…

Det är glädjande att fler hittar arbete. Trenden har jag fått ordentligt bekräftad från ett par arbetsförmedlingar i två län idag. Ändå står många utanför, särskilt vissa unga och utrikesfödda. Och många kommer till. 

Saker måste göras för individer och samhälle, vi kan inte vänta och se eller göra som förr. Inte låtsas som det vore -65, -97 eller ens -14. Det är 2016 och snart 2020.

Mitt i debatten och intressemotsättningarna behöver vi ett hittills osett samförstånd. Mellan fack, näringsliv, offentliga arbetsgivare, myndigheter, politik – och allmänhet. Det finns inga band att backa, inga lätta lösningar som snabbt ”simsalabimmar” bort verkligheten. Och Trumptypernas oneliners är värdelösa när showen är slut och strålkastarna släckta.

Förutsättningarna är förändrade och förändras mer. Nu avgör vi åt vilket håll genom att göra något eller ingenting. Båda är ett val. Målet måste vara att få ett hållbart samhälle genom att så många människor som möjligt blir inkluderade i arbete och så få som möjligt beroende av försörjningsstöd.

Hur får vi det ”pengaskapande” näringslivet och samhällets välfärdskärna att kunna anställa fler i servicejobb och andra ”enkla” jobb? Det tror jag är ödesfråga 1A. Vi är förresten väldigt många som har haft låglönejobb och var glada att vi hade dem. Tänk om man inte fått det första…

Det finns fler frågor. Samtidigt med inflödet av nya människor där många har låg utbildning och långt till fullt användbar svenska har vi arbetskraftsbrist på flera områden. Från hela välfärden till näringslivets teknikområden. Hur får vi ihop dessa utmaningar och möjligheter? Hur kan vi göra jobben möjligare och attraktivare för bristyrkenas medarbetare samtidigt som vi får färre i försörjningsstöd och fler i arbete och ”yrkeskarriär”? Här behövs många innovationer, mycket nytänk, nya – även korta – anpassade utbildningar. Bl.a. till nygamla arbetsuppgifter av typen vårdbiträde eller vårdnära tjänster.

Jag ser baksidor med att sänka nya ingångslöner, och det kan inte ske hur som helst. Jag ser fler problem om ingångströsklarna inte sänks så att fler kan få första jobbet, däremot önskar man flera branscher högre slutlön. Lönespridningen blir större om ingångslöner blir lägre, men jag tror inte på generell lönesänkning som ett resultat. Suget efter utbildad arbetskraft motverkar generell lönesänkning och med fler i arbete stärks samhällsekonomin och löneutrymmet. 

Vad är alternativet? Finns andra hållbara förslag att hantera nuet och morgondagen, då blir jag verkligen glad. De bör komma fram fort. Verkligheten knackar på.