Jan Nilssons blogg

En välda blandning...

Etikett: offentlig sektor

Låg arbetslöshet kräver också åtgärder

Av , , Bli först att kommentera 10


Västerbotten har just nu landets lägsta arbetslöshet. Det är glädjande.

Vi har under en lång högkonjunktur haft en gynnsam situation. En följd av det är att det blivit mycket mindre fokus på kompetensförsörjning. ”Så många har ju ändå jobb”, kan det sägas i politiken. Området har låg prioritet på regionnivå.

Det verkar mer vettigt än det är.
Arbetskraftsbristen är på flera områden så besvärande att företag och institutioner begränsas i sin utveckling, ibland stängs företag på grund av kompetensbrist. Möjliga skatteintäkter uteblir. En kommunal näringslivsansvarig på en ort i norr sa för ett par år sedan att flera företag där funderade på att flytta ut verksamheten till Baltikum, Inte av lönsamhetsskäl, utan av brist på utbildad arbetskraft.

Grupperna i ”arbetskraftsreserven” som ändå finns är få. Många har fått eller fötts med hinder i livet, andra har fötts någon annanstans. Idag finns möjligheter för många där att komma i arbete, inte minst via kortutbildningsjobb som kan bli livslånga eller steget vidare till annat.
Det kommer andra tider. Vi borde passa på att underlätta vägen för alla vi bara kan till utbildning och jobb när möjligheten finns. Det är i företagen skattemedel kommer till, det är i skola, vård och omsorg stora delar av välfärden blir till med hjälp av dessa medel. Det är I barnomsorgen och skolan mycket av morgondagens samhällsförutsättningar grundläggs.

Arbetslöshet är ett samhällshot, arbetskraftsbrist ett annat.
Nyttja dagen, låt oss aktivera samordnande kompetensinsatser igen. Det är särskilt viktigt i ett läge där matchningen till jobb kommer att halta ordentligt några år. Se till att vuxenutbildningen hos olika aktörer får förutsättningar att möta konkreta behov och ge fler människor möjligheten till egenmakt. Det är sannolikt också enda möjligheten av avlasta kommunernas ansträngda försörjningsstöd.

Hushålla, använd civilsamhället!

Av , , Bli först att kommentera 9


Det ligger i den mänskliga naturen att vilja utvidga sin egen verksamhet, det man har kontroll på. Så är det inte minst för oss i kommunerna.

För skattebetalarna kan denna ”naturlag” bli dyr. Att stänga ute all annan initiativ- och utförandekraft än den politiska kan göra att kommunen får bygga upp allt större verksamheter – som ofta är tröga att anpassa när behoven ändras. Det blir dyrt för kommunmedborgarna. Särskilt när vi generellt får mindre arbetande och skattepengar.

I veckan har jag fått se två olika kommunala förhållningssätt i andra delar av landet.
På en plats hur det kan bli när ”kan själv” i förlängningen blir ”måste själv”. Måste utföra, måste betala. Det som dessutom inte blev gjort för att man inte bjöd in andra aktörer på banan. I detta fall ledde det till att invånarna både tvingas betala för mer egen verksamhet och mer försörjningsstöd för dem som inte flyttades framåt utan passiviserades på vägen.

I går samtalade jag med två ledare för stora rörelsedrivna verksamheter med välvilligt samarbete med sina respektive kommuner. Där betydande utbildnings- och matchningsinsatser sköts av folkbildningen. I båda kommunerna utbildas, ”förvärms” och matchas för ett antal dussin miljoner, det mesta utan kommunala skattepengar. (Vissa delar görs i ekonomisk samverkan med kommunerna) Däremot får kommunen in skatt från de anställda och verksamheterna som servar folkhögskolorna. Vad som sparas genom alla som via idéburna sektorn hindras att hamna i försörjningsstödet är svårt att beräkna.

Här kan man säga att jag sitter på två stolar som kommunpolitiker och utvecklingsledare på Dalkarlså folkhögskola. Vi måste i alla fall se till att kommunalskatt inte i onödan går till det andra samhällssektorer kan göra. Ibland med större personligt engagemang som i enskilda fall kan bli avgörande för resultatet.

Bäst en dag eller alla

Av , , Bli först att kommentera 11


Upphandling enligt LOU eller LOV?

Rätt skött kan Lagen om offentlig upphandling fungera ganska bra, men många gånger har man fått knyta handen i fickan över hur det fungerat.

Till exempel när avtal har slutits utifrån prisuppgifter på ett visst antal varor eller tjänster och allt utanför dessa har debiterats med direkta ockerpriser. Till andra privata och offentliga verksamheter.
Eller när viktiga verksamheter stått stilla uppemot året på grund av överklaganden och tvister de överklagande vet att man inte kan vinna. Man vill bara skjuta upp ikraftträdandet av det nya avtalet som tas över av andra eller sarga konkurrenten som vunnit.

LOV passar inte i alla sammanhang och det finns nackdelar. Det kan t.ex. bli så många leverantörer att få eller inga kan bli riktigt bärkraftiga och effektiva.

Men, det finns ur mitt perspektiv en stor generell skillnad på upphandling enligt LOU och LOV.
Med LOU måste man vara bäst dagen när anbuden öppnas. Då måste man ha högsta poäng, sen rullar det på anbudsperioden ut om vinnaren inte uppenbart missköter sig. Långsiktighet och hållbarhet blir ofta små frågor när avtalsperioderna är två, tre eller fyra år.
Med LOV måste man vara initiativrik, innovativ, bra och helst bäst alla dagar. Hur det går långsiktigt avgörs i varje kundmöte och i regel utifrån hur attraktiv man är som arbetsgivare. Det triggar förbättringar.
Det är svårare att konkurrera med dem som blir bättre hela tiden. Det är en anledning till att alla inte gillar LOV.

Jag gillar kommunens egen verksamhet och jag gillar LOV.

Snabbspår till mer resurser

Av , , Bli först att kommentera 13


Tänk vilka resurser många av våra verksamheter skulle få på lite sikt om kanske hälften av ”bra-att-ha-mötena” slopades eller kortades. Jag menar inte att möten generellt är onödiga eller att det är ett problem överallt. Jag träffar dock människor i offentlig och privat sektor vars stora arbetsmiljöproblem är möten som upplevs meningslösa.

Tänk en arbetsplats där 40-50 % av arbetstiden består av möten. Fyra timmar per dag. (Talade nyss med en frustrerad privatanställd i en av Sveriges ”kronjuveler” som dagligen snittar betydligt mer i ganska stora grupper)
Tänk om mindre nödvändiga sittningar – låt oss säga hälften – kunde identifieras och uteslutas och den andra hälften tid- och deltagarbantas?
Vilken verksamhet med den mötesintensiteten skulle tacka nej till 20 % mer resurser? Även om vinsten bara vore 5 eller 10 % vore det inte att förakta. Oavsett finansiering.

Finländarna kanske har konsulter som kan hjälpa oss om vi inte klarar omställningen själva. Det finns många finska skämt och anekdoter om svenskt mötesraseri.

2 000 miljarder för GDPR

Av , , Bli först att kommentera 8


Ibland tänker man att vi tappat all sans och vett när det gäller att försöka få ofullkomlighetens värld att bli lite fullkomligare. Främst genom att skruva upp kraven och förkrånglingen några varv till.

Den nya dataskyddsförordningen, GDPR, ska gälla som lag i alla EU-länder. Den beräknas kosta bara företagen i länderna som drabbas 2 000 miljarder kronor. Man tror nästan att det skulle kunna vara en ondskefull främmande makt som fått EU att koka ihop något liknande. Och Sverige att försöka bli världsmästare i tillämpningen.

Vi behöver verkligen skydd för integriteten och mot övervakningsmöjligheternas sämsta sidor, men GDPR är ett trubbigt redskap i den kampen. I en tid då i stort sett ingen anonymitet kan åstadkommas på nätet.

Företagen är en sak, kommuner och all tänkbar offentlighet en annan. Föreningslivet och ideella sektorn en tredje. Vågar någon räkna ut hur många offentliga tjänster som ska till bara i Västerbotten för att mätta GDPR:s hunger på utförarkraft.
Föreningslivet ja, vissa föreningar sägs fundera på nedläggning för den nya lagstiftningens skull. Man kommer inte att kunna klara sitt sätt att marknadsföra sig eller ha kontakten med gamla och nya understödjare. Många föreningar och församlingar får problem, men kommer att hantera det. I regel till ett högt pris, så mycket har jag hunnit se.

Vad kommer GDPR att kosta totalt i vårt samhälle? Hur många entreprenörer kommer lagens konsekvenser få att ge upp? I hård konkurrens med andra snårigheter.
Vi ska inte bara ösa galla över EU. Går det som det ofta brukar blir det mycket stor skillnad på hur stor andel av BNP GDPR kommer att kosta här jämfört med andra länder i Europa. En stor del av förkrånglingen åstadkommer vi inomskärs.

Vi måste förenkla, förenkla och förenkla. Vi har inte råd med något annat. Trots att ett antal tiotusen konsulter nog inte håller med.

Här har du några rader om kostnaden för GDPR.

Utbildning löser inte allt

Av , , Bli först att kommentera 6


Det hjälper inte bara med att försöka öka antalet utbildade poliser om de slutar i nuvarande takt. Deras arbete måste kännas möjligt och meningsfullt. Att regelbundet se buset hånflinande lämna huset efter att man gett liv och blod för att plocka in dem skulle väl få vem som helst att lägga av. Man försöker inte ösa ur sjön med en sil hur länge som helst.
Om man jämför deras löner med t.ex. pedagogisk personal så inser man att saker måste ske även där, men arbetsförhållandena och resultatet av det man gör väger tungt.

Det gäller att behålla poliser, lärare, sjuksköterskor, undersköterskor och socialsekreterare. Den erfarenhet som försvinner med t.ex. 40 000 sjuksköterskor som väljer att göra annat ersätts inte med 50 000 nyutbildade. Om de människorna nu fanns ens rent fysiskt.
När arbetskraftsbristen är stor och växande måste inte minst offentlig sektor se till att ta hand om sina människor och ledarna måste göra jobbet möjligt.

Arbete eller försörjningsstöd?

Av , , Bli först att kommentera 10

Det är glädjande att fler hittar arbete. Trenden har jag fått ordentligt bekräftad från ett par arbetsförmedlingar i två län idag. Ändå står många utanför, särskilt vissa unga och utrikesfödda. Och många kommer till. 

Saker måste göras för individer och samhälle, vi kan inte vänta och se eller göra som förr. Inte låtsas som det vore -65, -97 eller ens -14. Det är 2016 och snart 2020.

Mitt i debatten och intressemotsättningarna behöver vi ett hittills osett samförstånd. Mellan fack, näringsliv, offentliga arbetsgivare, myndigheter, politik – och allmänhet. Det finns inga band att backa, inga lätta lösningar som snabbt ”simsalabimmar” bort verkligheten. Och Trumptypernas oneliners är värdelösa när showen är slut och strålkastarna släckta.

Förutsättningarna är förändrade och förändras mer. Nu avgör vi åt vilket håll genom att göra något eller ingenting. Båda är ett val. Målet måste vara att få ett hållbart samhälle genom att så många människor som möjligt blir inkluderade i arbete och så få som möjligt beroende av försörjningsstöd.

Hur får vi det ”pengaskapande” näringslivet och samhällets välfärdskärna att kunna anställa fler i servicejobb och andra ”enkla” jobb? Det tror jag är ödesfråga 1A. Vi är förresten väldigt många som har haft låglönejobb och var glada att vi hade dem. Tänk om man inte fått det första…

Det finns fler frågor. Samtidigt med inflödet av nya människor där många har låg utbildning och långt till fullt användbar svenska har vi arbetskraftsbrist på flera områden. Från hela välfärden till näringslivets teknikområden. Hur får vi ihop dessa utmaningar och möjligheter? Hur kan vi göra jobben möjligare och attraktivare för bristyrkenas medarbetare samtidigt som vi får färre i försörjningsstöd och fler i arbete och ”yrkeskarriär”? Här behövs många innovationer, mycket nytänk, nya – även korta – anpassade utbildningar. Bl.a. till nygamla arbetsuppgifter av typen vårdbiträde eller vårdnära tjänster.

Jag ser baksidor med att sänka nya ingångslöner, och det kan inte ske hur som helst. Jag ser fler problem om ingångströsklarna inte sänks så att fler kan få första jobbet, däremot önskar man flera branscher högre slutlön. Lönespridningen blir större om ingångslöner blir lägre, men jag tror inte på generell lönesänkning som ett resultat. Suget efter utbildad arbetskraft motverkar generell lönesänkning och med fler i arbete stärks samhällsekonomin och löneutrymmet. 

Vad är alternativet? Finns andra hållbara förslag att hantera nuet och morgondagen, då blir jag verkligen glad. De bör komma fram fort. Verkligheten knackar på. 

För individ, verksamhet och samhälle

Av , , Bli först att kommentera 6


Hade en insändare om praktikens betydelse i VK idag. För flera.

Roligt

Av , , Bli först att kommentera 14


Det är riktigt roligt att Bjurholm överraskar även sina egna just för närvarande. Det ser ut som om kommunen kan ligga ungefär som i fjol i befolkningsstatistiken vid avstämningsdatot 1/11, d.v.s. 30 fler än förväntat.

Jag hoppas ju på en viss ökning. Det skulle kännas bra om Sveriges minsta kommun hörde till den lilla skaran Norrlandskommuner med plusresultat, hur litet det än blir.

Ikväll har jag varit med på ett möte med fritidspersonalen. Jag försöker lära mig mina nya och varierande ansvarsområden, men tycker kanske det går lite för trögt för mig. Det var ett mycket trevligt möte, med fika och många kreativa tankar om både vardagsverksamhet och kompetensutveckling, trots att det fanns en rätt tung dag i kroppen. Det är inspirerande med människor för vilket ingenting verkar riktigt omöjligt och som ser på problemen ur ett positivitetsperspektiv. Utmaningar har man, det har aldrig funnits så många barn på fritids i Bjurholm. Väggarna bågnar inte, men nästan.

Vi får också glädja oss åt att själva Castorskolan ökar elevantalet i år. Från lägsta nivån på 242 i fjol höst har vi ökat med 14 elever. Nu anar jag ett och annat leende igen, men det betyder en ökning med ca 6 %. Ett lika stort procentuellt tillskott i Umeå kommun hade betytt 5-600 elever, vilket hade märkts. En halv klass till ger avtryck i Bjurholm också, även om skolan har varit större förr om åren.

Just nu har vi flera unga som vill bli timvikarier i de pedagogiska verksamheterna. Det är välkommet, ibland är det inte lätt att få tag i vikarier. Det är också ett sätt för unga att få in en fot på arbetsmarknaden och börja känna sig för vad man vill göra i livet. Jag har förr sett åtskilliga som nosat på förskola, skola och fritids för att snart gå vidare och utbilda sig. Här rynkar en del på näsan åt ordningen, men inte jag. Det kan vara en mycket bra väg in i uppgifterna.

Inte minst vi i de offentliga verksamheterna borde bli bättre på att bjuda in de unga, morgondagens välfärdsarbetare och samhällsbärare. I de små kommunerna behöver vi ge unga ett hopp om att det går att leva, bo och försörja sig hos oss. I de pedagogiska verksamheterna bör vi ge unga chansen att upptäcka att vi erbjuder några av världens roligaste och mest meningsfulla jobb.

Idag berättade en ung människa i verksamheten hur roligt det kändes att "få vara med och göra skillnad". Entusiasmen lyste upp en fläckvis ganska tungsam dag för en gråhårig man.

420 000 av viktigaste jobben

Av , , Bli först att kommentera 8


I slutet på sitt tal igår talade Fredrik Reinfeldt bland annat om jobben i kommuner och landsting. Han gjorde det delvis utifrån en lättläst SKL-rapport.

Man räknar med att 420 000 rekryteringar behöver göras de närmaste tio åren, till ”de viktigaste jobben”. Något som var glädjande i en annan SKL-rapport FR hänvisade till, ”Stolhet och fördomar”, var att de offentligt anställda kände större mening och motivation med sitt arbete än övriga. Inte minst utifrån detta att man känner att man gör något nyttigt för andra, något bra.

Frågan är hur man ska inspirera 420 000 unga att utbilda sig för vård, omsorg och skola. Samtidigt som det är sant att pensionärer sällan ersätts av 21-åringar utan lika ofta av medelålders, så måste vi få fler unga att utbilda sig för yrken som finns och behövs.