Etikett: stroke

Hjärtats järnväg

Av Kent Lundholm, 1 februari 2017 kl 07:02, Bli först att kommentera

Uppe med tuppen och hostar in den nya dagen. Varit frisk i en dryg vecka, sen börjar skiten om igen. Hostat hela går kvällen och bitvis under natten för att nu på morgonen köra igång hela tröskverket nere i lungorna. Innan det genomled jag 7-8 veckors influensa+sekundär infektion (förkylning). Då hostade jag åtminstone i två veckor, och så jäkligt en period att jag bara kunde sova ett par timmar per natt och till slut satt jag på sängkanten och pratade med väggen. Jo, så kan det bli om man inte kan sova under en längre period. Som tur är ska jag idag träffa min kloke distriktsläkare ute på Tegs hälsocentral; då för en allmän hälsokontroll, en översyn av min diabetes, mina strokemediciner, en koll av blodtrycket och blodfetterna.

Det är när jag går till min distriktsläkare som jag tvingas erkänna för mig själv hur multisjuk jag i grund och botten är: stroke, diabetes, hypertoni, övervikt och till de kroniska hjärnsjukdomarna bipolär, ADHD och nykter alkoholist. Jag har ännu inte fyllt sextio, men min anamnes påminner om en 80-årings journal. Men så har jag också levt mitt liv i 180, gasen i botten, för att sedan bromsa och då bli sittande under långa perioder – sittande utan att kunna göra något, förutom att tröstäta. Men så levde jag stora delar av mitt liv med diagnoser som jag inte kände till (som läkarna inte lyckades ställa), vilket kom att resultera i enorma konsekvenser för mig som person och för min arma kropp.

Oroar min för min gode vän S. som fått domen: cancer. Cancern har slagit rot i ena lungan, sprits sig till lymfkörtlarna i armhålorna och i skelettet – förmodligen även på binjurarna. Han 55 år. Vill hjälpa honom, men det är sådana här gånger man tvingas inse sina begränsningar. Detta är utom min kontroll. Livet måste dagligen föra en ursinnig kraft mot döden. Vi måste ta tillvara på varje ögonblick av kärlek för att slåss för vår överlevnad.

Jag har gjort många resor längs mitt hjärtas järnväg, där jag suttit ensam i en kupé och sett livet flimra förbi utanför ett illa putsat fönster. Jag har sett vackra ögon blixtra förbi, leende som närmat sig och försvunnit och när jag upptäckt kända ansikten som jag inte sett på mycket länge, har jag dragit i nödbromsen – men sådana tåg kan man inte kliva av. Först vid ändstationen bromsar tåget in och dörrarna öppnas. Då får man kliva av – rakt ut i tomma intet.

För övrigt avslutar jag med att citera den danske filosofen Kierkegaard: ”Detta är början, och jag är särskilt skicklig i konsten att börja.”

Vi kommer inte undan

Av Kent Lundholm, 23 januari 2017 kl 08:24, Bli först att kommentera

Döden gör sig hela tiden påmind. Vi kan inte förtränga det faktum att döden angår oss alla. Antingen det gäller våra egna tidsbegränsade liv, eller om det handlar om de människor som plågas i världens alla krig, eller som ligger på sjukhusen och kämpar till sig en månad till, är döden precis lika närvarande som livet självt. Jag har tre vänner som de senaste åren dukat under av elakartad cancer. Ingen av dem hade fyllt sextio. Nu ringer den fjärde som är drygt 55 år och berättar med darrande röst att han har cancer i hela kroppen. Dessa vänner har ett gemensamt: Ingen av dem hade känt något särskilt innan de fick domen. Sedan upptäcks cancern av en slump, vid ett besök hos distriktsläkaren, sjukgymnasten eller vad det nu kan vara. Och då är allt för sent. Cancern går inte bota, utan det handlar möjligen att genomgå tuffa strålnings- och/eller cellgiftbehandlingar.

Själv har jag cancer i mina gener. Farmor, farfar, pappa, tre farbröder, en faster dog alla ”unga” när cancern blommade ut i deras kroppar. Fast på mammas sida finns det inte så mycket cancer, där är det hjärt- och kärlsjukdomarna som dominerar, typ stroke och demens. Usch, man ska nog inte grunna för mycket på den genetiska koden. Fast det finns ju de som tidigt låter kontrollera vilka genetiska markörer de bär på, för att sedan kunna undvika farliga produkter och leva som renlevnadsmänniskor – för att istället dö tidigt när de blir överkörda på övergångsstället av en rattfull bilförare.

Det är rädslan för döden (eller tron på ens egen odödlighet) som skapat denna övertro på olika kosthållningar. Hur är det nu? Ska jag äta kött eller bli vegetarian? Ja, kring detta finns ingen absolut sanning. Det handlar bara om åsikter. Däremot har man statistiskt sett att de som lyckligt lever ihop som ett par, lever längre än de som är ensamstående. Ett aktivt sexliv (ca 3 gånger i veckan) ger dig bättre självkänsla, frigör positiva hormoner, sänker blodtrycket och förbättrar sömnen så att du lever längre. Man har även kunnat se att de som har förmågan att förlåta och vidare får positiva hälsoresultat – då bitterhet ger sämre lungkapacitet, högt blodtryck och i slutänden stroke. Skaffa en rolig och meningsfylld hobby så lever du längre. I varje fall förebygger du risken att drabbas av demens. Fast även om du slaviskt följer dessa rekommendationer kan även du bli överkörd på ett övergångsställe.

För övrigt ska jag idag stryka kläder och sedan vid fyrasnåret ta mig ner på stan för ett besök hos apoteket och efter det käka middag med LE.

Gammåret och nyåret

Av Kent Lundholm, 31 december 2016 kl 07:24, Bli först att kommentera

För mycket längesen minns jag att min far och någon av mina farbröder (minns inte vem) framförde en improviserad kortpjäs med namnet ”Gammåret och Nyåret”. Pappa spelade gammåret iklädd trasiga kläder, okammad och med sotigt ansikte som en trött och gammal man. Motspelaren som gestaltade det Nya var klädd till ett barn och skuttade glatt omkring. Minns inga detaljer eller några repliker – bara att det hela gick ut på att sparka ut Gammåret och släppa in det nya. Det ska vi göra om 16-17 timmar; hälsa det nya året välkommet, ge en massa löften, skjuta raketer, dricka bubbelvin eller must. Men jag tror inte att vi per automatik blir av med gammåret, det som varit, det som hänt. Hur vi än vrider och vänder på det så hamnar allt vi upplevt och gjort, alla konsekvenser av våra val, drömmar och mardrömmar i ryggsäcken vi tvingas kånka omkring med – in i det det bittra slutet.

2016
Det har verkligen varit ett intensivt år. I och för sig har de flesta av mina år varit intensiva, då jag tycks ha levt mitt liv i 180 knyck. Har ju så svårt att klara av att fungera när livet tappar fart, så även detta år. Men nu känner jag att orken håller på att tryta, att ett helt liv i högt tempo håller på att slita ut kolvarna, kamremmen och att det börjat glappa i elsystemet. Bilen tjuvstannar lite då och då. Har man som jag levt till femtioårsåldern utan att ha fått diagnoserna Bipolär sjukdom typ 1 och ADHD och som jag flitigt självmedicinerat med alkohol, så är det väl klart att det gett konsekvenser. Lägger vi sedan till den stroke jag drabbades i augusti 2015, blev det ju inte bättre direkt. Jag har kämpat hela livet, kämpat för att göra karriär, skriva fem böcker, vara en snälla far – så det är kanske inte så underligt att orken börjar tryta. Inte för att jag ger upp, men märker ju att jag inte längre klarar av stress, att arbetsminne blivit sämre och att jag blivit motoriskt klumpig – snubblar på plana golvet, sätter mig bredvid stolar, har rysligt svårt att gå trappor. En kombination av hjärnskador och sämre koncentrationsförmåga.

Ute på turné
Men det har inte hindrat mig för att åka runt i länet och berätta och framträda. Tillsammans med Linda Marklund från Burträsk körde jag berättarföreställningen ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner” och hade ett 15-tal framträdanden runt om i länt. Var först rädd att min stroke skulle göra det svårt att minnas min 30 minuter långa monolog, men snarare var detta en utmärkt form av minnesträning. Nu ska jag och Linda börja planera för en ny berättarföreställning – och den kan bli riktigt häftig.

I slutet av mars kom min femte bok och boksläppet skedde på Kafé Pilgatan. Fullsmockat, förväntan i luften. Folk visste ju att självbiografin ”Spring Kent, spring!” handlade om mitt okända liv, mitt dubbelliv och hur det till slut gick åt helvete – och sedan upp igen. Sjutton framträdanden blev och mycket folk vart än jag kom – mycket på grund av massmedias uppmärksamhet. Två helsidor i VK, uppslag i Norran, helsidor i Folkbladet och Inlandstidningen, uppslag i Umeå tidningen, stort reportage i Accent, två intervjuer i Radio Västerbotten och fina recensioner i Norrlandspressen och Bibliotekstjänst. Men jag var helt slut efter varje framträdande, så ”snurrig” att jag varit tvungen att leja in chaufförer som körde mig från Åsele, Norsjö, Malå o.s.v. hem till Pig Hill i Umeå.

Läs mer på min webb >>> Länk

Stockholm
För första gången på 3-4 år kunde jag unna mig själv och flickvännen en liten resa till Stockholm. Under ett tiotal år har jag levt under alla ersättningsnormer som går att uppbåda. Jag har fått sälja allt löst och värdefullt, till slut min gamla Ford Mondeo. Jag som ägt och kört bil oavbrutet sedan jag fyllde 18 år. Nåväl, vi åkte till Storstan och fick låna Uffes och Gabriella Isenborgs fina lägenhet på Kungsholmen. Vi strövade runt, åt gott, åkte båt – och vi levde båda upp.

En tid av oro
Ute i världen är myllan god för alla stollar som växer upp i en oroande hög takt. Det var en chock när USA:s befolkning röstade fram Trump, vars tunga argument var sexistiska och rasistiska och vars huvudplan är att leka affär med världen. Överallt i Europa blir högerextremisterna fler och fler. Murar byggs och fler ska byggas.

Nya året
Brukar sällan försöka sia om framtiden, det blir ändå inte som man tror eller önskar. Däremot går hjärnan på högvarv hur jag ska kunna ”sälja in” mitt kulturutbud. Det måste rulla på – fast kanske inte lika snabbt som under 2016. Önskar … Önska får vi ju. Önskar att få vara frisk, att orka överleva, älska och bli älskad. Och att det går bra för min dotter, min kära, min familj och mina vänner. Då är jag nöjd.

Gott Nytt År!

Klossarna styr mitt liv

Av Kent Lundholm, 22 november 2016 kl 08:40, Bli först att kommentera

Vaknade vid femsnåret våt av svett och med ett obehag i kroppen. Under hela mitt liv har jag kämpat och sökt strategier för att överleva, något som var aktuellt under mina unga år då jag ännu inte fått mina diagnoser och då livet var ett skrämmande mysterium. Jag har kämpat ännu mer under ”vägen tillbaka” för att bli en fungerande människa och nyckeln till det har varit struktur och att erkänna och acceptera min begränsningar jag. Har inrättat mitt liv i klossar. Kloss 1: 1-2 timmar uppvaknande och en väntan på att medicinen ska börja fungera. Efter frukost vid halvsex så börjar jag skriva och det är kloss 2. Ofta orkar jag skriva fram till tio-elva (med flera avbrott), sedan börjar det knastra och tjuta i mitt huvud och då vet jag att stresshjärnan börjat larma. Kloss 3 är vila mellan elva och ett, då jag ibland sover en stund, men ofta slötittar jag på TV, typ SGI 1 Stargate. Det är lagom fånigt. Kloss 4 är mellan 14-17 och då handlar det ofta om ärenden typ apoteket eller kanske köpa julklappar. Kloss 5 som inträffar vid hemkomsten då hjärnan kokar igen. Kort vila. Kloss 6 middag, börja varva ner inför kvällen, ta mediciner i rätt tid, invänta sömnen som brukar komma vid 12-01. Sedan vaknar jag vid fyra-fem.

Så ser mina dagar ut. De dagar jag har framträdanden på kvällen brukar det inte bli mycket gjort under dagen.Jag samlar kraft och mod inför kvällen, eftersom mina 1,5 timmar på scener musten ur mig – samtidigt som det stärker min jag-känsla och min självbild. Detta låter kanske som ett tråkigt och väldigt inrutat liv, men jag har inget val. Om det sedan sker plötsliga oplanerade förändringar, något som bryter mot strukturen kan en överraskning riva rejäla hål i min sårbarhet och släppa ut mängder med oro och ångest. Som i går när en av läkarna glömde bort att skriva ut en av mina mediciner, en medicin som jag stått på i över ett år och som hjälper mig att slappna av när jag drabbas av min stresshjärna och på så sätt minska riskerna för en ny stroke. Först blev jag rädd, sedan ledsen för att vid middagstid bli rejält förbannad. Nu bär jag mest omkring på en känsla av att vara övergiven, bortglömd.

Angående detta om att leva med struktur, så gjorde nog många det förr i tin, som när pappa var ung. Skillnaden var att han och de andra männen inte hade något inflytande över sina liva och att strukturen bestämdes av andra. För min far var det timmerskogen om hösten och vintern, flottningen på våren, skogsdikning, plantering och släcka skogsbränder om sommaren – och däremellan klyva ved, ta hand om kräka däri lagårn och slåttanna. År efter år.

En gubbe hemma i Baklandet sa en gång:”Om hä int jer en gråhunn, va fan jer då för en hunn?” Ja, vilken hund kunde det vara. Tycker mig minnas att det var någon utifrån som kom på besök och hade skaffat sig en renrasig hund vars ras omöjligt kunde uttalas. I Baklandet fanns ju mest blandrasiga hundar. Det var inte bara folket som var det, utan även hundarna – nalta eljest.

För övrigt kommer jag denna dag inte undan ett nytt besök på apoteket. Kanske dags att flytta in där.

De som vet allt

Av Kent Lundholm, 20 augusti 2016 kl 07:11, Bli först att kommentera

Sovit lite pissigt i natt och hamnade till slut på en hård soffa till bruset från en TV som visade någon form av sport. Vaknade vid fem och nu var det stafett, 4×400 meter, tror jag. Grått därute, men högt i tak så några solstrålar tar sig igenom, på snedden. Ett par dagar med en hel del oro och riktigt usel motorik. I går fastnade jag med foten i mattkanten och föll handlöst till golvet. Blixtsnabbt for några minnesbilder genom huvudet, medan jag ännu föll, och jag var övertygad om att jag återigen fått en stroke. Men så var inte fallet, men skräcken satt kvar i timmar. Vissa dagar är det som om min ADHD-medicin inte vill verka vilket gör att motoriken blir usel, motorn i skallen startar, oron växer, får svårt att fokusera, svårt att koncentrera mig och arbetsminnet blir skrämmande dåligt. Jag blir tyst, inbunden.

Då och då stöter jag på dessa människor som tror sig veta och kunna allt – vilket naturligtvis bara är en ytlig fernissa för att dölja en taskig självkänsla och en skev självbild. Men de är alltjämt jobbiga. Säger man att man sprungit milen på 34 minuter, så nog har de sprungit sträckan på 33 minuter, har man kastat spjut 56 meter så har de drämt till med 57 meter, och berättar man att man träffat och intervjuat Torgny Lindgren och Sara Lidman, så har de de jäklarna varit på poolparty i Grekland med nämnda personer. Ja, kanske lite överdrivet, men ni förstår vad jag menar och jag ni har säkert själva stött ihop med en av dessa besserwissrar. Det problem de ofta får, på grund av sitt allvetande, är att de förlorar förmågan att be om hjälp. De kan ju för tusan allt! Detta högmod kan bli en tung börda att bära.

Jag umgås mycket heller med ödmjuka människor. Sådana som inser sina begränsningar och som vågar visa sin sårbarhet och sina svagheter. Svaghet är lättare att älska än tillgjord, falsk styrka.Vi behöver inte behärska livet och världen på egen hand. Det är både nyttigt och befriande att då och då få uttala orden: Jag vet inte!

För övrigt är mitt inre fullt av de spår som livet lämnat efter sig.

Vi är flockdjur

Av Kent Lundholm, 15 augusti 2016 kl 08:36, Bli först att kommentera

Sovit hårt. Legat och gnisslat tänder och musklerna kring nacke och axlar känns hårda som betong. Någon form av ”Spring Kent-dröm” har sysselsatt mig under natten, men minns inte dess innehåll eller handling. Anar bara något hotfullt. Grått och blåsigt är det utanför mitt fönster, men ”väderkvinnan” på SVT pratade om sol längre fram på dagen. Dagens uppgifter blir att ringa F-kassan och Trafikverket. Det senare för att skaffa ett nytt körkort, ett utan spricka, så att jag får hämta ut mitt paket i ”tullen” i Ica Kvantum.

Vi människor är satta till jorden för att leva våra liv tillsammans med andra människor. Vi är sociala varelser som har ett stort behov av gemenskap och de som av olika anledningar hamnar utanför ”flocken”, går miste av den växelverkan med andra som utvecklar oss som individer. Utan att bli sedd, utan kärlek blir man lätt fånge i sitt eget inre. Omgärdad av rädsla blir det svårt att både ge och ta emot kärlek, vilket leder till att man får svårt att lita på andra. Under en period i mitt liv hamnade jag utanför ”flocken”, men jag trodde då att det handlade om självvald ensamhet. Men jag tror att att det måste finnas kärleksfulla relationer i ens liv för att man inte ska kvävas av ensamheten. Endast tillsammans kan vi vara ensamma. Numera är jag periodvis ensam, ofta när jag är inne i intensiva perioder av skrivande, men nu med vetskapen att det finns någon, några som väntar på mig. Jag har också upptäckt att jag är mer kreativ om jag är ensam ”tillsammans med andra”. Med åren har jag blivit allt mindre förtjust i ensamheten och särskilt efter den stroke jag råkade ut för. Den satte verkligen spår i mitt inre. Den skrikande ensamhet jag då upplevde, ensam på golvet, med döden grinande i ansiktet, har gjort att jag numera helst vill ha folk kring mig. Inte alltid, men oftare än tidigare i livet.

För övrigt har den här sommaren passerat i ett rasande tempo. Jag hann inte med den.

En överlevare

Av Kent Lundholm, 30 juli 2016 kl 10:42, Bli först att kommentera

Lillhjärnan är stor som en citron, på ett ungefär, och sitter i bakhuvudet. Dess uppgift är att samordna och koordinera kroppsrörelserna, att se till att hela kroppens rörelsemönster ska fungera. Den ser till att vi har balans, samordnar olika muskelgrupper och kan även lagra muskelminnen, som exempelvis att cykla. Vi sätter oss på cykeln och trampar iväg utan att tänka på hur ”komplicerat” det egentligen kan vara. Hjärnan minns hur muskler och leder ska röra sig för att vi inte ska falla åt sidan med vår metallhäst och bli liggande. Om man får en skada på lillhjärnan kan rörelserna bli okoordinerade och långsamma. Ett annat typiskt symptom efter hjärnskador är att musklerna inte kan reglera sin hastighet och styrka. Min balans och koordination har blivit klart försämrad efter den stroke jag drabbades av för ett år sedan. Det har blivit ett helsicke att gå utför trappor, att pricka av stegen rätt i en rulltrappa och jag cyklar helt klart sämre då jag inledningsvis vinglar fram över cykelbanan.Till detta ska vi lägga den hjärntrötthet som jag drabbats av. Detta symtom lär ska avta med tiden, men för mig räcker det med sväng på stan, en middag med högljutt sällskap, flera händelser som inträffar samtidigt, för att hjärnan ska börja ”koka”. Då är det sängen som gäller, blunda, försöka sova, varva ner. Efter nån halvtimme-timme avtar till slut tjutet i skallen.

Ibland när jag är på mitt bittra humör brukar jag tänka: Men har jag inte fått utstå tillräckligt mycket helvete i mitt liv? Varför nu också detta ovanpå allt det övriga. Men för det mesta tänker jag: Tack gode gud, jag överlevde även detta. Jag är en överlevare.

Tänker på de män som börjat ge sig på kvinnor på rockkonserter eller vid andra tillfällen där det finns stora folksamlingar. Jag har en känsla av att dessa våldtäkter sker i grupp – män i grupp har en förmåga att koppla bort jaget och då även sitt egenansvar. Män har i alla tider varit lätta att ställa upp i grupp, i led och sedan få dem att marschera iväg till vilken krigsfront som helst. Män i grupp vill inte förlora ansiktet inför de övriga, vilket skulle leda till skammen att bli kallad fegis. I rädslan för att bli hånad och rent av utesluten ur gruppen gör man vad som helst. Men det behövs ofta en ledare, en som driver på. För att förhindra övergreppen i stora folksamlingar, måste de goda männen kliva fram. Har en känsla av att det är många av de männen som tyvärr tittat bort eller gått åt sidan när övergreppen sker. Det krävs mod för att vara god.

För övrigt är fruktan och ondska siamesiska tvillingar.

Talar om högmod i Granö

Av Kent Lundholm, 26 juli 2016 kl 08:38, Bli först att kommentera

Sovit uselt, och har mest hela natten sprungit på toa och kissat. Det kopplade inte i min tröga skalle, trots att jag är sjuksköterska och haft diabetes sedan 2003, att ett ökat spring på toaletten för att kissa i parti och minut i kombination med en ökad törst, är ett tecken på högt blodsocker. När jag till slut kollande värdet vid tresnåret visade mätaren på 25, vilket är högt, mycket högt. Ibland är det märkligt. Åt lite glass och melon efter middagen och min vanliga kvällsmacka, efter att jag tagit mitt insulin, så blodsockret borde inte ha rusat iväg på det sättet. Men jag har blivit förkyld och infektioner kan öka blodsockret, sedan rörde jag mig för lite i går, gick typ tio steg. Dessutom har jag de senaste dagarna varit utsatt för hög stress och vi vet att stress ökar produktionen av kortisol som i sin tur höjer blodsockret. Vi människor är komplicerade varelser. Vi är så mycket mer än den kemi som bygger upp oss, syre, kol, väte och kväve för att ta några exempel. Men det som gör oss unika är vårt medvetande och vår förmåga till abstrakt tänkande.

Efter min stroke förra hösten (snart ett år sedan) tog läkarna ett nappatag med mitt blodtryck och min diabetes. Insulindoserna höjdes, det lades till olika piller vilka ska sätta fart på de delar i bukspottskörteln som producerar insulin. Det är ju allmänt känt av en misskött diabetes i kombination med högt blodtryck kan leda till stroke eller hjärtinfarkt. Jag har levt farligt under många år av mitt liv, men när jag gjorde min gastic-by-passoperation och gick ner 35 kilo på ett år, ”försvann” min diabetes under två år. Jag hade perfekta värden och behövde inget insulin. Men sedan kom diabetesen tillbaka. Även om jag tappade så mycket av fläsket, på så kort tid, borde jag borde jag promenera och gympa bort minst tio kilo till. Det skulle förmodligen öka min livslängd med tio år. Om det nu inte vore för min lättja, som får mig att hellre att sitta inomhus, tillsammans med mina romanfigurer och skriva om Baklandet istället för att ta en uppfriskande morgonpromenad.

Klockan ett kommer vännen Gösta Nilsson i sin nya, fina Skoda för att hämta mig och Lena. Vi ska ut på en liten lustresa, ett äventyr i miniatyr. Vi ställer kosan mot Granö som vi tänker utforska genom att se oss omkring, kika på husen de byggt uppe i tallar och granar, äta en bit mat, helt enkelt ladda upp inför mitt framträdande i Sångargården klockan 18.00, då jag under denna kyrkovecka ska kåsera kring ämnet högmod – en av de förfärliga dödssynderna.

De som lider av högmod har ofta åt fanders för höga och stora tankar om sig själv, vilket leder till att de inte kan inse vare sig sina styrkor eller svagheter. De anser av hävd vara perfekta och besitta sanningen, vilket ofta leder till deras förakt för sina medmänniskor. Jag skulle vilja påstå att högmodet numera blivit en dygd då höjden av lycka enbart tycks vara ett chefsjobb, hög lön, ny villa och bil, där man bakom höga staket lever så pass skyddat att man slipper se de som ser annorlunda ut, som anammar en annan livsstil, har en usel musiksmak och som lever i en kultur som i alla hänseenden är sämre än vår. Men – högmod går före fall. Så står det skrivet.

Ser ut att vara lite grått idag, trots att det utlovats blå himmel och sol. Men vi ska ju åka ståndsmässigt i Göstas fina bil och i den är vi skyddade från eventuellt regn. Ska nog ta med mitt paraply om det skulle börja pissregna i Granö.

För övrigt är ensamhet för somliga av oss ett behov, inte ett önskemål.

Ps! Är du intresserad av mina böcker: beställ dem här >>> (klicka på loggan!)

Stor sömnskuld

Av Kent Lundholm, 15 juni 2016 kl 04:36, Bli först att kommentera

Usch, vad jag sovit illa i natt. Inte nog med att jag somnade på soffan, väl i säng så vaknade jag vid fyrasnåret, utan att kunna somna om. Jag har sovit illa hela livet, men efter stroken har sömnproblemen förvärrats. Nog för att jag har mest fart på hjärnan i gryningen och fram till mitt på dagen, men jag går också genom livet med en rejäl sömnskuld hängande över axlarna. För lite sömn påverkar även mitt arbetsminne och min koncentrationsförmåga – som redan innan stroken var illa och då på grund av min ADHD. Sömnbristen gör mig även känsligare för stress, och den skapar mer ångest och påverkar motoriken. Vissa dagar känns det som om jag har bly i skorna och har svårt att flytta fötterna, vilket i sin tur påverkar balansen. Så just nu känns det inget vidare.

Fast jag blir kanske på bättre humör efter dagens aktiviteter. Vid tiosnåret ska jag infinna mig på Gammlia och får en blomsterkrans satt på huvudet. Då ska deltagarna/underhållarna i Granö kyrkovecka presenteras och då förhoppningsvis inför världspressen. Det är den 26 juli som jag ska framträda i Granö, i Sjungande gården, klockan 18.00 och då kåsera fritt kring ämnet Högmod. Torde inte vara svårt då mina romaner kryllar av karaktärer som lider svårt högmod – människor som känner en stark belåtenhet med sig själva, som drabbas av hybris och arrogans. Men så är också högmod en av de sju dödssynderna. Motsatsen till högmod är ödmjukhet.

Ikväll ska jag gå en kurs hos skattemyndigheten och repetera mina sviktande kunskaper om moms, sociala avgifter, avdrag och sådant en författare med enskild firma bör kunna. Hoppas jag orkar med båda aktiviteterna. För det är ju som sagt en dag då jag vaknat på tok för tidigt och bara sovit i tre timmar. Vore nog bra om jag kunde kura ihop mig en stund mitt på dagen och sova nån timme – men jag är, som sagt, usel på att sova.

Har kikat på en del fotboll. Såg Ungern spela ut favorittyngda Österrike och hur lilla Island spelade oavgjort mot Portugal. Sverige måste höja nivån rejält om de inte ska få åka hem efter gruppspelet. Har svårt att tro att de ska ta någon poäng mot vare sig Italien eller Belgien.

För övrigt är det väl tid att sätt pären. Mandelpären. Sedan återstår en väntan på nypären. Fast det senare har jag redan ätit några rejäla mål av. Men de kom väl söderifrån eller var uppdrivna i växthus. Men oj – nypären, en smörklick och lite flingsalt. Mer behövs inte.

Pollen och stroke

Av Kent Lundholm, 28 maj 2016 kl 07:16, 1 kommentar

Vaknar och nyser. Allergin slog till igår och håller i sig trots intensiv medicinering. Ändå ser jag att pollennivåerna här i Umeå är måttliga. Nyser gör jag likväl – och ögonen är irriterade och kliar, halsen känns en aning tjock. Det är en besvärlig tid på året för oss allergiker. När man borde gå omkring och njuta av den spirande grönskan, så plågas man av nysningar och trötthet. Ibland är det svårt att skilja på symtomen från allergin och en vårförkylning. Det enda som skiljer är febern (som man har vid en förkylning). Blev allergisk i tonåren, vid trettio utvecklades detta till astma och ett atopiskt handeksem. Allt detta försvann vid fyrtiofem, drygt. Var ”allergifri” till för ett par år sedan, då började skiten om igen och har nu blivit riktigt besvärligt – trots mediciner. Nåväl, allt detta nysande och den evinnerliga nästäppan kanske härdar mig. Det kunde ha varit värre. Jag kunde ha varit Lajka – hunden som ryssarna skickade ut i rymden 1957.

Lillhjärnan är inte större än en citron, men där samordnas de motoriska signalerna så att våra rörelser ska fungera som de ska och som hjälper oss att hålla balansen. Turen i oturen är att en stroke i lillhjärnan inte påverkar talet, mitt språk, eller att någon kroppsdel blir förlamad. Däremot fick mitt arbetsminne sig en törn. Men det var ju redan nedsatt genom min ADHD. Nu är mitt arbetsminne återställt, vilket känns skönt. Tre veckor efter min stroke i augusti 2015, tvingades jag att gå med rollator. I övrigt gick jag nära väggarna och var gång världen kantrade sträckte jag ut händerna. Det var en hemsk tid och många gånger tänkte jag mig ett fortsatt liv med usel balans och begränsad rörelsefrihet. Men mest av allt bet jag ihop och svor tyst in mitt hjärta: Aldrig i helvete! Det var nog därför som jag, till mångas förvåning, fortsatte att vara chefredaktör för Vasaplan. Dels kände jag ju ett ansvar för säljarna ute på stan, dels fick det mig att kämpa vidare mot stroken. Men oj vad det kändes tungt emellanåt. En knapp månad senare stod jag på scenen och var rolig – eller försökte vara – när jag och Linda körde vår berättarföreställning. Men genom att inte släppa mina åtaganden, att fortsätta som ”vanligt”, blev till den ”träning” som med tiden gjorde mig allt mer symtomfri.

Men ett symtom blev kvar: hjärntröttheten. Jag kroknar fort i miljöer med mycket folk, höga röster, spring. Då slår jag huvudet i stresstaket – pang! Svårt att förklara, men det gör ”ont” i skallen som i sin tur skapar en känsla av panik. Då måste jag uppsöka ett tomt, tyst rum med en säng och lägga mig ner och blunda. Helst bör jag sova någon timme varje dag, men jag har ju så förfärligt svårt för att sova. Men det räcker ofta om jag ligger stilla och blundar nån halvtimme för att lugna min kokande hjärna. Stresshjärnan, en komplikation av min stroke (i kombination med min ADHD och bipolära sjukdom) tvingar mig till att ständigt ha en strategi i tillvaron, att försöka vara steget före så att jag inte blir sittande med tomt stirrande blick på någon av stadens gallerior. När jag är ute på turné och ska framträda, måste jag ha en chaufför som kör mig hem, kanske leder mig in i lägenheten och fram till sängen. Men är det något som jag blivit bra på så är det att klura ut strategier – det har jag gjort sedan jag var en liten blond pojke som växte upp i Baklandet. Han som ständigt sprang …

Vad sker en dag som denna? Det verkar inte bli något solande idag. Igår blev det några timmar i solskenet, först genom en cykeltur ner på stan, sedan satt jag och Lena på balkongen och njöt av ljuset som strömmade mot oss. Tog för givet att det skulle bli lika fint idag och då var planen att vi skulle ta en tur till Baggböle herrgård och hitta en plats nere vid den strömmande forsen, men det får bli nån annan gång. Kanske blir det en tur till Pingstkyrkans secondhand ute på Teg eller rent av en mördarrunda på IKEA? Vi får se.

För övrigt kan en människa förlora delar av sina rättigheter, men aldrig sitt värde som människa. Människans värde är absolut.

Etikett: stroke

Hjärtats järnväg

Vi kommer inte undan

Gammåret och nyåret

Klossarna styr mitt liv

De som vet allt

Vi är flockdjur

En överlevare

Talar om högmod i Granö

Stor sömnskuld

Pollen och stroke

Presentation

Samlade teman

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Arkiv