Förlorarnas paradis, del 3, ”de fyras gäng”

Av , , 4 kommentarer 123

Massmedia beskrev det politiska läget i Vilhelmina, efter tidigare ordförande Bengt Bergstens mediella utspel om förhandlingsbeslutet med (s)&(v), som något klart. Att PA ville samarbeta med socialdemokraterna och vänsterpartiet. Precis så uppfattade allmänheten, väljarna och medlemmarna det. Även de styrelseledamöter som var helt ovetande.

Det fanns medlemmar i PA som på torsdagsmorgon (18/9) ville kräkas, gå och lägga sig och dra täcket över huvudet. Jag var en av dem. Få medlemmar från mötet kände igen beslutet, många kände sig helt grundlurade. Jag ska erkänna att jag var chockad. Vill inte gå ut eller visa mig. Vad som skett drog skam över partiet och alla medlemmar. Jag och flera med mig fick den omedelbara känslan, att efter nästa val kommer inte PA existera som parti, att detta var ingången till ett politisk självmord. Efter alla samtal, under dagarna som följde, från bestörta, upprörda, ledsna och förbannade väljare och medlemmar, bekräftade det bara min känsla.

Mycket snabbt tog en intern mejldiskussion fart. Först och främst hur saken presenterats i massmedia och hur Bergsten uttalat sig långt bortom mötesbeslutets innebörd, men lika mycket med fokus på att fullständig sekretess rådde.

Kritiken summerad:

  • att ärendet inte var känt eller aviserat på en dagordning, inga styrelsebeslut eller info till styrelsen
  • den tvivelaktiga massmediahanteringen, skeva framställningen i massmedia, sekretessbrottet
  • ingen protokollskrivning av beslutet
  • att principbeslut saknades (egentlig stämmobeslut), att beslutet indirekt togs genom att förhandlingskraven förespeglades hart när omöjligt att ro i land.
  • att ge sig in i förhandlingar utan att allvarligt mena det, inte var seriöst och kunde skada bägge parter och förtroende för PA
  • att varken tilltänkta förtroendevalda och fullmäktigeledamöter hade tillfrågats om inställning och eventuell medverkan i ett så ytterst tveksamt samarbete
  • att förhandlingskravet att även ta viceordförandeposter var bortom förtroendemannautredningens och fullmäktiges beslut (hur kunde det bara ske? ett aningslöst spel?). En ren skandal om det skulle komma fram (ett omedelbart skäl för omtag som undertecknad förde fram).
  • att förhandlingskraven inte beretts grundligt (om en förhandling nödvändigtvis skulle ske) samt att ingen förhandlingsdelegation tillsattes (av medlemmar utan eget intresse)
  • att den ofta kritiserade socialdemokratiska ledningen i nämnder och styrelser skulle sitta kvar
  • att möjligheterna (inte problemen) att lämna S/V åt sidan, borde bedömts grundligare, att låta väljarnas resultat återspeglas i en unik politisk situation där samarbete/samarbete ställdes på sin spets
  • att valresultatet inte var slutligt fastställt, inkryssade ledamöter ej kända’
  • att valresultatet tydlig markerade att väljarna röstat bort socialdemokraterna
  • att en långsiktig partipolitisk risk- och konsekvensanalys inte diskuterades
  • att konsekvenserna för PA som parti inte bedömdes djupare
  • att Bergsten förhållningssätt på mötet, var auktoritärt (frågor ställdes flerfalt men bemöttes aldrig), av flera upplevt som närmast aggressiv i sin framtoning och att han närmast krävde att få förhandlingsmandat.
  • att Bergsten i mejldebatten drog in en utmaning om ledarskapet för partiet mot undertecknad som skapade en helt onödig laddning (att leda in frågan på spåret maktkamp) och en utpressningsliknande situation som förstärkte konflikten. Här kan vi tala om negativ konflikthantering i en organisation.

En inledande reflektion kring partiets möteskultur

I PA:s partiarbetet hade en mötes- och beslutskultur inarbetats under fem års tid. Beslut togs på medlemsmöten med en tydlig strävan mot konsensus, där kompromissviljan och helheten i alla svåra och känsliga ärenden alltid hade funnit sin lösning. Respekten för avvikande mening har alltid hållits högt i PA och där vi ofta brukade säga, att ingen ska behöva gå mot sin övertygelse. Man måste på medlemsmöten få ha rätten till sin mening, reservera sig mot beslut och respekteras för detta.

Genom frånvaro av styrelsemöten hade en ”platt” organisation odlats och skapat sig själv. Vid akuta och viktiga ärenden hade vi ofta mejldiskussion eller debatt om så uppstod. De digitala mötesplatserna, där alla kunde göra sin röst hörd eller lyssna på andras förslag och åsikter, var ett ypperligt komplement, förutsatt att så många som möjligt engagerade sig. Jag tycker vi alltid snabbt fick en känsla om något var åt skogen eller på väg dit.

Denna mötes- och debattkultur i partiet var aldrig ifrågasatt utan just närmast en kultur som blivit norm. Vilket gav partiet och förtroendevalda ett större stöd i sitt politiska beslutsfattanden när vi inte haft formella medlemsmöten. Kulturen var vidöppen, öppna möten och öppna mejldebatter. Alla var med, alla hade rätt att tala, om allt till alla. Om något kan liknas vid agora, torget, mötesplatsen, talarplatsen, i det gamla Grekland, så var det detta. Vår egen demokratiska arena. Vi ska hålla detta i åtanke när vi senare i inlägget möter avskedsbrevet från Bergsten.

Avväganden i återberättelsen

Det är svårt att återge en summering av turerna, svängningarna och framför allt oräkneliga repliker. Det finns också en gräns för vad man offentligt kan framvisa, vilket kan upplevas som hänga ut, av medlemmarnas uttalande i den interna mejldebatten. Det blir därför ett ytterst selektivt urval.

Det är svårt att tala i egen sak, att hävda att man är objektiv med en avvägd dos självrannsakan, i efterdebatt och eftermäle. Min strävan att vara saklig i mejldebatten, var till sin spets driven för att minimera konfliktnivån inom partiet. Jag gav aldrig ett personomdöme utan gick på sakdiskussion, återgav analyser, belyste komplexa sammanvägningar och värderingar, för att vända ut och in på frågan och skapa förutsättningar för en linje i partiet som alla kunde ställa sig bakom. Inte som skett, att ett fåtal drev en linje få i grunden ville ha.

I retur fick jag inte mycket till sakliga svar från Bergsten, det fanns bara en praktisk väg för en stabil politisk majoritet, vilket var vår uppgift att pedagogiskt förklara för våra väljare. Men främst fick jag utlåtanden från Bergsten som att ”Tvärtemot Tommy är jag en resultatinriktad man”. Undertecknad var inte heller pragmatiskt, insåg inte hur heller hur vi skulle få största möjliga inflytande politiskt. Uttalanden som sänkte undertecknad istället för att tala om olika synsätt. Synen på massmediahanteringen som en katastrof för partiet, var enligt Bergsten absurt. Oenigheter om vad som utsagts, kring aspirerade poster, blev anklagelser mot undertecknad som framställt Bergsten som lögnare (enligt honom). Jag trodde inte man skulle behöva spela in alla samtal.

Bergsten använde också ett flera felläsningar som förevändning att motkritisera eller hävda att han bemöttes förklenande. Ordalydelserna är kristallklara vid en omläsning av mina mejl. Ett utspel om Utmaningen om ledarskapet från Bergsten var provokativt och konfliktskapade. Det fanns en tydligt utbredd uppfattning bland medlemmarna om nödvändigheten av en dementi och upphävande av förhandlingsbeslutet, inte undertecknads linje som ställdes mot partiets. Bergsten krävde också att undertecknad skulle upp på barrikaderna och personligen ta ansvar för ett sådant beslut. Ännu ett märkligt utpressande krav, det är partiet och medlemmarna som tar beslut och bär gemensamt ansvar. I sammanhanget framställdes jag också som en person som bara satt hemma på kammaren med datorn, förespeglande att jag inte gjorde en insats inom partiet. Slutklämmen från Bergsten var ett anmärkningsvärt krav: ”Jag fordrar att du ger besked om du antar utmaningen att leda partiets arbete”. Bergsten framvisar ännu en gång maktkampslinjen och kravställande. Undertecknad svarade att jag inte har de ambitionerna och om en ordförande avträder får partiet ge valberedningen uppdrag att söka efter en lämplig kandidat.

Det enda Bergsten verkligen erkände var, att vi kanske har haft lite bråttom. Han hävdar f.ö. att han aldrig gick bortom det mandat han fick av medlemsmötet. Någon självkritik på den sidan såg vi aldrig av. Summerat: jag upplevde en mängd förolämpningar och rent kränkande omdömen från Bergsten.

Jag skrev en långt sakligt förtydligande svar till Bergsten. För att reda ut alla missförstånd och förklara mitt perspektiv, vilket cirka femton medlemmar även fick tillhanda. Jag fick aldrig något svar förutom avskedsmejlet till medlemmarna.

Jag hade hela tiden i tankarna att inkalla till ett styrelsemöte, men Bergsten var beklagligtvis på annan ort alla dessa långa dagar. Det försvårade verkligen omständigheterna, då ingen ville släppa omtagsfrågan.

Jag läser Folkbladet av den 6:e oktober. Temat är röd återställd majoritet i Vilhelmina. Den nu bekräftade politiske vilden Bengt Bergsten betraktade ”blockens” jämna antal som en risk för konflikter, men ser inte alls att han själv, som vilde och partilös, är en källa till konflikter – en risk. Bergsten verkar lika omedveten att en djup konflikt fortfarande finns mellan PA och honom. Utifrån vad jag ovan beskrivit, så tror jag det är tämligen uppenbart. Med fortsättningen nedan – helt uppenbart.

Brevet till PA:s medlemmar från Bergsten

I ett avslutande avsägningsmejl till medlemmarna i PA skrev Bergsten bl.a. följande:

…Fyra av våra medlemmar tar däremot tillfället i akt att gå ut i flera gruppmail till ett stort antal personer där man okritiskt riktar kritik mot mig. Att lämna ut information på det sätt som sker här skadar partiet men också partiordförande. Detta är en illojal handling mot både partiet och dess ordförande och visar på ett mycket dåligt omdöme. I det civila livet skulle en sådan här handling kunna rendera en uppsägning…

De fyras gäng, fyra medlemmar, skrev gruppmejl till medlemmar i en begränsad krets, som av Bergsten låter som helt vidöppen. Däremot sprider Bergsten sitt avskedsmejl till betydligt fler än medlemmar, vilket ledde till en efterdebatt där personer som endast läst slutmejlet ifrågasatte skeendet och partiet, utan att ha följt interndebatten. Bergsten slängde in en brandfackla när han slog igen dörren bakom sig. Vilket skapade ytterligare turbulens och misstänksamhet mot partiets medlemmar. Tack!

Vad okritisk kritik konkret innebar, vet jag inte heller. Flera av oss diskuterade i mejlen förhandlingsbeslutet i kretsen av aktiva medlemmar och styrelsen. Vi anklagas i ett läge där partiet är på väg mot politiskt självmord, för att ”lämna ut information” som skadar partiet (vi själva som debatterar) och partiordförande. En debatt, en räddningsmanöver, som enligt Bergsten var illojal och omdömeslös mot oss själva, mot partiet och dess ordförande. Att vi som debatterat öppet riskerade uppsägning, vi borde få sparken. I det civila livet. Det tackar vi också för!

…Man tar sig friheten att både vara åklagare, domare och bödel i samma person. I alla civiliserade länder ges den anklagade möjlighet att lämna sin version över vad som inträffat. Dock inte i detta fall då ingen av dessa fyra mailförfattare ger ordförande tillfälle att bemöta den kritik som framförs innan man offentliggör sina mail…”

De slutomdömen Bergsten gav var hårda. Han buntar ihop alla fyra så ingen kan undgå kritiken. Samtidigt får just alla fyra samma hårda kritik. Det var förvisso en skarp debatt och mejlväxling, men att undertecknad skulle agerat åklagare, domare och bödel, var helt bortom min uppfattning om meningsutbytet. Bergsten hade alla chanser att bemöta alla mejl, de var inte ogörligt många, han kunde mött upp på måndagsmötet han inkallat till.

I den platta föreningsorganisation, utan styrelsemöten, som Bergsten bidragit till att upprätthålla, skulle nu ingen tala öppet inför övriga. Utan kritik endast riktas personligen till ordförande och formfelet (som måste komma från ett helt annat parti med en helt annan värdegrund) räcker för att insinuera att flera i partiet agerat som i icke civiliserade länder. Offentliggör!? Är det att skriva inför femton medlemmar?

…De anklagelser och insinuationer som riktats mot mig kan jag leva med men jag har svårare att acceptera den skada som man genom sitt handlande tillfogar partiet…”

Återkommande är att flera medlemmar tillfogar partiet skada, är illojala mot partiet och ordförande. Med misstro och en oförsonlig attityd, nästan hat, skriver Bergsten om de fyras gäng. Så blir den inre kretsen anklagad för att nästan hata också. ”Parterna” ska skiljas åt, med en svidande omdömeskritik mot partiets medlemmar, men närmast utan konkreta exempel.

Det sista provet utstod vi i partiet inte, vi dög inte, vi klarade inte av kommunikationen, hanterade formaliteterna felaktigt, vi skadade vårt parti och vår ordförande, vi var närmast hatiska. Och vi gjorde fel. Förstod inte Vilhelminas bästa. Och skadade partiets handlingsmöjligheter. Vilket vi inte heller förstod.

När jag nyligen läste igenom mejldebatten, för att skriva färdigt del 3, slås jag av att Bergsten skriver mycket nedsättande, det är rent förolämpande. Anklagelserna är allvarliga, vilka enligt mitt förmenande finns föga grund för. Omdömena från Bergsten betraktar jag som både förolämpande och förtalande mot undertecknad. Övriga medlemmar får svara för sig.

När de fyras gäng fått sin beska medicin, levererade Bergsten sedan beslutet att lämna alla uppdrag för Politiskt Alternativ, framför allt ”..med hänsyn till partiets intressen…” och avslutade med ”Med förhoppning om ett gott slut på denna bedrövliga tillställning önskar jag er alla lycka till i ert politiska arbete”.

Idag är det inte så få i partiet som undrar, hur kan man sedan bli politisk vilde, om Bergsten ville visa hänsyn till partiets intressen. Att önska oss lycka till i vårt politiska arbete, blir ännu ett slag i ansiktet, när Bergsten själv berövar oss chanserna till ett väsentligt inflytande. Ett dubbelt svek. Så slog han igen dörren och kontaktade inom kort allehanda massmedia för en personlig lansering av sitt eventuella vildeskap.

Det är i det här läget, man ska återkoppla till horden anonyma på kommentars- och tyck-till-sidor som utmålat ärendehanteringen som oprofessionell, orutinerad och att man förespeglar att PA behandlat Bengt Bergsten illa. Ja, vem är det som behandlat vem illa? Kanske bara en rättslig prövning enligt BrB 5 kap §§1-3, Om ärekränkning, återstår för att se vad lagens råmärken tillåter i en diskussion, oavsett om den sker inom en sluten krets eller inte.

Avslutande sammanfattning

Den bärande tanken i Bergstens resonemang handlar om ett majoritetsförhållande måste skapas för att skapa stabilitet i den nya situationen. Och att bara ett alternativ återstår, då måste man ta det. Det är den vägen Bergsten beträder. I en egenhändigt tillsnickrad pragmatism som bygger på att PA : ”..tar de beslut som vi anser gynnar partiets politik på bästa sätt och därmed medborgarna i Vilhelmina.”

Där inget av den politiska historien, majoritetens tillkortakommanden eller valresultatet sett från väljarnas utslag, har någon större betydelse. Utan där realpolitisk makt är målet. Oavsett partipolitiska, demokratiska och faktiskt samhälleliga långtgående konsekvenser. Den skiljelinjen kom inte förrän allt sattes på sin spets. Då begrep jag hur flertalet medlemmar och Bergstens syn inte harmonierade alls. Det var inte samarbetssvårigheter utan djupa meningsskiljaktligheter i grundsynen på offentlig makt och partiers syften, medel och hur partiprogram skulle förverkligas.

För mig vad ”dödläget” snarast en fantastisk utmaning om en ny majoritet skulle prövas, likt en regering i riksdagen, med majoritetsutslag i fullmäktige. Föll detta, då skulle lottning infalla i alla nämnder och styrelser, kring politisk majoritet där. Här, i detta unika läge, skulle det utkristalliseras, vem som samverkade och samarbetade på bästa sätt under kommande tider. Föll även detta, då finns nyvalet som lösning. Det är detta som för mig var och är väljarnas utslag. Att inför Vilhelminaborna och respektive partier visa och bevisa att man utan en entydig majoritet kan styra och leda Vilhelmina kommun, för medborgarna och framtidens bästa.

Man kan då inte köpslå med makten och ge valet stora förlorarare makten åter, då har man satt de demokratiska spelreglerna ur spel. Visat väljarna sitt förakt. Visat valresultatet sitt förakt. Fullbordat genom att nu använda en politisk vilde som majoritetsbrygga och till och med sända denne vilde upp till andre viceordförandeposten i kommunstyrelse. Med vilket förtroende gör man det? Med vilka konsekvenser?

Forts följer i del 4, ”den långa marschen”

Förlorarnas paradis, del 2 ”dansen kring köttgrytorna”

Av , , 4 kommentarer 82

Jag kommer i inlägget ”dansen kring köttgrytorna” göra undantag från vad man brukligt undanhåller dem som inte är medlemmar i en förening/parti. Detta eftersom ryktesspridningen om PA övergått i rena förtalskampanjer vilka inte kan stå oemotsagda. Därför nödgas jag gå ut med en redogörelse för arbetsprocessen och hur förhållandena har varit i partiet. För att allmänheten och väljarna ska få en djupare förståelse för alla omskrivna skeenden och den uppkomna situationen som i förlängningen påverkar det politiska majoritetsförhållandet i Vilhelmina på ett mycket avgörande sätt.

Måndagen efter valdagen

Under morgonen ringde Bergsten och sökte mig i hemmet. Eftersom jag irrat bort mig i lingonskogen var jag onåbar. Det gällde inbjudan till samtal med socialdemokraterna, men redan då omnämndes något som kunde tolkas vid ett subtilt förhandlingsbud – ordförandeskapet i kommunfullmäktige. Med mobiltelefonen avstängd var jag lyckligt ovetandes om vilket saftigt köttben som slängts till de alternativa krafterna. Tolkningen från min sida bygger på ett uttalande från Bergsten den morgonen: ”jag aspirerar till kommunfullmäktiges ordförande”.

Olyckligtvis befann jag mig på kommunhuset under eftermiddagen. Receptionen vinkade in mig och meddelande att Bergsten befann sig i personalmatsalen. Där satt han med en stor skara anställda vid ett bord. Situationen var udda. När jag ropade till, ropade jag till publiken. Alla måste varit införstådda över vad som stundade. En timme senare visste hela kommunhuset att två alternativa figurer träffat kommunens styresmän i kommunalrådets rum. Sådana möten brukar man ha på neutral plats. Det var inte avsikten. Det skulle märkas. Ordentligt.

Tack vare min avstängda telefon blev jag irriterad. Det här tycker jag inte om alls, sa jag till Bergsten. Det här var på tok för tidigt för överläggningar. Jag ville överhuvudtaget inte sätta mig i ett möte. Inte nu. Jag är för trött för sådant här. Av artighet höll jag minen. Lyssnade.

Av samtalen, som brukligt är konfidentiella, kan jag ändå säga, att en inbjudan gavs till fortsatta samtal och förhandlingar. Med följdfrågan: vad kunde vara intressant för PA i händelse av ett eventuellt samarbete? Jag ville bestämt inte säga något som helst och med en gest gavs Bergsten ordet som dristade sig till att orda. Lite svävande och halvkonkret. Vi tar med oss frågan hem, sa jag. För att inte föregå några beslut i partiet. Följande onsdagsmöte kunde jag dock inte delta i pga personliga skäl.

Efter dageneftervaletmötet med fadershusets företrädare diskuterade Bergsten och jag saken. Det fanns en möjlighet, enligt honom, att göra en intressant blocköverskridande samverkan med alliansen, vänsterpartiet och PA. Noterbart: Det skulle utesluta socialdemokraterna – valets stora förlorare. Bergsten skulle göra en invit till (v) för att sondera intresset. Ett eventuellt besked, i någon form, hoppades Bergsten kunna få inför kommande medlemsmöte. Jag fick ett mejl innan onsdagsmötet, att försöket fallerat. Jag tyckte oavsett att turerna gick alldeles för snabbt.

Samtidigt, Bergsten var förnöjsam att det nu fanns en plan B genom (s) inbjudan. Min reflektion var att det alltid kan vara bra med en absolut sista nödlösning, men inget jag någonsin skulle gå in med på, med nuvarande ledning i styrelsen och facknämnderna för socialdemokraterna. Det här hade jag framfört åtskilliga gånger, vilket Bergsten och PA som helhet var väl införstådda i. Det ska man hålla i minnet när det kommer till senare beslut.

Tisdagen, två dagar efter valet, uttalade en kommunal tjänsteman i ett offentligt sammanhang att det var klart. Att (s)/(v) och PA skulle bilda majoritet. Det här utspelet gäckar mig än. Hur kan någon vara så tvärsäker, hur kan man som tjänsteman drista sig till att utsäga så? Det var ju först på onsdagen som PA hade det ödesdigra medlemsmötet. Att känslan var så bestämd hos en tjänsteman var verkligen anmärkningsvärt.

Men det var ändå aldrig PA som bjöd in först. Även detta ett internt trätomål: Varför Bergsten till massmedia förespeglade PA som initiativtagare till förhandlingar. I en så kontroversiell politisk svängning är det regel före undantag, dels utnyttja passivläget att möjligen artigt säga ja till en inbjudan, dels att hålla samtalen konfidentiella. Man vinner inga politiska poäng, i några läger, att visa symbolisk handlingskraft, när den går helt emot vad partiet i partiprogram och praktik under fem år stått för (vilket medlemmar och väljare trott på). Tolkningen av massmedias framställning, var att PA inte bara var beredda att kohandla utan sälja att sin själ för makten. Då ska vi ha i åtanke vad Bergsten uttalade i Folkbladet 16/9; ”Vi vill bryta oss ur blockpolitiken…” Över en natt var allt uppenbarligen förändrat.

Misslyckas förhandlingar har bägge parter misslyckats, vilket ingen part vill basunera ut. Allt för att minimera prestigeförluster och förtroendeskada. Det är inte seriöst att ens ge massmedia ett lillfinger. Få tror att Bergsten kunde vara så aningslös i hur man hanterar massmedia eller förhandlingar, utifrån hans professionella erfarenhet. Hur kan Bergsten annars, under medlemsmötet, i telefon kommentera till massmedia, att vi håller på att diskutera den frågan nu. Ett rent tillkännagivande av förhandlingsärendet istället för standardsvaret ingen kommentar, återkom senare. Och varför ringde media överhuvudtaget och ställde den specifika frågan? En fråga som dock inte får besvaras eller efterforskas. Känslan kvarstår att plan B, sista nödlösningen ytterst få ville ha, skulle genomföras varför inga hinder fanns för ett offentliggörande.

Noterbart, PA:s medlemsmöte beslutade trots allt om fullständig sekretess för beslutet. Dagen efter var allt klart, enligt tidningar, radio och teve. För medlemmarna gällde en sak, för Bergsten en annan. Som senare hänvisade till att det bara handlade om innehållet, inte förhandlingar i sig. Upprepade glidningar. Som att PA vill samarbeta med (s)/(v) när saken borde handla om att överväga samverkan. Summerat underblåste massmedia en form av oåterkallelighet som skapade en större press på att samtycka och åka med det allt snabbare rullande tåget.

En ordförandepost ekar åtér i mitt bakhuvud, kommunfullmäktiges. En dörr på vid gavel till allt.

Något tycktes ha hänt. En agenda. Listade personer på valsedeln nr 3-6, Streling, Össbo, Lindgren och Danielsson kände inget till. Tre av fem ledamöter i styrelsen var inte informerade om något. Inget styrelsemöte hade sammankallats före. Onsdagsmötet (17/9) borde enbart innehållit en fördjupad valanalys i väntan på slutresultatet samt en redovisning av sonderande samtal (i sig aldrig givna med formellt mandat). För frågan var, borde PA ens tacka jag till samtal med (s), innan ett styrelsemöte eller medlemsmöte skett efter valet? Mitt svar är nej.

När de anonyma dreven nu går på webbsidor och tycktillspalter, nöts och nöts kritiken om ”orutinerat” och ”oprofessionellt” in i läsarnas ögon. Tänk om valresultatet ändrat sig till fredagen? Utfallet då visade att moderaterna var sex röster från att få ett mandat till, men i sådana fall taget från centern. Det kunde likväl varit från (s). Hur oprofessionellt och ytterst pinsamt hade det inte varit att behöva riva upp, helt omvärdera och göra omtag? Att dra in PA så fort som möjligt var en smart strategi från (s). Och varför skulle inte (s) göra det? De har och hade allt att vinna på ett samarbete. Makten. Den nu tillskansade makten.

Att vakna upp till nyheten chockade inte bara väljare utan även styrelseledamöter men också de som befunnit sig på medlemsmötet kvällen innan. Många kände sig grundlurade. Jag säger då som nu, ett beslut om samarbete med socialdemokraterna (i ljuset att PA varit i kraftfull opposition, blivit systematiskt åsidosatta av (s) och tidvis riktigt illa behandlande) krävde närmast ett stämmobeslut. Efter att ett otal personer ringde mig under torsdagen så undrade jag om det verkligen var partiet jag var medlem i, som allt handlade om.

Finns beslutsprotokoll? Nej. Fanns någon dagordning? Nej, det var sällan något Bergsten medbringade under sitt ordförandeskap. Ingen var föreberedd. Något styrelsearbete förekom aldrig under Bergstens tid. Han sammankallade aldrig till ett styrelsemöte. Ett behov jag upprepat påmint om under årens lopp och även under Bergstens ordförandetid.

Styrelsen hade således varken gjort en grundlig valanalys eller berett handlingsmöjligheterna. Det var endast Bergstens bild och allenarådande förslag som existerade. Trots att det fanns flera medlemmar som tydligt sa att de skulle lämna partiet vid ett samarbete med (s). Ingen, inte heller Bergsten, kan ha undgått detta skarpa ifrågasättande på mötet. Frånvaron av lyhördhet för kritik och hoten om avhopp, ger inga plus alls, för vad en god föreningsordförande bör företräda. Det var Bergstens högst egna linje ordförande Bergsten företrädde.

Nu tänker jag på köttbenet igen. Att köttbenet var så drypande att vad som helst var förhandlingsbart. Vem skulle då kunnat bli kommunalråd? Idag vet vi att till och med en politisk vilde kunde förhandla sig till en andre vice ordförandepost i kommunstyrelsen, den som ersätter kommunalrådet vid längre frånfälle. Bergsten som tillförordnat kommunalråd.

Bergsten drev förhandlingsärendet hårt, på medlemsmötet, enligt många på ett auktoritärt sätt, enligt någras uppfattning med en närmast aggressiv hållning som ingen någonsin upplevt förut. Få vågade ifrågasätta. Färre än vanligt yttrade sig. Det finns en mycket bekymmersam grund till detta som jag kommer till längre ner i texten.

Medlemmarna fick också uppfattning om det mer var ett spel, ska inte PA pressa på hårt så in i norden och kommer de verkligen erbjuda oss allt detta? Det fanns en hävarm i att resa orimliga krav, som ändå antogs skulle få förhandlingarna att bryta samman. Kraven på ordförandeposten i fullmäktige dök mycket riktigt upp plus andra ordförandeposter, vilket fick kommentarer som det släpper man aldrig. Så kan man få människor att säga ja till något de egentligen skulle säga nej till. Många har sagt att det var ett tigande samtyckande som man i själen kände var fel. Även här med grund i orsaker nämnda längre ner i texten.

Vägvalet var inte aviserat, upplevdes forcerat, inte väl utrett, inte förankrat i styrelse och inte prövat principiellt. De som suttit i nämnder och styrelser, och förmodades bli kandidater till kommande mandatperiod, borde alla rådfrågats i den principiella frågan. Om den raka frågan ställts, hur många ställer upp som förtroendevalda i en S/V/PA-koalition, tror jag en eller två händer kunde höjts.

I backspegeln får man nästan känslan av ett ”kuppförsök”, att vända partiet helt om trots ett utbrett motstånd och slå in på en oåterkallelig väg där prestigeförlust/förtroendeförlust blir för blytung för att våga sig på ett politiskt omtag. Oavsett senare vägval, slår förfarandet en kil rakt in i partiet. Men i det här fallet kan man inte tala om fraktioner, utan en mycket begränsad skara om en eller två personer.

Merparten medlemmar vände sig helt mot förhandlingsbeslutet (för att inte tala om hundratalet väljare PA idag har kommunicerat med) när massmedia prövade ett samarbetsbeslut skarpt i verkligheten. Det tog inte långt tid innan en betydande andel medlemmar och styrelseledamöter ville upphäva förhandlingsbeslutet. Ändå kvarstår frågan för många, vad var det egentligen som hände på det ödesdigra mötet? Hur kunde det ske?

En återblick till sommaren

Två avgörande händelser ägde då rum under ett par medlemsmöten. Bergsten hade vid två tillfällen, till synes av något som liknade smärre missförstånd, skällt ut undertecknad efter noter. Upprört skrek Bergsten högljutt med ursinnig blick och mötesstämningen sänktes på ett sätt som aldrig återhämtade sig. Förstämning rådde. När ett obesinnat utbrott upprepades även nästföljande medlemsmöte blev många väldigt frågande och några kände obehag. Ingen kunde riktigt hantera saken, då det var partiets ordförande som brast. Följden blev, en tryckt stämning som aldrig riktigt släppte, en avvaktande försiktighet och en smygande oro för fler utbrott om någon skulle föreslå ”fel förslag” eller ge kritik. Tendensen till tigande samtyckande uppstod. Flera med mig kände ren olust att åka till medlemsmöten.

Ordföranden hade också tydligt anlagt en slags ledarskapsroll efter tillträdet. Med en mängd idéer hur han ville att partiet skulle arbeta och ledas. Vilket aldrig bereddes djupare i ett styrelsearbete som då kunde presenterat förslag till arbetsordning och organisation av det inre arbetet. Det var Bergstens modell vid horisonten som gällde men som hela tiden sköts framåt. För styrelsearbete och styrelsesammanträden kom aldrig till stånd, trots påpekanden. En stor brist som skapade ett uppdämt behov på en mängd ansvarsområden och alltid överförde egentliga styrelsebeslut till medlemsmöten som riskerade att digna och/eller att organisatoriska och strategiska frågor helt enkelt kom bort. Detta förfarande brast i många avseenden.

Vi var flera som inte riktigt kände igen den Bengt Bergsten som varit med i partiet länge och varit förtroendevald som ledamot till kommunstyrelsen. ”Vad ska vi ta upp idag” på medlemsmötet var ohållbart. Här kan vi talat om ett oprofessionellt förhållningssätt i ledningsarbetet, vilket bäddade för improvisationer och ogrundade/ogenomtänkta beslut.

Bristande arbetsrutiner och beredning skapar lätt en kultur med acceptans för beslut i sista minuten och där partiet egentligen inte har tänkt klart. I en sådan kultur är det lättare att övertala till mer vittgående beslut, i skenet av både brådska och då alternativa vägar avskrivs för en och endast en väg. Att beslutet kunde tas, ser jag också som resultatet av ett allt mer påtagligt auktoritärt styre där de obesinnade utbrotten fungerat som en slags härskarteknik, oavsett Bergstens medvetenhet eller inte kring det inträffade. Där en tigande tystnad alltmer ersatt en varm och munter acklamation.

Dessa händelser och fenomen var bara några av flera skäl som legat till grund till en växande misstro och minskat förtroende för ordföranden. Förhandlingsbeslutet var droppen som fick bägare att rinna över. Förstärkt av hur ordföranden på flera punkter hanterat ärendet på ett ogenomtänkt och ostrategiskt sätt, vilket skadat förtroendet för PA allvarligt.

En sista återblick på köttbenet. Det kanske rentav är ointressant om det slängts ut eller inte, utan var en möjlighet för PA, i Bergstens ögon, i en blocköverskridande koalition eller tillsammans med PA/S/V. Men det var oavsett den övertydliga viljeinriktningen från Bergsten måndagen efter valet. Hans eget köttben. Jag aspirerar till kommunfullmäktiges ordförande. Att eftersträva eller göra anspråk på. Att det var en ledstjärna för Bergsten är för mig idag mer än uppenbart och att han oerhört skyndsamt sökte alla vägar för finna en politisk konstellation som skapar majoritetsförhållande. Jag får idag känslan, att ändamålen helgade medlen.

Mycket av detta är sådant som allmänheten och väljare utanför partiet inte haft någon kännedom alls om. Men som måste sättas i sammanhanget.

Vad var det då som utspelade sig under några korta dygn när världen och vinden vände i PA?

Forts följer i Förlorarnas paradis, del 3, ” de fyras gäng” & ”den långa marschen”

Uppknycklat från papperskorgen

Av , , Bli först att kommentera 57

Någonstans skrev jag, att efter vad som offentliggjordes för snart en vecka sedan genom ett pressmeddelande från Vilhelminas socialdemokrater, så var det generöst dragna strecket som Politiskt Alternativ dragit över agerandet från tidigare ordförande Bengt Bergsten, nu fullständigt raderat. PA hade in i det sista hoppats att ”parterna” kunde gå åt varsitt håll och lämna allt bakom.

Men jag väljer att här publicera det pressmeddelande som författades, vilket medlemsmötet klokt backade på och lade åt sidan, eftersom den presumtive vilden i handling inte hade gått till verket. Nomineringslistor och socialdemokraternas pressmeddelande bekräftar nu att ny epok inletts i Vilhelmina; ”Ja till politiskt sjöröveri”, som norm och värdegrund. Märk väl, papperskorgsutkastet är skrivet innan Socialdemokraternas tillkännagivande om samarbete med ”oberoende” Bengt Bergsten.

Bergsten har fört sin debatt genom en mängd intervjuer och pressmeddelanden till massmedia. Vill Bergsten besvara dessa blogginlägg, får han göra det via debattsidor och intervjuutvikningar i tidningar, radio och television.

Uppknycklat från papperskorgen 

– kommentar kring ordförandeavhopp och politiska vildar

Efter ett för många partimedlemmar tveksamt beslut, om överläggningar med socialdemokraterna, utbröt en omfattande intern diskussion i PA. Konflikten förstärktes av en bristfällig massmediahantering från dåvarande ordförande sett till brådskan, långtgående uttalanden utan förankring och offentliggörandet i sig, då förhandlingar brukligen är ”osynliga” till dess lyckta dörrar öppnas och förhandlingsresultatet har godkänts. Men med en fördjupad eftervalsanalys och ett slutgiltigt valresultat, finns idag betydligt fler synsätt på möjlig politisk samverkan/samarbete, än att gå in i ett blockbildande med valets stora förlorare i Vilhelmina.

Skiljelinjen mellan flertalet medlemmar och Bengt Bergsten gjorde att han valde att avgå som partiordförande och har även begärt utträde ur partiet. Bergsten offentliggjorde snabbt sin avgång till Västerbottensnytt, SR Västerbotten, VK, VF och Lokaltidningen. Att det uppstått oenigheter och att det saknas ömsesidigt förtroende, enligt Bergsten (VF 24/9), kan bara bekräftas från Politiskt Alternativ. Det kunde dock ha stannat där. Att partiet arbetar vidare och Bergsten går sin väg.

Men Bengt Bergsten har valt att i en rad massmedier offentligt kritisera partiet och medlemmarna, vilket inte kan stå oemotsagt. Vidare ställer inte Bergsten sin plats i fullmäktige till förfogande för partiet han röstats in för. Något vi anser vara respektlöst och även odemokratiskt sett till PA:s fortsatta politiska arbete och inriktning i Vilhelmina fullmäktige.

När Bergsten inte fick igenom sin egen linje i partiet, då verkar han vilja genomdriva den själv med ”sin” politik. I Västerbottensnytt (23/9) uttalar han ”Jag ska se var jag får bäst inflytande med min politik” som även här markerar att han kan komma operera över alla parti- och blockgränser.  Att detta skulle skapa en större politiskt stabilitet i Vilhelmina, genom ytterligare en vågmästare, tillika politisk vilde, är för oss lika absurt som oansvarigt. Bergsten bekräftar ambitionerna i Lokaltidningen (24/9) där han tror på blocköverskridande samarbete, vilket för övrigt PA aldrig stängt dörren till, men som Bergsten indirekt förespeglar. När det är Bergsten själv som drivit frågan om ett politiskt blockbildande mellan PA och S/V till sin spets – och fallerat.

Avhopparen vill framställa PA som ett splittrat parti, när det handlar om ett fåtal medlemmar som i grunden stödjer hans synsätt. Partiets ”Några…” (VF 24/9) var i realiteten ett närmast enigt medlemsmöte som den 22 sept valde att avbryta både fortsatta samtal och inledande förhandlingar. Till Västerbottensnytt (23/9) uttalar Bergsten att det råder stora samarbetssvårigheter inom partiet. Även här vill vi understryka att det här främst gällde honom själv i sitt ledarskap mot medlemskollektivet, synnerligen i den aktuella frågan. Partistyrelsen har Bergsten själv f.ö. aldrig tagit eget initiativ till att sammankalla under sitt ordförandeskap.

Läser man i VF (16/9) så kan många inte annat än fundera över Bergstens ord ”Vi vill bryta oss ur blockpolitiken…” och hur en omsvängning i partiet kunde ske så radikalt över en natt. Flera styrelseledamöter kände inte ens till beslutet om förhandlingar. Följden blir nu att PA kommer stärka upp det inre arbetet och undvika fler ”stämmofrågor” framlagda vid sittande bord.

Bengt Bergstens övervägande att som framtida fullmäktigeledamot sälla sig till S och V, blockerar PA som ett samlat parti i sig – med tre egna fullmäktigemandat – men också politisk samverkan med andra partier för att skapa största möjliga handlingsutrymme. Bergstens utspel att kvarstå som politisk vilde upplever vi som ett sabotage mot PA:s politiska arbete men skadar också partiets trovärdighet så länge en avhoppare missbrukar partiets och väljarnas förtroende.

Vi i Politiskt Alternativ kan bara beklaga och be våra väljare om ursäkt, vi trodde aldrig att fullmäktigekandidaterna skulle vara tvungna att skriva under lojalitetsförsäkringar för att garantera att PA:s  fullmäktigegrupp håller ihop under ett och samma politiska tak, med början i första kommunfullmäktige efter valet.

Förlorarnas paradis, del 1

Av , , 2 kommentarer 81

I kommunvalet i Vilhelmina bestämde sig 54% av väljarna att rösta på något annat alternativ än Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Ser man till oppositionen (vilken många betraktat som tämligen samlad sista mandatperioden, i lejonparten av ärenden där delade uppfattningar rådit) fick grupperingen 48,2% att jämföra med 46,2% för S & V. I det hänseendet kan ”oppositionen” rentav ses som ”vinnare”. Lägger man till övriga partier nås nämnda 54%. Men Folkpartiet föll ur. Personligen tycker jag ändå man moraliskt och politiskt kan betrakta oppositionen som en slags valsegrare, trots att det blev dött lopp sett till mandat och röstetal (46,2% för bägge grupperingar).

Både röstetalsmässigt och partipolitiskt anser jag att Vilhelminaborna röstade bort (S) då resultatet för 2014 minskade från 2010 med 17 %-enheter från 54,8% till 37,8%. Historisk låga siffror, med drygt var tredje röst på (s), förvisso med Vänsterpartiet på frammarsch men främst pga väljarhopp. Framför allt är det övriga partier som fått ett väsentligt ökat stöd där Centern tagit röster över mångas förväntan och hamnar på respektfulla 20%.

Övertydligt från första början, var att S&V (13 mandat) behövde ett (1) mandat för att nå en majoritet. Och att även C/Kd/M+PA (13 mandat) behövde ett (1) mandat för politisk majoritet (om man övervägt samverkan). Där PA kunde vara möjlig vågmästare åt S&V och Sd åt C/Kd/M/PA. Eftersom avståndet, inte bara politiskt,  har varit stort mellan S och Kd/C har en blocköverskridande lösning setts som hart när omöjlig. Redan här ansåg jag att det kanske är mer skada än nytta att framtvinga en lösning ingen egentligen vill ha. Nyval var redan då en möjlighet. Att väljarna verkligen ges en chans att tydligt ta ställning, välja en tydlig majoritet.

Men oklarheten kring PA, som aldrig utfäst löften kring partipolitiskt samarbete och samtidigt arbetet för blockupplösning, har säkert skapat osäkerhet. Rentav blivit en bricka i valkampanjen, skapande en hälsosam osäkerhet för att alla partier skulle kunna se PA som samverkanspartner och kanske sänka garden, med PA som möjlighet och inte hot. Men likafullt en ohälsosam osäkerhet då väljarna helst vill vet vad de röstar fram för möjlig majoritet.

Samtidigt har många förtroendevalda i PA känt att samverkan med alliansen fungerat bra och att PA alltid markerat och tagit ställning när så varit påkallat, ibland lite vänsterorienterat. Men samverkan med alliansen har samtidigt varit nödtvungen, då S  hållit PA på en armlängds avstånd under hela mandatperioden, bifogat med inte så få fall av rent otrevlig behandling (från vissa, inte alla, märk väl). Trots att PA ofta varit helt överens med S och att vi även har stått ensamma med S/V i vissa frågor. PA har följt sin egen linje, helt klart.

Desto närmare valet partierna kom, desto mer frågor kring möjliga politiska samarbeten. På grund av den politiska situationen under fyra år, socialdemokratisk helt egen majoritet, en mängd politiska affärer där politiker och allianspartierna tagit rejält med stryk, samt marginaliseringen av PA, så har både erfarenheten och känslan infunnit sig att kunna samverka och samarbeta med allianspartierna. Parallellt med synen att det är av stor vikt, att förnya den politiska ledningen och kulturen i kommunen, vilket i många avseenden varit en av grundbultarna för en verklig förändring och nystart i Vilhelmina. I det hänseendet tror jag, och många med mig, att väljarna främst sett och trott på PA som ett alternativ som tillsammans med alliansen eller delar av de borgerliga partierna kunde hitta en medelväg.

Det är då man kommer till vägskälet – efter valet. Om det inte finns mer än en praktisk möjligheter att skapa en tydlig majoritet, ska man då ta den? Om det finns ytterligare en möjlighet, att för PA samverka med C/Kd/M, och som i riksdagen, lägga fram ett förslag till politisk majoritet som får prövas med majoritetsavgörande, är det inte en möjlighet? Utan valteknisk samverkan med Sd. Sett till väljarnas dom, att S förlorat valet och att oppositionen som helhet faktiskt har störst röstetal numerärt, varför kan inte storsintheten få råda? Nej, så enkelt är det tydligen inte.

Måste makten alltid säkras till vilket politiskt pris som helst, där till och med ”antipolitik” blir överordnad, att till varje pris ska ett parti exkluderas till inflytande. Med följd att även denna ”pragmatiska” lösning nu exkluderat, marginaliserat och detroniserat (från vågmästare till två mandat andra sidan diket) PA självt till opposition, av en avhoppad PA-medlem. Som lämnade partiet och ordförandeskapet i PA, som denne skrev i ett avskedsmejl, ”…för partiets bästa”. Är det vad vi nu sett, hört och upplevt, den sista veckan, något som är för PA:s bästa? Politiska löften från partilösa personer kanske måste synas extra noga i sömmarna. Vilket jag återkommer till.

Vilka politiska följder har vi att vänta om den representativa demokratin, vilken idag är helt vilande på partiväsendet, skapar politiska koalitioner/block med partilösa politiska vildar för att säkra den politiska makten och skapa majoritet? Och inte minst, om ett block släpper in partilösa personer, som inte representerar någon mer än sig själv, i den högsta politiska ledningen?

Att det förekommer politiska vildar, som behåller sina positioner och mandat, är inte helt ovanligt. Men att en politisk vilde, nu förväntas hissas upp till den operativa högsta politiska ledningen i kommunstyrelsen, till presidiet och andre vice ordförande, inför en helt ny mandatperiod, måste vara sverigeunikt politik-historiskt.

Fortsatta reflektioner återkommer jag till i Förlorarnas paradis, del 2