Serie eller grafisk roman? 

Säger man serie, serietidning, album eller grafisk roman om det som står på serieteket?

Vad har vi på biblioteket egentligen?

Jag föreställer mig att intressetåget tuffar förbi de flesta nu. Eventuellt en hel intressetågkonvoj som drar förbi intressetågstionen ….. i intresseköping.

Ja det är ingen stor grej.

Eventuellt så bidrar den till ett litet leende hos några av mina kollegor eftersom jag ibland brukar beklaga mig över att vi på biblioteket fastnar i för långa möten om vars saker och ting ska stå och hur det ska benämnas utan att det egentligen inte har så stor betydelse.

Men i grund och botten är jag lika nördig som alla andra bibliotekarier. Att dela upp saker gör det både möjlighet att plocka ut statistik, hitta bättre och … vem försöker jag egentligen lura. Det är mest bara för att få nörda ner sig.

Och vi kan plocka bort termen serietidningar på en gång om man inte specifikt menar … serietidningar.

I Sverige så har vi alltid kallat serier som man buntar ihop i ett seriealbum vilket egentligen fungerar rätt bra. Seriebok kanske skulle vara en mer korrekt term. Enligt exempelvis skatteverket är det skillnad på bok och album. I alla fall när man betalar skatt. Det gör vi ju sällan på biblioteket men ändå, ett album är i den definitionen något man själv ska klistra i. Exempelvis ett fotoalbum. I vardagligt tal är album också kanske kopplat till en viss form? Och något som särskiljer sig från böcker.

Tintin kan vi ju ta som exempel. Är samlingsboken Tintin i Sovjet med hårda pärmar och över hundra sidor egentligen ett seriealbum? Nja det känns väl lite mer som en bok?

 

Poängen är att seriealbum fungerar hyfsat men det är också väldigt kopplat till en fysisk form och låter också lite juvinilt. Vilket för oss till det amerikanska begreppet ”Graphic Novells” och försvenskningen av det:

Grafiska romaner.

Graphic novells är, om man ska vara noga, något som görs direkt i den formen. Dvs man gör en serieroman.

Så en samling med ensidersserier eller strippar är inte en ”Graphic novell” vilket säger sig självt. Katten Gustavs julalbum (vi hade faktiskt den på biblioteket) är således ingen grafisk roman.

Men termen uttrycker också en önskan om att få en mer konstnärlig tyngd vilket jag också håller med om.

Ett verk som samlar exempelvis spindelmannen nummer 1-15 är från början inte skriven som en grafisk roman.

Det är egentligen en samling tidningar som man har tryckt ihop. Om man har tur är det en någorlunda avslutad historia.

I USA benämns det som en TPB (Trade Paperback)

En TPB samlar alltså serier som har gått i tidningar och är inte Graphic Novels i den bemärkelsen.

Detta betyder egentligen att en av de mest kända grafiska novellerna ,Watchmen, egentligen inte är en grafisk roman? Utan en TPB.

Helst skulle jag vilja att man använde de här beteckningar på biblioteken.

Serieromaner

Serieböcker

Album

Serieromaner är romaner skrivna för serieformatet.

Serieböcker är serier som presenteras i bokformat.

Exempelvis Tintin i Sovjet.

Album definieras av att … ja det är mer en fysisk egenskap som man skulle behöva definera efter vad vi kallar album. Ca 50 sidor. Mjuk pärm. Viss längd etc…

Serier som The Walking Dead som har flera delar borde vara en seriebokserie (knepigt) och om den var skriven direkt som en grafisk roman så skulle det vara en grafisk romanserie.

Behövs egentligen åskillningen mellan seriebok och serieroman?

Personligen tycker jag att det blir det en stor skillnad mellan en grafisk roman som är skriven för formatet och exempelvis Marvels utgivning som ofta är tidningar ihopsatta som en bok.

Men det bli någon sorts akademisk fråga.

Det tråkiga är att den snävare definitionen ovan inte inkluderar exempelvis Watchmen men nån sorts gräns måste man dra?

Tyvärr blir termen seriebok en slasktratt mellan album och grafiska romaner. Ett alternativ skulle kunna vara att kalla grafiska romaner :

”Serier som skrivits eller publicerats direkt för det formatet.”

Då skulle man få med exempelvis serier som Watchmen efter den ompacketeras men det lät också lite besvärligt? Att göra någon sorts redaktionell bedömning på varje bok. Då blir det enklare att dra gränsen lite snävare.

Å andra sidan så finns det många böcker som är böcker men råkade bli utgiven i tidningar först. Till exempel Dostoevskys ”brott och straff” (Samt Greven av Monte Cristo, Onkel Toms stuga, Charles Dickens ”två städer” etc…)

Jag gör det enkelt för mig:

Här har vi några grafiska romaner

Här är några serieböcker

Här är några seriealbum

 

En samling Årgångs-Larsson är såklart inte en grafisk novell och inte heller ett album. Den är presenterad som en bok så seriebok känns rimligt?

Batman year 100 är också en seriebok. Den samlar tidningarna Batman year 100 1-4 men egentligen skulle man med en vidare definition kalla det för grafisk roman eftersom den är utgiven som en roman med exempelvis förord etc.

Men jag kan också tycka att det är ok med seriebok. Även om som sagt Watchmen eller Batman The Dak Knight Returns som gick som serie först skulle hamna där.

Mangan är nog oftast små serieböcker? Vi kanske måste kalla in specialkompetens där?

Sådär nu är allt klart och tydligt så då kan vi avsluta med en serieroman som presenterar sig som ett album och som man skulle kunna ställa som seriebok eftersom den från början inte är skriven som en serieroman?

Godnatt

Vi kanske bara ska kalla allt för serier och njuta av att Emily Bronte får dela hylla med Katten Gustav.

 

 

 

 

Fritt fram för användning av Musse Pigg?

Av , , Bli först att kommentera 3

Kort svar nej.

Långt svar:

Disney påverkar reglerna och lagarna kring copyright mer än man tror.

Anledningen att vi har gränsen på 95 år beror egentligen på just att Disney med näbbar och klor lyckades ändra från 56 år till 74. När det då var dags (1998 ) fick de igenom att den ska gälla i 95 år, som det är nu.

Jag misstänker att Disneys advokater inte sitter på latsidan nu och kommer antagligen aktivt leta efter alla gränsfall.

Medierna har en tendens att skriva lite förenklade artiklar och det är lätt att få intrycket av att Musse Pigg är i publik doman (allmänt ägande).

Det är inte riktigt sant.

Vad är i allmänt ägande?

-Versionen från 1928, Steamboat Willie, är det. (Även ’Plane Crazy’-versionen.)

Kort sagt, Musse i svartvitt utan handskar:

 

Musse Pigg som karaktär är fortfarande skyddad av upphovsrätten och varumärket.

Upphovsrätt skyddar främst rättigheterna för dem som skapar litterära, dramatiska, musikaliska, konstnärliga och vissa andra originalverk (exempelvis programkod).

Varumärken skyddar användningen av ett företags namn och dess produktnamn, varumärkesidentitet (som logotyper) och slogans.

Här kommer det att uppstå lite begränsningar.

Man kommer inte få använda namnet Musse Pigg. Jag är ganska säker på att man inte får marknadsföra och sälja bilder, serier eller liknade kring musen. Eventuellt med undantag om man bara använder sig av de första svartvita Disney-karaktärerna endast som de framträder i den animerade kortfilmen ”Steamboat Willie” från 1928, liksom den tysta versionen av kortfilmen ”Plane Crazy” som kom samma år.

 

De mer moderna versionerna av Musse kommer förbli opåverkade av utgången av upphovsrätten för ’Steamboat Willie’, och Musse kommer fortsätta vara symbolen för Disney och den är ganska starkt varumärkssyddad.

 

Vad kommer att hända nu?

 

Ofta när något betydande verk blir fritt kommer en våg av skräck och våldparodier som jag egentligen tror man hade kunnat göra ändå. Parodier är egentligen skyddade i exempelvis USA under ”Fair use” och sånt här är exempelvis inte olagligt:

(Från South Park)

Men det är klart. Man får lite mediaintresse, gratis reklam och bättre skydd.

Författaren Simon Phillips lade upp en trailer för ”Mickey’s Mouse Trap” på YouTube den 1 januari, som visar scener från ”Steamboat Willie” samt den humoristiska taglinjen ”Musen är ute.” Skräckparodiregissören Steven LaMorte meddelade också en andra obetitlad ”Steamboat Willie” skräckfilm.

 

Observera att Simon Phillips ganska smart kommit runt varumärksskyddet genom att skräckfilmen heter ”Mickey’s ” musfälla. Inte Mickey Mus… utan  Mickey’s musfälla. Det går lite förlorat  i översättningen :/

Sen när hypen är över kanske det inte händer så mycket mer. Att det är just skräckfilm och skräckspel har nog mycket att göra med att det både är ganska oskyldigt material och att det faktiskt finns lite ruskiga saker i gamla värderingar. Musse Pigg är inte superschysst mot djuren i Steamboat Willie.

Varför jag läste en bok en gång.

Av , , Bli först att kommentera 2

Diskussionen kom upp i samband med nobellpriset i litteratur. Varför läser man vissa böcker och vem kan egentligen säga vad som är bra?

Boktips 1:  Att förändras: en metod av Édouard Louis handlat om detta. Hur man drivs av en vilja att vara intelektuell, hur man ”fake it untill you make it” men också hur man kanske också ändras. Metoden/ambitionen kanske inte är så viktig?

När jag var i 20 års åldern läste jag den här (boktips 2)

Jag var intresserad av skräck och det här var tydligen en såndär riktig och bra författare som skrev en seriös gotisk roman. Det var före googel och jag fick säkert läsa på vad en gotisk roman var för något.

Delvis tror jag att det handlade om självbekräftelse. Det jag var intresserad av och det jag gillade kunde också vara bra. När jag läste den så gick jag också med själ och hjärta in för att ta till mig realismen förpackad i gotisk tradition.

Vad kunde jag egentligen om litteratur, vad hade jag som 20 årig slyngel att jämföra med? Men den större frågan är kanske om det spelar någon roll.

Såklart så älskade jag den.

Har läst hyfsat mycket av henne och  nu kommer hon ut med en ny bok (boktips 3)

 

Så den vill jag läsa. För att jag för länge sen läste en annan bok. Som jag då läste för att jag gillade en viss sak.

 

Nåja. En annan författare som intresserar mig nu är denna (boktips 4)

Ni får googla lite på henne nu när möjligheten finns.

Mycket intressant?

Och för att återkoppla till diskussionen om vad  som är bra:

Läser man mycket och lever man länge så har man i alla fall lite att jämföra med?

 

 

 

 

 

Fel låt vann?

Av , , Bli först att kommentera 2

1901 delades det första Nobelpriset i litteratur ut. Jag var inte född då så jag kunde inte gissa. Hade jag varit född hade jag garanterat gissat på Leo Tolstoy.

Han vann dock inte (någonsin)

August Strindberg var mycket upprörd över detta och skrev i en artikel  att Nobelpriset hade tilldelats en ovärdig som knappast var diktare.

Vinnaren 1901 hette Sully Prudhomme som inte så många känner till idag och som jag tror knappt någon kände till då heller.

Han tillhörde Franska akademien dock och enligt Strinberg så var det därför han fick priset.

Strindberg var inte ensam om åsikten att Leo Tolstoy borde ha vunnit. Nästan hela den svenska kultureliten engagerade sig och skrev ett öppet brev (som man får förmoda översattes till ryska) till Tolstoy (förutom Strindberg så var också Selma Lagerlöf och Ellen Key med som avsändare) :

”Till Leo Tolstoy.

Med anledning af att det litterära Nobelpriset nu för första gången blifvit utdeladt, önska vi undertecknade, svenska författare, konstnärer och kritici, betyga Er vår beundran. Vi se nämligen i Er person icke blott nutidslitteraturens vördade patriark, utan Ni är också för oss en af de stora och djupsinniga diktare, hvilka enligt vår mening främst borde ha kommit i åtanke, äfven om Ni själf för egen del aldrig efterstäfvat någon belöning af sådan art.”

Svenska Dagbladet den 14 december 1901: https://tidningar.kb.se/?newspaper=SVENSKA%20DAGBLADET&from=1901-12-14&to=1901-12-14

 

Det är ändå ganska spännande att vissa saker ändå är sig lika genom århundradet. Den största behållningen av Nobelpriset är diskussionen om vem som skulle ha vunnit.

Kort om årets pristagare:

Jon Fosse är en norsk dramatiker och författare men det är dramatiken som han är mest känd för. Om jag ska vara helt ärlig så är det enda jag kommer ihåg om honom är att jag har för mig att han varit lärare till Karl Ove Knausgård vid något tillfälle.

Det är inte så att jag är ointresserad av teater men det är pjäser som uppförs på dramaten i Stockholm och som jag sällan kommer i kontakt med.

Men det är kanske den andra behållningen av Nobelpriset. Många hittar nya läsupplevelser och läser sånt som dom aldrig någonsin skulle läsa annars. Böckerna som ibland knappt finns på biblioteken blir väldigt reserverade.

I år är köerna något mindre dock.

Boken jag skulle rekommendera ,baserat på att han egentligen fått priset för sin dramatik (min tolkning) och också är lättast att ta till sig då den består av några kortare pjäser, är förvisso utlånad men det är ingen direkt kö på den.

(Skärmdump fredag, 6 oktober 2023)

Här kan man läsa en novell som han skrivit:

 

https://www.gp.se/kultur/kultur/f%C3%B6nstret-1.111857715

 

 

 

Jag sätter mina pengar på Cao Xueqin

Av , , Bli först att kommentera 1

Snart är det dags att gissa hejvilt på vem som ska vinna nobellpriset i litteratur.

Jag brukar återanvända författarna jag gissar på tidigare och jag är lite kränkt över att jag inte fått nått beröm över att jag i princip prickade rätt förra året:

Tommy killgissar nobelpristagare

 

Jag tror att problemet var att jag, som vanligt, var lite otydlig. Jag tycker själv att jag resonerade mig fram till många träffsäkra gissningar varav en faktiskt vann.

I år lägger jag alla ägg i en korg.

Cao Xueqin

Det finns inte så många böcker på biblioteken så jag har reserverat dem ifall att jag har rätt.

Ok jag kanske kan få ett alternativt 2 också?

Joyce Carol Oates. Det skulle vara kul. Hennes böcker har jag en lite intressant historia kring som jag ska avslöja den dag hon vinner.

Jag brukar alltid också gissa på Ngũgĩ wa Thiong’o.

Han kanske blir ledsen om jag slutar helt plötsligt?

Jag har både läst och recenserat hans böcker. Han kanske iof inte vet om det eftersom han håller till i Kenya men jag känner att vi har en connection…

 

 

 

En av Ai:s stora gåtor förklarade

Av , , Bli först att kommentera 0

Biblioteken ska ju jobba mer med informationsteknik och lite mer med sånt som den hör attraktiva människan skriver om:

Dags att prata om AI

Jag ska därför svara på en av vardagens stora gåtor som de flesta av oss säkert funderat på:

Om AI numera är så avancerad, varför kan den då inte klicka i den här rutan?

Har du, lixom jag, våndas över bussar, övergångställen och trafikljusen som man ibland måste klicka på i bilder? För att bevisa att man inte är en robot? För det visar sig att man kanske är en robot för att man ganska ofta klickar fel?

 

Grejen är att reCaptcha troligen (det är lite hemligt) kollar dina musrörelser. Är du darrhänt eller inte matematiskt exakt som en robot är du mest troligt en människa. Det är därför man ibland klarar testet trots man egentligen missar en en hel buss.

ReCaptcha kollar också din browserhistorik. Har du googlat mycket på ”robotbrudar med rejäl framvagn” är du antagligen en robot, om du har den mänskliga motsvarigheten i historiken klarar du testet.

 

Så ni som är måna om er integritet bör veta att Google närsomhelst har rätt att kolla upp vad du browsat, ni andra kommer snart att slippa ens att klicka i en ruta eftersom kollen kommer att ske i bakgrunden.

Slut på lektionen

Hur ser det ut med läsningen i Nordmaling?

Av , , Bli först att kommentera 2

När man talar om Sverige som kunskapsnation, den minskade läsningen och de demokratiska problemen som är en följd av hur medborgarna allt för lättviktigt konsumerar ytlig information så är det här en relevant fråga.

En stor fråga till och med

Det här blogginlägget föranleds av att vi i personalen ska utvärdera vår läsfrämjade plan. Jag kommer att få presentera siffrorna för kommunen men också politiken. Men egentligen är det inte den stora statistikutvärderingen (den sker i februari) så räkna med väldigt grova penseldrag.

Det är också ett sätt för oss att utvärdera vårt arbete men inte det enda. Det är ingen kritik mot någon (exempelvis om man jobbat här tidigare) och vi jämför oss heller inte med andra bibliotek utom då vi måste eftersom vi har fått det som ett tydligt uppdrag. Reserverar mig också för att just det här är en ganska ytlig och översiktlig analys.

 

Lögn, förbannad lögn och statistik

 

Man måste ha något att utgå ifrån. Vi ska exempelvis jämföra oss med ”andra jämförbara kommuner” i kommunjämföraren Kolada. Där räknar man ut lån av antal böcker/invånare. Små kommuner ligger ofta ganska högt upp. Bjurholm har tillexempel ett snitt på 10 och är bland de bästa i Sverige medan Stockholm har 2.9. I år är rikssnittet 4.4

Det är också lite skillnad på hur man räknar statistiken och (tror jag) vilket bibliotekssystem man använder. Jag har utgått ifrån den datan jag fick när jag började (november 2017). Nu går jag lite händelserna i förväg men så här ser datan i Kolada ut från 2017-2019

Utgångsläget 2017 var alltså en lysande röd plupp (under rikssnittet) . 2019 var en ganska stor ökning.

Även om man kan problematisera själva statistiken, särskilt i jämförelse (man kanske köper mer böcker i Stockholm och lånar mindre etc.) och inte sätta ett likhetstecken med läsning eller bildning så är det här en av siffrorna jag har fått förhålla mig till. Ett av våra mål är att i alla fall nå rikssnittet.

Ungefär här så brukar många läsfrämjare (både invånare och bibliotekarier) vilja lägga in en protest. De här siffrorna säger inte så mycket om kvalité. Vi har också många läsfrämjande projekt som inte syns i statistiken. Exempelvis när vi har bokförsäljning under sommaren (vi skulle säkert kunna höja vår statistik under sommaren om vi valde mätbara aktiviteter) eller bokstationen vid tåget. Med flera. Små kommuner har ”lättare” att få högre snitt och kommuner med hög inflyttning av barnfamiljer burkar utmärka sig. Etc..

Många saker syns inte i den här statistiken (besöksantal, tidningsläsare, bemötande, inköpsförslag etc..)

Men även om man är medveten om detta så måste man i grova drag kunna förhålla sig till siffrorna.

Två saker till som är värda att nämna:

I vår digitala tidsålder så ökar omlånen väldigt mycket. Det beror antagligen på att det är mycket lättare att låna om böckerna digitalt. Läser folk mindre för det? Man kanske lånar hem mer böcker med vissheten om att det är lättare att låna om? Vi vet egentligen inte. Men det är som det är.

Pandemin: Under pandemin så gjorde vi automatiska omlån så att folk kunde stanna hemma. Därför blev siffrorna för exempelvis 2020 väldigt uppblåsta men jag väljer att bortse från dem då det inte var låntagarna själva som aktivt gjorde omlånen.

Utlån/Omlån från bibliotekssystemet

Nu kommer jag att visa lite siffor från vårt bibliotekssystem Bookit. Det är helt enkelt lån/omlån från början av året man talar om till dagens datum (dvs 2023-08-30) får att få det dagsaktuellt.

 

Här räknas inte digitala lån, eller lån till andra bibliotek så i slutstatestiken i februari ser siffrorna lite annorlunda ut (men än en gång, för att ha något att förhålla sig till).

Så här såg det ut 2019 fram till dagens datum:

Då hade vi gjort en ganska stor ökning.

2019 var ett otroligt roligt år för oss. Både jag och skolbibliotekarien var nya och vi fick prova lite nya saker. Det året höjde vi statistiken ganska rejält.

Det här var faktiskt en stor vinst för oss. Både som bibliotek men också som läsande kommun.

Nu kände vi (hela personalen) att:

Vi brutit en nedgående negativ trend.

Att det var möjligt att få riktigt bra resultat med ett ändrat arbetssätt.

Att vi kunde påverka.

 

Vi blev också rätt så uppmärksammade.

Senare fick vi skriva en liten artikel om vårt arbetsätt:

Relationsskapande och läsfrämjandeplan – ett framgångsrikt sätt att nå unga

(Obs… bara så ni vet så är statistiken i artikeln på antal fysiska utlån. Ej omlån/utlån från bibliotekssystemet)

Obs.. Än en gång. Den här statistiken vi pratar om nu är bara en del av historien. Vi gick exempelvis från att få in ett 30-tal svar på vår enkätundersökning till ett 130 svar. Vi har egentligen ingen statistik på inköpsförslag men jag tror att (speciellt från ungdomar) att det är där vi slått våra riktigt stora rekord.

Vad var det vi gjorde egentligen?

Det är inte en så jättesvår ekvation egentligen. Det är delvis vara en resursfråga. Arbetssättet beskrivs ganska utförligt i artikeln från digiteket men om man ska enkelt sammanfatta det:

Mer engagemang. Mer aktiviteter = mer utlån och intresse för biblioteket.

Sen så gjorde vi ganska många åtgärder varav det viktigaste (enligt mig) större omvärldsbevakning efter ungdomarnas intresse. Åtgärder på många områden där vi såg svackor i statistiken (exempelvis mindre lån på sommaren).

Hursomhelst. Det som kom efter vill man ju helst glömma:


Som jag redan nämnt är statistiken inte riktigt tillförlitlig men inte helt oväntat så minskade utlånen (statistiskt sett om man räknar med lån/omlån så såg det egentligen ut som det ökade). Vi hade ett väldigt bra arbete under pandemin och jag skulle vilja säga att vi var ett av de många bibliotek som klarade av det riktigt bra. Däremot är vi ett bibliotek som förlitar sig väldigt mycket på just relationer och kanske blev siffrorna därefter? En svår tid och lite svår att sätta i relation till normal verksamhet.

2022

 

2021 och 2022 så kavlade vi verkligen upp ärmarna. Jag tror egentligen att det är 2022 som vi borde ha fått tidningsrubriker. Vi gick med iver in på att komma tillbaka och målsättningen var att försöka nå upp till samma nivå som 2019. Så här såg det ut jämfört med 2019 motsvarande tidsperiod.

 

Men om vi jämför årsvis så hade vi lånat/omlånat 39834 ”rekordåret” 2019 och 38236 i slutet av 2022 vilket var väldigt mycket mer än vad vi trott. Vi lyckades helt enkelt återhämta oss från pandemin ganska bra.

Här är koladabilden för 2022

Vi har faktiskt gått från rött till grönt redan 2021. Med råge 2022. Från sämst i klassen till bäst i klassen. I alla fall enligt Kolada. men det stannar egentligen inte där. För så här ser det ut i år:

 

 

Om det här håller i sig så är det faktiskt en ökning med hela % (?) jämfört med 2022 som i sig var ett år som vi var otroligt nöjda med. En ökning med % om man jämför med 2019.

Det ligger faktiskt rätt så mycket jobb bakom ökningen. Främst då vi försökt att köra lite fler aktiviteter (som sommarboken) men också kulturarrangemang, bokcirklar etc.. Personalen har verkligen jobbat hårt för de här siffrorna.

För att svara på rubriken. Hur det ser ut med läsningen i Nordmaling?

 

Vi har ett aktivt bibliotek som jobbar hårt och som levererar resultat. Vi upplever att framförallt ungdomar läser mer, särskilt när vi lyssnar på vad dom vill läsa. Om vi ska jämföra oss med ”andra jämförbara kommuner” så har vi lyckats väldigt bra men jag kan egentligen tycka att det blir lite fel. För oss så handlar det mycket om en mer holistisk bedömning. Vi har många besökare, fullt på bokcirklarna och mycket aktivitet. Vi upplever egentligen att det lånas väldigt mycket. Särskilt barn och ungdomar läser väldigt mycket manga och från vår book-tok hylla. Statistiken är såklart en viktig avstämning på att vi inte bara svamlar utan att det faktiskt finns belägg.

Viktiga resursfrågor om man vill diskutera läsning i kommunen:

Finns skolbibliotekarie på heltid?
Finns en läsfrämjande plan?

Hur upplever biblioteket resursfrågan?

Här är några artiklar som problematiserar läsning och bibliotek ytterligare:

https://www.vilarare.se/amneslararen-svenska-sprak/vi-larare-debatt/debatt-darfor-blir-jag-provocerad-av-debatten-om-pojkars-lasning/

 

Gör stärkta bibliotek till en permanent satsning

 

 

Satsa på biblioteken istället för en kulturkanon

 

Inköp ett viktigt läsfrämjande verktyg

 

Bokrecension: Sommaren 1985 av John Ajvide Lindqvist

Av , , Bli först att kommentera 2

Sommaren 1985 är mest troligtvis John Ajvide Lindqvists bästa roman hittills och antagligen hans sämsta skräckis.

 

Boken utspelar sig på en ö i Stockholms ytterskärgård så nära saltkråkan man kan komma då inspelningen av tv-serien skett i närheten. Redan föregående mening avslöjar mycket av hur John Ajvide Lindqvist bygger upp sin värld. Referenserna haglar tätt. För mig så går det omöjligt att inte dras med. Allt från böckerna dom läser, till musiken dom lyssnar på. Jag transporteras verkligen tillbaka. Jag skulle vilja säga att det är både mästerligt och lite överdrivet men det fungerar paradoxalt nog.

Sommaren 1985 är också live aid-sommaren och romanen har starka drag av ”skildra barndomens övergång till vuxenliv med en övernaturlig/dramatisk händelse som utgångsläge”

 

Johannes (som är berättarrösten) föräldrar ska skiljas, Marias mamma är sjuk. Hasses familj får inte längre hyra av bästisens Mattias farfar. Ungdomarna är på väg mot vuxenlivet. Kåta, deprimerande och sökande.

En eloge till John Ajvide Lindqvist som skildrar det inre livet så otroligt bra. Det är verkligen välskrivet och medryckande.

 

Men så har vi det nästan Lovcraftianska elementet som kan komma att bli en vattendelare för publiken.

 

En dag åker killarna till ön Svärtan (som för övrigt ser ut som ön på omslaget till Tintins den svarta ön. Ja, exakt så där håller han på) där ser Johannes en sjöjungfru fastsurrad på land påväg att kvävas. Nu är det kanske inte disneyversionen som ligger där utan snarare något från Lovecrafts berättelser. Haj-lik med huggtänder och svarta ögon, men heller inte säkert ett rovdjur?

 

(Bilden från en Alan Moore Lovcraft serie)

 

Mycket av berättelsen drivs av önskan att få veta mer, vad kommer hon ifrån? Varför var hon bunden?

Samtidigt luras man in i att bry sig om alla relationer men för vissa läsare är det kanske tvärt om 😀

 

Boken är väldigt välskriven på fler sätt en ett. Inte bara karaktärerna, relationena och beskrivningarna. Den är också väldigt välskriven i de scener som ska framkalla spänning. När någon måste hoppa från en klippa, smyga etc…

 

Men …. Den är egentligen inte så särskilt mycket skräck i den. Jag kan tänka mig att många som gillar fantastik (exempelvis författarens fans) kan bli lite smått besvikna då sjöjungfrun egentligen inte får ta så stor plats. Litterärt kan det nästan kännas som han fuskar. Det är kanske inte så svårt att skriva om ett mytologiskt vidunder om man bara kan få läsaren att acceptera det och sen inte gör så mycket av det?

 

Jag kanske har lite svårt att se någon djupare symbolik med sjungfrun heller bortsett från den uppenbara drogparallen.

Jag kan nästan tänka mig att boken var klurig att skriva, den är lite för kort för att följa upp alla spår och all karaktärsfördjupning samtidigt som den är ganska lagom för fantastikupplägget

Är det en bra bok?

Personligen tycker jag det, men jag kan också köpa rätt mycket om det paketeras med inom fantastik. Den är också så välskriven så jag tror att dom flesta underhålls av den även om jag tycker att han nästan fuskar lite med sina beskrivningar. Exempelvis ”hon gjorde något som jag aldrig trott någon utanför serietidningar” då får man med lite schabloner men självmedvetenheten gör att man ändå kommer undan med dem.

Samtidigt imponerar författaren med själva hantverket. Det känns nästan som han är en kreativ idé ifrån att skriva något som kan komma att bli ett riktigt mästerverk.

 

Om jag skulle sätta ett betyg till en kompis spm gillar fantastik är det nog nästan en 9/10 men om jag exempelvis skulle skriva en kritisk recension för någon bibliotekstidning skulle jag nog dra ner lite på betyget (7-8/10)

Det är tydligen skillnad :/

Men det är klart att det är en bra bok.

Och värd att låna.

 

 

 

Salamanderkriget av Karel Čapek

Av , , Bli först att kommentera 1
  1. Lite kontext kring min läsning:

Jag har känt mig väldigt nostalgisk på sistone men också lite trött faktiskt. Läsa är ett sätta att koppla av och ladda batterierna – om man inte är bibliotekarie. Då kan det lätt bli lite jobbrelaterat.

Jag har därför under semestern läst sådant som jag gillade i den där avlägsna forntiden då  läsandet enbart var min egna angeläget och något som jag gjorde till 100% för min egen skull.

 

Här är en AI tolkning av en bild på mig liggandes i trädgården läsande just den här boken. Den är inte till 100% korrekt. Jag har exempelvis inte en sjö bakom huset.

 

Salamanderkriget av Karel Čapek

 

Jag läste boken senast 2003 vilket beklagligt nog är 20 år sedan. Jag vet det pga en anteckning i boken. Jag tyckte den var underbar vilket den är, men det är också lite diskuterbart. I alla fall om jag ska boktipsa om den till en modern läsare

 

Boken är uppdelad i tre böcker. Del 1 ett är lite lättsammare, med dragning till äventyrsroman. Del två är mer fakta och del tre avhandlar kriget. Del 2 två är alldeles för lång. Det som på sin tid säkerligen var ett spännande formgrepp (boken är egentligen ett hopkok av olika genrer och texter: Insändare, tidningsutklipp och påhittade vetenskapliga texter) lider av att den är lite för lite äventyrsroman. Den är tradig helt enkelt.

Boken kom 1936 och är en väldigt mörk satir på samtiden. Jag skulle definitivt kalla det för science fiction även om det säkert skulle förbrylla en och annan. Handlingen är som följer:

En karismatisk (en underbar karaktär faktiskt) kapten upptäcker en ny art. Det är en sorts salamander som är intelligent och som han vill dressera för att fånga musslor. Boken har egentligen ingen protagonism utan i större delen av den så får vi följa händelseförloppet genom ovanämda stilgrepp, små berättelser etc som sammantaget ger en bild av hur samhället påverkas av de nya arbetarna. Viss satir är väldigt tydlig. Nästan alla problem som uppstår i USA resulterar i lynchning av svarta… eller ja han använder inte det ordet. Men tanke på att den är skriven 1936 så förekommer den nazismens experiment men den vetenskap som ligger bakom kritiseras (han driver också med nazisternas raslära).

Den största behållningen får jag av att koppla salamanderfrågan kring frågan om AI. Det är lite av ett uppvaknande faktiskt och vittnar om att boken forfarande är högaktuell.

Några tankar:

I boken diskuterar man om salamaderna har en själ, men själsbegreppet är tokigt definierat hos olika individer. Egentligen exakt på samma sätt som vi nu diskuterar begrepp som medvetande och intelligens gällande AI.

Lite lustig religionskritik: Man skapar en religion till salamaderna men dom är helt ointresserade. Dock går en massa människor med i den nya religionen. Jag tänker att det bara är en tidsfråga innan vår första AI religion är på ingående?

 

Karel Čapeks världsbild består av mestadels goda och välmenande människor men systemen (kapitalismen, nationalism, religion) är motorer för ondska.

Den är tydligt anti-fascistisk men visar också fascismens ursprung i kolonialismens tankemönster .

Vidare kan man dra paralleller till nutiden:

Exempelvis AI är inte farligt i sig men kan bli om vi är helt lämnade vid för våg för ett ekonomiskt system.

En nutida tolkning skulle också kunna vara hur naturen slår tillbaka. Skulle faktiskt vara lite intressant att diskutera den ur det perspektivet.

Författaren knyter ihop boken smart (USA får lite samma funktion som Atlantis) med en varning (som också är ett återkommande tema). Återupprepar sig historien? Har det här hänt förut och kommer det att hända igen?

Är det något att rekommendera?

Den får en att fundera och underhåller men är också skriven i ett tempo som kräver lite ansträngning av en modern läsare.

 

Alternativt hade jag extremt mycket mer tålamod för 20 år sedan?

 

 

 

 

 

Recension Stålmannens julalbum 1979

Detta ska erkännas. Jag tyckte att det är Stålmannenäventyret var fruktansvärt otäckt även om jag var rätt gammal. Till och med nu i 40 års-isch åldern kan jag rysa lite av obehag till de obehagliga bilderna. Jag är inte helt säkert på att det faktiskt är ett julalbum men ett album i alla fall:

 

Ett lite speciellt sådant om man är serieintresserad men vi kommer till det. I vanlig ordning på den här tiden så fanns inga som helst indikationer på vem som skapat historien

 

Här kommer någon sorts sammanfattning av handlingen:

Någon sorts Dracula men också varulvar och Frankensteins monster är ute efter en vetenskapsman. Stålmannen och Jimmy Olsen måste stoppa dem. I slutet avslöjas att vetenskapsmannen har skapat en planet i miniatyr och matat planetens invånare med monsterfilmer i generationer (antingen går tiden snabbare där eller så lever dom inte så länge?). Varelserna beskrivs som: ”Naturliga kopior. Deras atomer är flytande och efter att ha sett filmerna i generationer blev dom vad dom såg”

Observera hornen på planeten …Dom har alltså åkt från sin monsterplanet för att stoppa sin galna skapare som då och då nollställer sin skapelse. Dom färdas i kistor kan tilläggas.

Man kan med bästa välmening inte tycka att det är särskilt bra. Det är inte riktigt ämnat för någon logik. Exempelvis när Jimmy Olssen och Stålmannen letar efter Dragorin (Vampyren) och hittar ledtråden  ”Bloodmore”Bloodmore? Det känner jag igen” säger Jimmy. ”Det är en gammal kyrkogård från kolonialtiden”Stålmannen svarar:” Ha och sällan använd utom av Greve Dragorin”Så man undrar alltså om Stålmannen kände till att Dragorin brukade hänga på en kyrkogård? Oavsett så vore en kyrkogård med namnet Bloodmore i Metropolis det absolut första stället jag skulle leta på?

Slutet är lite etiskt komplicerat. Stålmannen räddar visserligen planeten men omprogrammerar invånarna med trevligare film. Han kanske borde ha frågat dem först? Jagmenar, dom har lixom baserat hela sin civilisation, etik etc… på monsterfilmer vem är han att vara ändra på det utan egentlig anledning.

Det tillkommer också lite galna Stålmannenfakta som antagligen bara är påhittade för just den här historien (en ljusblixt har stoppat våra hjältar och Stålmannen måste förklara hur hans ögonlock fungerar)

 

Men kan något som är ganska dåligt vara bra? Vad var det som gjorde att den här serien fastnade så otroligt hårt i mitt medvetande så att jag skriver om den 40 år efter den släpps.

Svaret ligger i teckningstilen. Jag kan fortfarande tycka att den är så otroligt mäktig?

 

Spännande va? Man kan nästan känna paniken i kroppen.

Faktum är att en av världens bästa serieskapare har tecknat. Jag saxar ur Wikipedia:

Jack Kirby, född Jacob Kurtzberg den 28 augusti 1917 i New York i New York, död 6 februari 1994 i Thousand Oaks i Kalifornien, var en amerikansk serietecknare.[18]

Han samarbetade med Joe Simon och skapade 1941 seriehjälten Captain America. Tillsammans med Stan Lee skapade Jack Kirby serier som Fantastic Four 1961 och 1962 Hulk och Thor, samt 1963 de ursprungliga X-Men, och lade grunden till Marvel-universumet.

 

Det är självaste Jack Kirby som tecknat. Mr Marvel alltså. Eller i alla fall en av dem. Men gjorde han verkligen Stålmannen (Som då såklart är en DC karaktär)?

Svaret är nja. Serien kommer från en Spinn off ”Jimmy Olsen” och just Stålmannen fick DC rita om. I alla fall ansiktet:
Källa:  https://www.cbr.com/superman-jack-kirby-hated-dc/

Men ja det är Jack Kirby som tecknat. Kolla in så jäkla vackert och så jäkla Jack Kirby den här lilla panelen är:

Det finns något suggestivt och tungt, otäckt och något  annorlunda med den här serien. Det blir något sorts uncanny valley över det hela. Det är också en ganska intressant del av seriehistorien och är man så nördig som undertecknad nästan som en liten konstbok. Den lyckas kombinera ,och göra en unik version av,  monsterfilmer och Stålmannen. Det enda som behövde ryka var någonsomhelst handling.