Att ta någons känslor på allvar…

..är väl ändå ganska viktigt?

Vad sägs om den här situationen:

Två barn i åldern 11-12 år befinner sig i ett ensligt beläget hus ute på landet med x antal kilometer till närmsta granne. Personen som ska ansvara för barnen har lämnat dem och åkt iväg 7 mil för att dansa. Hon är under kvällen helt oanträffbar via mobiltelefon.

Sent på kvällerna hör flickorna skotrar som kör på gården och en av dem ser någon titta in genom fönstret. Hundarna i huset börjar skälla och morra och står vid dörren som om någon är på väg att komma in.

Flickorna är vid det här laget rejält uppskrämda och ringer en annan vuxen som befinner sig ca 10 mil därifrån. Den här personen ser ingen annan utväg än att ringa till polisen som åker till huset för att titta till flickorna och försäkra sig om att ingen finns i närheten av det ensligt belägda huset. De söker med hundar och kontrollerar att dörrarna är låsta.

Vid det här laget har en tredje person äntligen fått tag i personen som skall ansvara för barnen och berättar hur situationen ligger till och hur läget är för flickorna som i flera timmar varit skräckslagna i sin ensamhet med rädslan att någon fanns utanför huset.

Personen som har ansvaret för barnen blir väldigt upprörd och tycker att flickorna "överdrivit" och "jagat upp varandra" dessutom "i onödan" för att "på landsbygden är det så tryggt och bra"

Hmm.. det slutar alltså att med att den här personen skäller ut barnen och talar dessutom om för dem att polisen minsann också är arga på dem för att de fått åka dit "i onödan" för att barnen hittat på allt och skrämt upp varandra.

En fjärde person ringer upp och talar om att det är helt oacceptabelt att flickorna ska få skuld för det inträffade och att de nu ska skämmas för att de varit rädda och oroliga. Flickorna får dessutom veta att de gjort helt fel och blir utskällda på grund av sin rädsla. AV personen som haft ansvaret för dem.

Vad tycker ni andra? Min personliga reflektion är för det första att det är hemskt illa att inte ens vara anträffbar då man befinner sig hela 7 mil bort. Även om landsbygden i sig säkert är "trygg" så kan det ju inträffa bränder och strömavbrott eller vad som helst som kräver snabb hjälp av vuxna.

Men det som gör mig riktigt arg det är att flickorna blir dem som får bära skulden för att en vuxen gjort fel. Jag blir riktigt ledsen och besviken. För att inte tala om besvikelsen jag såg hos en av dem imorse.

Så mycket för en mysig helg på landet!