Frustration…

…på flera plan idag. Förutom att jag mår illa och har ont på grund av det gamla vanliga: Bebisen håller sig fast därinne..

Så är jag också ganska frustrerad över att en del saker aldrig verkar bli bättre. Speciellt nu när man behöver lugn och ro hemma speciellt så händer det en massa andra tråkiga saker som i sin tur beror på en helt annan typ av frustration.

Alla i min närhet vet ju att jag har enskild vårdnad om min stora tjej. Och det var inte för att JAG ville ha det så utan för att hennes pappa när hon var hela fem år (!) kom på att han ville frånsäga sig vårdnaden om henne.

Ett ganska märkligt scenario som i varje fall jag INTE hört talas om tidigare. Familjerätten gick honom till mötes och beviljade detta OM… ett umgängeskontrakt skulle åtföljas. Vilket det såklart inte gjorde / gör.

Så sedan flera år tillbaks så finns det en "pappa" som dyker upp som gubben i lådan ett fåtal gånger per år. En fika här, ett biobesök där, en familjesammankomst hos farmodern eller ett trettiosekunders telefonsamtal.

Vad resulterar det här i då tror ni?

Jo, en mycket frustrerad tjej som förutom en enorm saknad efter två små bröder även måste fundera på varför hon inte "duger" åt sin pappa och varför hon inte har någon självklar roll eller plats i pappans familj.

Och trots att det i vår familj finns en mycket kompetent man som gör allt han kan för att vara den bästa plastfarsan han kan så ÄR det här viktigt för tjejer i en känslig ålder  då blod är tjockare än vatten och pappan en spännande figur på en gyllene piedestal.

Som upplagt för frustrerade familjemedlemmar och konflikter… Men vem fasn orkar med sådant? Just nu i alla fall?

Jag själv har många gånger varit förbannad, arg, besviken, ledsen, sorgsen och jävligt förvånad över hur man kan göra så och bara komma undan med att aldrig finnas där för ett av sina barn?

Men jag har lagt allt det där bakom mig. Jag orkar inte ödsla tid eller energi på en vuxen karl som borde veta bättre.

Problemet är bara.. HUR ska jag få den där förvirrade och ledsna lilla tjejen att må bättre? Och hur hjälper jag henne att gå vidare?

Egentligen så är det kanske helt fel av mig att vädra det här i bloggen, men samtidigt så ÄR det faktiskt en del av vår vardag och ingenting som någon av oss ska behöva skämmas för. Vi sliter och kämpar med de här frågorna rätt ofta så ni förstår ju säkert att det ÄR frustrerande för alla emellanåt. Det är inte ens vårt fel och vi kan ju inte bestämma över en annan vuxen människa även om vi ville.

Vill man inte vara pappa eller mamma så behöver man tydligen inte vara det. Sorgligt men sant!

Men det är bara det att då skulle man aldrig ha skaffat barn från första början.

Men som tur är så finns det dem som VILL vara mammor och pappor utan att det finns "blodsband"

"Dessa människor är värda ALL beundran och respekt… För numera verkar plastband betyda mer än blodsband. Och är det något jag bittert fått lära mig så är det just att blod INTE är tjockare än vatten"