Var är alla…?

Vaknade för en halvtimme sen helt ensam i den stora sängen. Inlindad i två täcken och med kuddar överallt. Helt ljudlöst och i sängen fanns inte en enda fot, hand eller ben som inte tillhörde mig.

Mycket märkligt. Jag låg i en slags dvala och undrade vad som hänt. Har jag dött och hamnat i ett ingenting? I ett vakum mellan liv och död? Var är jag och var är alla ljud?

Jag blev nästan rädd. Till slut förstod jag ju hur det låg till. Jag ligger tvärs över sängen för att ingen ligger i vägen. Alla andra har ju klivit upp imorse när jag la mig. I mitt virriga tillstånd så inser jag ju att jag dessutom har öronproppar. Phew.. det var inget vakum mellan liv och död. Det var gult skumgummi.

Jag drar lös en kudde från mitt skrynkliga och halvdregliga fejs och tänker att: "Aaah.. det är alltså SÅ HÄR det känns att få vakna av sig själv…?!"

Men nu till den stora frågan: Var är alla? Och hur har de bara kunnat lämna mig helt ensam? Förstår de inte att det kan vara traumatiskt för en mamma att vakna på det här sättet vid denna tiden på dygnet? Jag behöver ju kramar och banangrötiga pussar och små bebishänder som drar mig i håret. Jag behöver ju få höra någon ropa: "Mammaaaaaa"  och jag behöver faktiskt en Jimmie som pussar mig och säger att jag är söt fast jag har skrynklor i hela fejset och ser ut som en hoptovad lovikavante i håret.

Jag kan ju inte vakna, kliva upp och ramla ner i mitt kök utan att mötas av kaffedoft, smulor, hårda legobitar under fötterna eller att Jimpa står där i köket halvnaken som vanligt?!

HUR ska detta gå? Tur att jag hade dig kära blogg som inte har lämnat mig helt ensam åt mitt öde.

Det är så tyst och tomt här.. Jag känner mig ensam och övergiven. Ända tills telefonen ringde. Det var mannen i mitt liv som meddelade att de var på busplaneten.

Hmmm…

Okej, det betyder alltså att om en stund kommer de hem och antagligen har de med sig en del av det öronbedövande larmet som konstant låter sig höras på busplaneten.

Bäst att skynda sig till det tomma köket och roffa åt sig lite mer av tystnaden och stillheten.. för vem vet när man får uppleva det igen? Men det är väl som det utlovas i trissreklamen:

"Plötsligt händer det"