Att livet inte alltid är rättvist…

…vet vi alla vid det här laget, men jag trodde verkligen att jag skojade när jag häromdagen skrattade och sa: "Men nu kan det väl ändå inte bli värre?!"

Men se, det kunde det visst det!

Gnäll, klagan och bitterhet är verkligen inte min grej, men jag ska ärligt säga att jag är riktigt arg och förbannad över hur saker utvecklas just nu.

Som jag berättat tidigare så har hela min tillvaro förändrats sedan den 11:e augusti. Det är tre veckor, en dag och ca 4 timmar sedan.

En STOR hand pekar PÅ och UT mig som en kass och dålig människa. Samma hand som pekar på mig släpper samtidigt ut människor i frihet. Frihet som personer inte kan behärska. Frihet som skadar, frihet som förgör, frihet som är farlig, frihet som kommer att få oerhörda konsekvenser för framtiden.

Under tre veckor, en dag och fyra timmar så har saker raserats. Saker som jag aldrig kommer att orka bygga upp igen och saker som jag i framtiden aldrig kommer att kunna behärska.

Men jag har gillat läget. Jag har accepterat och jag har kapitulerat. Hoppas att det räcker. Eller vill kanske den stora pekande handen även att fler liv och fler människors tillvaro raseras?

Jag hoppas att den nöjer sig med den skada den redan gjort. För när detta är över så ska fan i mig huvuden rulla. Folk ska få kräla i skiten och erkänna sina fatala misstag och jag hoppas att jag snart kan få chansen att berätta min historia. För det kommer jag att måsta göra med tanke på de rykten som redan uppstått.

Hmm.. Just det ja! Vem bryr sig om rykten förresten? Jo, de som inte vet och de som TROR. Men tro vad f*n ni vill. Jag har inte gjort något fel. Jag kan fortfarande hålla MITT huvud högt och den dagen då jag inte kan det längre så ska jag berätta det. Det lovar jag.

"Det funkar bättre att vara förbannad för då får man i alla fall saker GJORDA"

"Men fy fanken vad jag längtar efter att få berätta MIN historia"

Snart!