Våren 1966, när tävlingssäsongen var slut, fick jag tillbaka min motor, som vi haft i Oves bil. På grund av sin hårda trimning, var det ingen drömmotor för en landsvägsbil. Jag satte in den i min PV och körde under försommaren med den. Det vara många problem med motorn och jag blev trött på bilen och beslöt mig för att se mig om efter något annat att åka i.

En dag var det en annons i VK på en Austin Healy årgång 1950, en riktig sportvagnsklassiker för 3000kr. Jag ringde på annonsen och bilen fanns i Umeå. Det var en privatperson och han var intresserad att byta till sig min PV 544 Sport. Han skulle börja åka biltävlingar. Vi bestämde om ett möte på kvällen och jag åkte till Umeå efter avslutat arbete för dagen. Min svåger Sune, som var på semester i Åsele, följde med till Umeå. Det var vackert väder den här dagen och sommarnatten var ljus.

Min PV var ingen vacker bil för ögat, men den var både snabb och gick fort, för att vara en PV. Healyägaren hade även en ny Dodge Dart GT och efter att ha provkört min PV, ville han få en uppfattning om hur snabb min PV var. Vi åkte ut på en större väg och där skulle vi testa PV mot Dodgen.  Vi låg jämsides tills jag fick in tvåans växel, sedan var det som Dodgen stannade.  Han tyckte att min PV motsvarade hans krav och vi bytte bilar. Om någon fick pengar i mellan eller om vi bytte jämt, minns jag inte.

Nu dök genast nya utmaningar upp. Healyn hade både ”Hardtop”(ett löstagbart tak) och sufflett. Bagageutrymmet på Austin Healy är bara tilltaget för en tandborste och lite annat småplock. Jag ville ha med mig alla prylar på en gång, så det fick bli en annan lösning. Vi fällde ned suffletten och ställde Hardtopen över sittbrunnen, sedan satte vi oss i bilen och tog ett rep över taket. Vi satt med öppna rutor och höll fast taket med hjälp av repet. Det var tidigt på morgonen, när vi kom hem till Åsele. Det hade blivit många stopp efter vägen för att vila armarna och vi fick köra sakta för att Hardtopen inte skulle blåsa bort.

Healyn var en sommarbil, och jag hade ställt in den i en lada och hade ingen tanke på att sälja denna drömbil. Jag hade en annan bil jag använde till vardags. Det gick två år och Healyn stod fortfarande i ladan. Nu hade det blivit aktuellt med vårt husbygge och till det behövdes pengar.  Så en dag, var det en person som ringde och frågade om jag var ägare till en Austin Healy, som stod avställd. Han var på jakt efter en sådan och hade kollat med bilregistret och hittat min bil. Jag tror att det fanns mindre än 10 stycken av den modellen i Sverige, vid den tidpunkten. Men min bil var inte till salu.

Samtalet fortsatte och till slut ville han komma och titta på bilen. Han var från Piteå och en dag dök han upp. När han sett bilen, kom han med ett bud på bilen, som var svårt att motstå, då jag behövde pengar till husbygget. Men min vilja att sälja hade inte infunnit sig, så jag höjde hans pris, till en otrolig summa, 8500kr. Min tanke var att jag skulle få behålla bilen, men där hade jag fel. Han accepterade mitt pris och jag blev utan min ”drömbil”. Som plåster på såren, gjorde jag en bra förtjänst och fick pengar till husbygget. I dag kostar en Healy i det skicket från 300.000kr och uppåt.

”Inget värde kan uppstå utan arbete” av Bror Perjus.

Hur ska vi ha det som pensionär? Har vi tappat all rätt till att få välja själva den nivå av service vi vill ha? Vilka ska bestämma, kommunen eller du? Jag tycker att som pensionär, ska jag kunna välja hur jag vill bo, vilken mat jag skall äta, när jag ska gå lägga mig och när jag vill kliva upp.

Jag tror att vi 40-talister har höga krav. Det ska erbjudas äldreboenden, med olika servicenivå efter behov. På dessa boenden, ska det finnas minst två maträtter att välja på dagligen. Maten ska vara lagat på orten av bra råvaror. Om jag vill, ska jag kunna bli serverat ett glas vin till maten. Det förfaller mig självklart, att vi ska få välja hur vi vill tillbringa vår tid på livets upplopp.

Kommunen måste förstå, att all äldreomsorg är en service och den måste anpassas till efterfrågan och inte till en budget. Det måste vara vi pensionärer, som gör beställningen på hur vi vill ha det och kommunen planerar, budgeterar och räknar fram ett pris för brukaren. Jag tror att alla pensionärer är beredda att betala, för bra service i trivsamma miljöer. Detta skulle betyda ett stort lyft för både brukare och personal.

Detta är ingen omöjlighet och behöver inte innebära någon fördyring för kommunen. Det finns kommuner som arbetar med äldreomsorgen på ett liknande vis. Det som behövs är kompetens och mod. Saknas det, är det enklast att göra, som man alltid gjort. Det kostar mer och servicen försämras, genom uteblivna inkomster.

”Ingen är så gammal, att han inte tror att han kan leva ännu en dag”. Latinskt ordspråk.

När huset är under ”tak”, är det tradition att bjuda till en taklagsfest, för alla som deltagit i bygget. Vårt husbygge kunde inte vara något undantag och Maj-Lis och jag kom fram till en bra lösning på taklagsfesten. Vi beslöt oss för att gifta oss och kombinera bröllopsfesten med taklagsfesten. Inbjudningslistan slutade runt 100 personer. Men vi tar det från början, hur vi kom fram till bröllopet.

Maj-Lis gick i fortsättningsskola tillsammans med min syster Gudrun. En dag följde Maj-Lis min syster hem och hon fick träffa min mor Linnea. Det bjöds på fika och min mor berättade om sin son som var sjöman. Hon visade på kort, som jag lämnat hemma från sjöresorna och min mor fattade ett visst tycke för Maj-Lis. När Maj-Lis hade lämnat mitt hem, frågade min mor ut Gudrun om denna flicka, som hon hade med sig hem. Mamma tyckte att hon var mycket trevlig och kunde tänka (skämtsamt) sig henne som sin ”sonahustru”.

Jag kom hem från sjömanslivet i oktober månad 1962 och började yrkesskola och hade aldrig hört talas om Maj-Lis. Det var dans på Folkets Hus och där träffades alla ungdomar. Den första jag minns att jag såg, var Maj-Lis, när jag kom in i foajén. Det blev säkert en pinsam kväll för henne, genom min intensiva uppvaktning. Ni ska inte tro, att hon var den enda ”bruden” som var där. På den här tiden var det gott om flickor på danserna i Åsele, men det påverkade inte mig. Mitt sikte var inställt på endast en. Någon större framgång hade jag inte den kvällen och hon åkte hem med sin bror. Nu hade jag nytta av kunskapen om att ”tålamod övervinner allt”. Efter cirka 10 månader, började vi ha så kallat ”stadigt sällskap”.

Jag träffade hennes föräldrar och försökte på alla vis imponera på dem. Maj-Lis far, ”slog” haverhalmen med lie och jag erbjöd mig att hjälpa till med det.  Jag var en vältränad yngling, utan att ha gått på gym. Jag hade lärt mig, att medvetenheten om att fysik styrka, gagnar ditt självförtroende. Genom daglig fysisk träning på min frivakt till sjöss, ansåg jag mig själv vara vältränad. Men här drog jag det kortaste strået. Här knäcktes jag av min blivande svärfar. Första dagen följde jag hans tempo och när kvällen kom, kände jag min begränsning. När dag två kom, kunde jag nästan inte röra min kropp och jag åkte hem till Åsele. Av skadan blir man vis. Jag lärde mig, att hos dessa män, som hela sitt liv arbetat i skogen, var alla kroppens muskler vältränade och anpassade, till de arbeten de behövde utföra, för sin försörjning.

Nu till hur vi kom fram till bröllop och taklagsfest. Det var svårt för oss båda, att bo på i olika boenden. Under vår tid i Sundsvall, där Maj-Lis gick i skola, bodde jag på Norra Stadsberget, Maj-Lis på det Södra Stadsberget. Vår dröm var att få ett eget hem. Vi hade bestämt oss för att bilda familj tillsammans och den 26/11 1966, på väg hem till Åsele en snöig kväll, förlovade vi oss i en gammal Volkswagen från 1960. Vars har jag glömt.  Ringarna hade vi köpt i Sundsvall , men när ett bröllop skulle det bli, hade vi inte bestämt.

Vid den här tiden, var bostadsbrist det största problemet för oss unga och nu hade vi ett hus nästan färdigt och båda hade vi bra utbildning och arbeten, så att gifta sig var möjligt. Att sedan slå ihop bröllop och taklagsfest var ingen dum idé, då det var våra vänner som hjälpt oss med vårt bygge och de skulle även ha blivit bjudna till vårt bröllop. ”Två flugor i en smäll”.

Den 28/7 1968 gifte vi oss i Åsele kyrka och bröllopet hölls på Hotell Sagas festvåning, en fantastisk vacker valvad källarvåning. Det låg där Åsele Värdshus ligger i dag. Jag tror att alla som var där, tyckte det var en bra taklagsfest och ett trevligt bröllop.

”Kärlek kommer av sig själv och kan inte läras”, Persiskt ordspråk.

Det var våren 1968, Maj-Lis och jag hade bestämt oss för att bygga ett hus på mitt hemställe i Söråsele.  Början till det huset, skulle vara den koja, jag bytt till mig för en bil plus 500kr. Den var nu på plats i Söråsele  och skulle monteras upp och byggas ut med en flygel. Maj-Lis arbetade på Åsele sjukstuga och jag på en bilverkstad. Allt byggnadsarbete skulle ske på fritiden, kvällar, nätter och helger. 

Min kusin Jan-Erik hjälpte mig med att mura husgrunden och med hjälp av släckt och vänner, hade vi huset under tak, när hösten kom. Nu var det bara invändigt huset skulle färdigställas. Vi skulle anställa en snickare för det arbetet, men det var under Åseles byggrusch, så alla snickare var upptagna. Det såg illa ut för att bygget skulle bli klart till jul.

På sjukstugan där Maj-Lis arbetade, låg Ragnar från Yxsjö, för vård. Maj-Lis hade berättat för honom, att vi höll på att bygga ett hus och behövde en snickare, för att färdigställa huset. Hon talade om, att det inte fanns någon ledig snickare att uppbringa. Ragnar berättade, att hans bror var snickare och bodde hemma i Yxsjö. Underhelgerna brukade Ragnar åka hem till Yxsjö. Jag hälsade då med Maj-Lis, att jag kunde skjutsa hem Ragnar till helgen, för att jag skulle få träffa hans bror, som hette Teodor.  

Vi kom hem till Yxsjö och där bjöd Teo på kaffe och jag framförde mitt ärende. Teo var pensionär och sa att han inte tog på sig några arbeten nu mera. Nu grep ödet in igen. Det stod ett fotografi av en vacker häst på byrån i köket och jag kunde inte låta bli att komentera det. Nu fick Teo något lyriskt i rösten och frågade om jag var intresserad av hästar. Jag berättade då om min barndom och uppväxt med hästar och gamla hästkörare. När jag nämnde att min far hette Frid Persson, blev det liv i gubben.

Han berättade då, att det var min far, som hjälpte till när de köpte hästen, som var på kortet. Teos familj hade dåliga kunskaper, då det gällde att köpa häst, så de hade kontaktat min far som de kände och visste kunde hästar. Den här hästen var lite över det normala, så familjen var mycket tacksam för min fars hjälp. Efter många olika historier kring denna häst och många koppar kaffe, lovade Teo, att han naturligtvis skulle komma och hjälpa oss med bygget.

Vi fick möjlighet att bli riktigt bra bekant med Teodor, för han bodde hos oss under veckorna under hela byggtiden. Han var en mycket trevlig och hade en härlig humor. Den yrkeskickliget han besatt, var en ren ekonomisk vinst för oss. Vi fick många goda råd om både material och praktiska lösningar. När huset var klart och han flyttade hem till Yxsjö, var det nästan så, att man saknade Teodor.

”En kopp kaffe, kan bli början till en livslång vänskap” Turkiskt ordspråk.