Hackad lök…

Igår när det äntligen blev helg gjorde jag slag i saken och begav mig mot träningsanläggningen för att inhandla årskort (som är FRYSBART!). Det varr en obehaglig promenad med tanke på halkan som rådde. Stundtals kände jag mig som en skidåkare med bakhala skidor… fast UTAN skidor. Ni vet mina fötter liksom flattrade bakåt när jag gick i brist på fäste.

Då kom jag att tänka på broddar. Det finns ju många sorters broddar och det är faktiskt vid ganska många tillfällen jag önskat att jag ägde ett par. Har ingen aning om vad som anses bäst, att ha fäste under främre delen av foten eller bak på hälen. Av dom jag studerat känns dom som man spänner på på hälen mest gedigen och vettiga. Inköp har det inte blivit.

Jag börjar alltid fnissa när jag tänker på broddar då Ugglan hade införskaffat ett par. Hon var mycket irriterad då det var ett gissel att ens få på sig dom där sakerna över skorna. Hon hade varit ute och gått och hade mitt på vägen upptäckt att hon bara hade EN på sig. Den andra hade bevisligen lossnat längst vägen. Hon lackade ur, slet av sig brodden och hivade iväg den. Jag skrattade gott när hon berättade om hur hon surnat till.  Alltså stolpade jag, broddlös, ytterst försiktigt upp för branta backen och valde en mindre brant backe på hemvägen. Var glad att jag var utrustad med reflexer då jag stapplade bredbent längst en väg.

En annan sak jag gjorde igår, i lugn och ro, var att titta på SVT:s serie ”Rakt in i hjärtat”. Jag såg avsnittet och kände enbart djup empati för föräldrar till barn med medfött hjärtfel och en enorm kärlek till barnen som deltog. Att se programmet väckte många känslor och jag är så tacksam för den fina och kvalificerade barnhjärtkirurgin vi har i detta land. Kan varmt rekommendera ALLA att se programmet. I synnerhet skulle jag önska att alla som tycker att familjer/föräldrar med hjärtebarn är ”konstiga” tog en titt. Isoleringen, att inte vilja umgås med andra familjer, inte kunna åka på leos lekland pga smittorisk, inte gå på dagis, massiva mängder vab-dagar är liksom den verklighet många får brottas med.

När jag sett detta avsnitt och tänkte börja roa mig med mera lättsam underhållning a’la Sherlock visade mitt internet vart skåpet skulle stå -Uppspelningen hackade så förtvivlat att tankarna drog mig till hackad lök… Hack, hack, hack i fina små bitar. Tillslut visste jag inte längre vad jag väntade på utan klev upp och började epilera benen i stället (-Goda nyheter -Det gjorde inte ont för fem öre denna gång! Nu var det inte heller frågan om någon urskog som skulle skövlas utan något enstaka strå -Tack för det! Väl värd investering alltså!)

Mitt internet fortsätter bråka, alltså tar jag det som ett uppenbart tecken att det är dags att blåsa av taggen till träningsanläggningen och faktiskt börja använda saken.

Tvätten rullar. Snön faller. Det vankas således en fin lördag!

//a

 

 

Etiketter: , , , , , , ,

2 kommentarer

  1. Evelina

    Jag såg också programmet med tårar i ögonen och jag tänkte fler än en gång tack och lov att det är jag som står för sjukdomarna i familjen. Man kan inte föreställa sig hur det är för dessa familjer när man inte varit där själv! Det är fantastiskt vad sjukvården kan göra!

    • Anna Holgersson (inläggsförfattare)

      Ja det är ett fantastiskt program om en fantastisk sjukvård för fantastiska barn 🙂 KRAM //a

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.