Vet ni vad jag är idag?! -Jag är tacksam! Jag är så överdrivet tacksam över att jag överlevde gårdagen att jag är på strålande humör.

Igår kväll upplevde jag hela situationen som en långdragen överdriven förlossning. Det KÄNDES som att jag väntade på att något skulle hända, men det hände inte ett skit. Det var astråkigt att sitta ensam. Inte ett dugg filosofiskt skönt som jag hade inbillat mig. Kort och gott -Det sög!

Redan runt 21-tiden kände jag mig som en vresig hemul som satt och förbannade alla som sköt raketer så det small, pep och dånade all over. Det kom i perioder och det höll på hEla kvällen.

Till saken hör att jag inte gillar raketer och pyroteknik -At all! Jag tillhör dom som fått ett sådant där rör riktat mot mig så att det hamnade en brinnande ”bomb” i mitt hår och i min huva på jackan… DET var en skräckartad nyårsafton! Jag klarade mig utan skador, min frisör ställde upp och klippte mig på nyårsdagen, strå för strå, för att få bort allt som var bränt och skadat. Min räddning var att jag hade håret uppsatt den kvällen… Min andra räddning var att jag var nykter så att jag direkt började slå på huvudet och kastade mig ner på marken. Min sjal smälte och huvan fick kastas.

MEN det gick bra. Och jag avskyr raketer. Eller jag avskyr onyktra fylleskruvar som skall ”chefa” över det hela -Milt sagt. Jag ogillar skarpt det okontrollerade, hejdlösa skjutandet.

Nåväl… Igår… runt 22:30 tänkte jag att det kanske var lika bra och gå i säng och bara få börja på ett nytt år. Runt 23-tiden kände jag mig redo att frikking explodera och börja toklipa över att sitta ensam med en katt. Så kom jag på att jag kunde Skypa med familjen, så kom jag på att jag kunde gå iväg till min kompis och skåla in det nya året och det kändes genast bättre.

Då kom samtalet… Sonen ville komma till mig efter tolvslaget. Jag hade LOVAT att hämta honom om han så önskade.

Jag hittade ingen bilnyckel till Enterprise utan det var bara att bita i det sura äpplet och börja gå HEM för att hämta min egen hare (bil). Jag tror jag klev utanför dörren runt 00:05 och jag hann bara ut några steg så var jag redo att ringa taxi. Jag sa åt mig själv att skärpa mig och fortsatte gå. Några steg till (hade inte ens kommit ut från kvarteret) så fullkomligt exploderade himlen ovanför mig med en sådan smäll att jag fick tårar i ögonen. Jag drog ner mössan ännu mera och fortsatte gå.

Den promenaden är nog det absolut värsta jag gjort. Det var banne mig värre än att göra leverbiopsi. Det small, pangade, flög och pep till höger och vänster och jag kallsvettades och darrade där jag sammanbiten stolpade fram genom nyårsfirandet. När jag slutligen nådde min bil gjorde jag mitt bästa för att köra den med handbromsen i… Då satt jag stilla en stund i bilden och andades och lugnade ner mig. I bilen kände jag mig trygg.

Att köra bil den tiden i Umeå var tämligen ensamt. Nere på stan kunde man tro att det var mellandagsrea, det var full rörelse. Hittade adressen efter att ha studerat satelitbild (prisa utveckligen!!) och kunde plocka hem sonen och rodda oss hem -Safe and sound.

Väl hemkommen tyckte han att Vi skulle fira nyårsafton.. Så vi körde på till 02… Med två glas pommac… Sedan var vi väldigt trötta och nöjda.

Så min nyårsafton blev minst sagt händelserik… I alla fall dom sista 2,5 timme av spektaklet.

Dagen har alltså enbart varit en triumf över att ha fixat att gå helt själv genom värsta ”bombningen” -Snacka om att konfrontera en rädsla headon. En annan sak som gjort mig sisådär måttligt road är att jämföra bilder…

Midsommarafton 2014

Nyårsdagen 2015

Det är alltså samma temperatur idag som det var på självaste midsommarafton…

Gott nytt år…. Allt kan bevisligen hända!

//a

PS: Trots min fobi mot raketer tror jag inte på förbud. Jag tror inte på onyktra avfyrare! Jag tror på respekt och nyktra ansvariga!