Ja, ursäkta… Ny diskbänksrealismrapport från Lileskutt:
Imorse klev jag upp, duschade och gjorde mig klar för att åka till jobbet. Då började tårarna rinna igen.
Så jag ringde min chef och förkunnade att jag faktiskt behövde få vara ledsen och hon förstod. Därefter ringde jag in min formella anmälan och fick tala med en av dom trevliga sköterskorna på Previa.
Förklarade att jag haft en tuff helg med smärtor och feber samt att det liksom kommit över mig att det här varken är roligt eller något att hela tiden sopa under mattan. ”-Jag känner mig ledsen och jag tänker gråta klart” förklarade jag beslutsamt.
Sköterskan bubblade till, ni vet så där som man gör när man hör något som gör en ivrig och hon sade att det var bland det sundaste hon hade hört. Det fick oss båda att smått skratta till och det är nog sant det hon säger.
Det är så lätt att sopa alla känslor under mattan, dra på sig masken och bara mata på. För det tar på att känna på allt det läskiga, på alla ”tänk-om”, på allt man gått igenom.
Ibland måste man, oavsett hur stark man är, tillåta sig att vara svag. Jag tror man blir en cyborg annars! Å det tycker då jag vore väldigt obehagligt. Jag är hellre en levande, bejakande lilleskutt.
Jag kan säga som så att jag har druckit mycket vatten för att återställa vätskebalansen denna dag och kört mycket ögondroppar för mina torra ögon och i afton känner jag mig ”klar”.
Jag känner mig glad över att ha känt känslorna och låtit dom komma. Jag känner mig lugn.
Havet har fått storma och jag har nått land! So to speak!
//a
PS: måste till jobbet,,,, kommer ju vara hårlös och sönderslipad under fötterna annars 🙂
Kommentarer som inkommit