Ältande.

Jag ber om ursäkt men detta är min blogg och jag ältar vidare surdegen! Jag kom och tänka på förändring. Hur vi växer och förändras med tiden är vi rätt medvetna om men det jag upplevt bisarr, märkligt och väldigt obehagligt är hur man hanterar att ha blivit utraderad.

När ”ballongen sprack” så var jag, som jag skrivit, bara ett fragment av den person jag en gång varit. Jag gick i den vevan till min frisör som jag hade haft tidigare, dvs innan utraderandet. Hon är fantastisk och var eld och lågor över att se min kalufs, jag hade tydligen fått bättre hårkvalitet och tjockare hår (alltid något!). Hon tog därför vid, där vi, 18 månader tidigare hade slutat -Det vill säga planen om ett asfaltsmörkt hår med djupt mörkblåa slingor. Jag bad henne klippa topparna.

Hade jag där och då färgat håret hade det varit en livs levande fraggel som hade stapplat ut i decembermörkret. Det hade varit så vansinnigt galet, och så fruktansvärt fel. Man måste vara den man är innan man börjar med accessoarer liksom.

Jag har haft tre smycken på mig undertiden jag raderats ut. Ett hjärta som min far hade sett på en flygplats och köpt till mig, en uggla som jag fått i födelsedagspresent av mina föräldrar samt ett armband som jag fått av min bror och hans familj. Jag har burit dessa smycken varje dag och det har varit livsviktigt för mig. De har haft en sådan stark betydelse för mig för det har varit påminnelser om vem jag ÄR och vart jag kom ifrån. Smyckena har jag diskret kunnat ta på för att få kraft då jag kunnat tänka på mina rötter och min familj.

Jag behöver inte bära något idag.

Bara en sådan sak ger all anledning att se framemot helgen.

//a

Inte ens snön har triggat mig idag, istället har jag sovit en del eftersom eftermiddagen bjöd på en obehaglig överraskning som det bara var att tackla.

Det gör mig faktiskt förbannad.

Det gör mig så innerligt trött och less att inte äga mina känslor och reaktioner. Ringer det på dörren är min spontana reaktion att kasta mig ner på golvet bakom soffan för att gömma mig -Rimligt? Nej inte ett dugg. Hålla på att flyga ur kläderna när någon råkar jogga förbi mig när jag är ute och går, betala en räkning skall vi inte tala om för då börjar jag fortfarande stamma av ångest.

Detta gör våld mot en människa! Detta är våldets konsekvenser.

Loreen sjunger ”…I’ve been crushed beaten down, And I’m frozen to the ground, Like a fool I’ve trusted you…” (My heart is refusing me, Loreen, 2011). 

Så jag skriver, jag skriver om det kaos jag bearbetar, jag lyssnar på musik och jag försöker börja känna, sedan får jag gömma mig bakom sudoku, virkning samtidigt som en pod rullar -Allt för att inte behöva tänka eller känna. Det är min paus och det säger ju sig själv att det inte är någon direkt vila för hjärnan.

Nääe, den här dagen kan vi lägga ner och låta vara en sådan där som bara är tid som skall passera. Lars Lerin sade på julafton som julvärd att ”…allt går över det tar bara tid…” och exakt så är det ju i det här livet men jag skrev ändå ner det på en papperslapp som en påminnelse till mig själv.

Idag var bra att påminna mig om just det faktumet.

Nu skall jag skriva vidare…

//a