När blir det någonsin som man tänkt sig?!

Väldigt sällan i min värld i allafall. I dag var första dagen med kisse som sällskap. I hela fem veckor skall vi campera ihop. Dagen började med att jag gick och sa ”-Giv mig styrka” ”-Men goooode guuuud” osv då katten lät som en skrikgris i högan sky. Han var ICKET nöjd med att vara inhyst hemma i våran lilla lya!

Till saken hör även att jag monterat och SÅLT hans klätterträd då han är så sällan i vårt hem. Detta gillades inte av katten. Han satt och stirrade på väggen där trädet stått och mjauade eländigt utdraget. Innan jag ens fått i mig mitt morgonkaffe och min frukost hade jag övervägt att släppa ut katten på vift och låsa dörren. Han lade som till rätta rakt framför min kaffekopp så att jag skulle höra hans klagan extra noga i arla morgontimman!

Jag visste innan jag åkte till jobbet att dagens projekt skulle bli att flytta oss från lyan till La Casa. Passar utmärkt så att min kompis har någonstans att bo och slipper bo i bagageluckan (där hon numera huserar). Vi kom till La Casa någon gång sent på eftermiddagen och innan middagen var färdig hade jag beklagat mig att jag skulle hinna dö svältdödet innan det stod på bordet!

Kiddo grillade korv och jag envisades med att göra kyckling i ugn (kycklingen blev mera som kryddade krutonger än något annat!) och det slutade med att vi alla åt korv (å en krutong vid sidan!).

Katten är lycklig över att vara hemma, han har sovit i sitt träd och han har också sommarlov och har fått springa ute även på kvällen! Nu vankas medicingivning och jag känner redan att jag har smärre puls.

Dag 1 med katt blev således inte alls mysig, kurrig och gosig utan en kvinna på gränsen till högljutt sammanbrott som fräste krutongkyckling inne medan kiddo och katten grillade korvar ute på grillen!

//a