Etikett: Tina Turner

Bottensänket…

Av , , 2 kommentarer 19

Jag bollar ord. Jag har pratat mycket om bagage med holistiska coachen Johan. Vi pratade om ryggsäckar, dom där som är så tunga att man inte tar sig framåt utan det blir enbart en belastning. Man blir en skalbagge som ligger på rygg och sprattlar på stället. Orörlig, rigid, stum.  Det är inte alls frågan om ”det nödvändigaste” utan här har man överpackat så kopiöst att man inte vet vad som är med eller inte, när man kastat in allt tänkbart och otänkbart utan reflektion, dessutom har man slagit någon form av olympisktrekord eftersom detta packande, stuvande skett i ljusets hastighet. Sedan kan man inte smälla igen väskan utan den känns som ett isterband som skall explodera, man får ta bagageband och snöra runt väskan och bara hoppas att det håller.

Detsamma gäller erfarenheter, trauman, hur packar vi det nödvändiga och lämnar det överflödiga bakom oss?

Jag såg dokumentären om Tina Turner, denna megakvinna med den råa fantastiska rösten. Dokumentären släpptes den 2 mars 2021 och det är hennes tack och adjö till sina fans. Tina Turner är 81 år och förra sommaren släpptes en remix av hennes ”What´s Love Got To Do With It?” (Kygo, Tina Turner 2020). Den låter lyssnade jag som en besatt på förra sommaren, i min källare, för i musik fann jag glädje, styrka, någon form av gnista. Därför blev jag glad när jag fick nys om denna dokumentär. Det som slog mig mest är att hon är en kvinna som 1976 skilde sig från Ike Turner. 1978 blev skilsmässan ett faktum. Hon lämnade honom slagen, blodig och med 36 cent på fickan. Det enda hon bad om var att få behålla sitt namn i skilsmässan -That was it. Sitt namn. Tina Turner. I dokumentären visades en sekvens från en presskonferens i samband med att filmen I Tina släpptes (1993). Hon fick frågan om hon hade sett filmen. Nej, svarade hon, och sedan sade hon något i stil med att ”…jag har ingen lust att uppleva våldet eller brutaliteten igen så nej jag har inte sett den…”

Hon berättade tidigt om det våld hon utsattes för och hennes förhoppning var att hon aldrig skulle behöva tala om saken igen. Hon ville bara glömma och gå vidare. Hon fick ALLTID frågor om just detta. Det har tydligen varit det som varit det intressanta. Inte de arenor hon fyllt, de många hits hon gjort, den enorma resan hon gjorde från botten till den världsartist hon blev. En enastående kvinna som 80 år gammal fick se en av sina mosterhits  väckas till liv genom den yngre generationens briljans att lyfta fram pärlor och åter låta dem skimra i solljuset.

Hon ger fansen denna dokumentär för nu önskar hon att leva sista kapitlet utanför strålkastarna. Hon lider fortfarande av PTSD till följd av våldet hon utsattes för för över 50 år sedan. Hon säger också att hennes liv inte varit ett bra liv, och att inte ens det goda kunnat väga upp det dåliga.

Det berörde mig så innerligt djupt.

För jag har funderat mycket på det där med bagaget jag drar på. Hur förhåller man sig till det? Hur bearbetar man det? För inte är det att ligga stilla som en stum potatis. Många runt mig börjar se att något hänt med mig. Jag blir tydligare, skarpare i konturerna. Jag skogsbadar, jag tittar på träden, jag plockar bär, jag lever så nära naturen man bara kan. Och jag målar så att jag tror jag tömt Clas Ohlsons på pannåer och dukar!

Jag låter processen ha sin gång för jag tänker inte sitta om 10 år och stamma för att något kommer över mig. Aldrig i livet. Detta är ett bagage. Det är något JAG har i min ryggsäck. Något som jag inte tänker stuva ner, knövla ihop och trycka ner. För det är inget jag vill bära med mig! Jag tänker inte ta med mer än absolut nödvändigt och det nödvändiga är erfarenheten. Det är att kunna rikta strålkastaren mot sig själv och kunna säga, hur blev det så här, utan att ta ansvar för våldet. Utan att känna skam men i stället identifiera vad min sårbarhet var i denna dödsdans.

Jag har vunnit så mycket kunskap och erfarenhet av detta helvete och jag kan aldrig gå tillbaka till att vara den människa jag var innan jag mötte mörkret. Det är en illusion att tro att OM  ”man bara lämnar” mörkret så kan man plocka upp där man var innan… Nej, nej, nej… Det är det som är grejen. Det är en tankevurpa, en lögn och det är en absolut omöjlighet.

Johan säger ALLTiD FRAMÅT, ALDRiG TILLBAKA. Det är så sant i sin enkelhet. Sug på den. Processa frasen så inser man mer och mer hur sann den är. Vi går alltid framåt, aldrig tillbaka. Vi går inte tillbaka till våren i augusti, naturen, tiden, ordningen är att vi går från sommar till höst, vi går framåt. Årstiderna skiftar och hela naturen med den. Det går inte att ha björkar med musöron samtidigt som alla andra träd skiftar färg och släpper sina löv mot marken. Det är fel in i varje rotsystem. Vi följer och vi går framåt. Hela tiden. Vare sig vi vill eller inte, vare sig vi är medvetna om det eller ej.

Varje dag är ett steg på väg mot en annan version av oss själva. Det är en kraft i den tanken, för däri finns förmågan att alltid välja, välja om, växa, utvecklas. Så fruktansvärt tråkigt att stå stilla och aldrig förändras, det tror jag skapar ohälsa om något. Att klänga fast i en tid som passerat.

Min övertygelse är snare att OM man försöker ”plocka upp” livet där man var iNNAN traumat (eller liknande) inträffade så kommer man försöka spela en roll som man redan växt ur. Man blir malplacerad, förvirrad, och det hämmar den naturliga utvecklingen. Om man bara plockar upp tråden måste man också stuva undan erfarenheten, man måste ignorera insikter och sanningar som man lärt, man måste lägga all energi på att inte isterbandet till proppat bagage skall explodera som en sörja i tillvaron. Man blir en tidsinställd bomb som riskerar brisera av minsta förnimmelse av traumat.

Jag tror att det är då erfarenheten blir till ett skittungt blysänke. Ett sänke som hela tiden drar oss neråt. Neråt mot botten. Ner mot dyn, där vi inte kan andas eller existera.

Nej, jag tror på att vi skalar löken, plockar bort torra lager, låter det friska, krispiga träda fram i all sin enkelhet. Det låter som självklarheter men det är en resa som inte alls är så himla enkel, den är stundtals helt obegriplig. Rörig. Man tror man ligger på rygg och sprattlar med benen fast i själva verket har man faktiskt avancerat rätt långt i bearbetningen. Det kanske känns som att man sitter fast när man i själva verket virvlar runt som en lycklig liten maskrosblomma i kvällsljuset.

//a

 

O sole mio…..

Av , , 2 kommentarer 9

Yrvaken sitter jag och försöker vakna ur en fantastisk DRÖM!! Mmmm….

Vägen till stugan är plogad vilket innebär årets första stugbesök! Jag laddar med craftunderställ och solglasögon! Bara känner vilken enorm glädje det skall bli med en stund i skogen.

Ännu bättre är det med tanke på min frisyr! För andra dagen i rad vaknar jag med en frisyr som bara kan förklaras som en hybrid mellan Tina Turner och Yohio! Fixar denna Bad:a hairday med en toppluva!

Mot Skogen!

//a