Etikett: domestic abuse

Stealth….

Av , , 8 kommentarer 23

Jag vet inte om jag skall se mitt hem som en vuxenvariant av ”inte nudda golv” eller som en inomhusvariant av Toughest! Helt klart är att det är ett projekt att ta sig fram, att ta sig till toaletten, att hitta handskar, att komma åt byxorna, att komma in i frysen, ja kort och gott… det är ett sjukligt pussel som pågår. Jag rent känner magsyran spruta, för det stressar mig och min reaktion blir att jag bara vill sova! Moment 22. Jag får kloka råd från alla att ” vara snäll mot mig själv” och ”låta allt ta tid” -Mmmmm  jag hör! Men jag gör ryck, sedan får jag gå ut och gå i regnet för att komma bort ett tag. Eller varför inte göra akututryckningar till Ikea och testa på att gå varuhuset MOT strömmen för att enbart konstatera att avdelningen man skall åt (på övre plan) banne mig ligger i mitten! Var i alla fall en ny väg att testa. Numera KAN jag Ikea! Av någon anledning känner jag mig trygg där. Släpp in mig på stora coop och jag är fullständigt vansinnig av röran och kaoset (jo, jag vet att det byggs om men jag hittar inget!). Där inne får jag panik!

Allt går över -Det tar bara tid som Lars Lerin sade som julvärd i SVT.

Tidigt i våras var jag och morsan på en affär, det KAN ha varit Ica och jag såg en liten hare. Jag har inga tydliga minnen av årets första 5 månader men jag tror det handlade om någon form av påskpynt och därav fanns denna lilla kreation på affären. Jag föll handlöst och frågade faktiskt om jag kunde få den. Jag hade inte egna pengar då men kände så starkt för den lilla haren.

Den har jag haft med mig sedan dess. Jag har ofta suttit och tittat på den. När jag torkat mitt hår har jag tittat på den lilla lilla haren och jag har inte riktigt förstått vad jag sett men det har varit NÅGOT med den som slagit an något i mig. När jag sedan flyttade ut i skogen har jag haft förmånen att se harar live nästan varje dag. Stora och små ungar. Otaliga gånger har jag kommit och gått och sett en hare sitta som förstelnad, blixtstilla med öronen på helpejling. Jag kommer ihåg en gång när jag kom med bilen och såg en hare som satt som ett ljus och bara stirrade. Jag har känt att dom är lite korkade, dumma som bara sitter där och låssas vara osynliga.

Hararna i skogen ger glädje för det är så roligt att se dem sitta uppkäftigt i pallkragen och mumsa i sig jordgubbsblommor, penséer, lugnt och metodiskt. Dom har sprungit gjort sina krumhopp och löpt längst diken och vägar. Det är fascinerande att ta sig tid att faktiskt titta på deras beteende.

Min lilla hare är nu på plats vid min säng, tillsammans med en näverstjärna som min farmor Karin gjort.

Plötsligt en dag förstod jag vad det är den lilla haren och jag har gemensamt.

Det jag ser i den lilla haren och i harars beteende är att dom ”fryser” i en potentiell hotfull situation och det är exakt så jag fått hantera den vrede som dagligen exploderade runt mig. Människan har olika stressresponser, vi kan flight-or-fight (fly eller fäkta) vilket innebär att man DRAR, avlägsnar sig från en hotfull situation, man kan slåss för att försvara sig. Vi människor kan också freeze (frysa) i en situation. När man talar om våld i nära relationer finns det dom som även talar om fawn där den utsatte anpassar sig, är tillmötesgående för att lugna situationen. Det jag ofta talat om är att jag fått sitta still, hålla käften och lyssna jävligt noga, vilket inneburit att jag suttit rakt upp och ner på en stol och bara låtit utövaren gå loss, gå i gång, få sina synålsögon, gå in i sitt mörker, varva upp, höja rösten, vifta med fingret och bara vräka ur sig allt om mitt örloggsmörker, hur jag skulle tänka, tycka och göra för att fortsätta vara hen till lags. Försökte jag försvara mig genom ord -Höjdes rösten och vreden ökades/vreds upp (det hände att saker flög, till exempel fick jag ett par kalsonger kastade rakt i ansiktet vid ett tillfälle när han ansåg att jag använt FEL ord). Fly kunde jag inte för vart skulle jag ta vägen? Min stressreaktion blev således att frysa i traumat, lämna kroppen. Det blev också att använda Fawn av ren och skär rädsla. Att jag frös har varit svårt att förstå, då jag alltid varit handlingskraftig, handlat adekvat i ”skarpa situationer”. Jag har kunnat hantera olyckor, folk som skadats, fallit ihop, jag har varit rationell och redo med HLR.

I detta blev jag svag tänkte jag. Jo, jag blev nedbruten men jag var smart. Jag avläste situationen, förstod faran och gjorde ett adekvat val hur jag skulle hantera det. Jag lever idag, jag är oskadad fysiskt. Men dom trauman jag utsatts för har satt sina spår. Jag är en ny kaliber.

Jag  läste faktiskt på om harar för att förstå deras beteende att sitta stilla -Det gjorde mig fascinerad om något. En hare som sitter eller ligger stilla utsöndrar ingen vittring. Harar har ögon som ligger rätt långt ute på skallen, vilket gör att dom även kan se bakåt. Man tror även att harar som jagas av ett drev kan ”stänga av” sin vittring när dom ”skjuter iväg” med bakbenen och dess kraftiga lårmuskler. Detta har inte gått att bevisa vetenskapligt men många jägare vittnar tydligen om just detta fenomen. En hare kan löpa i upp till 70km/h under en kortare sträcka och genom att göra dessa skutt och skjuta iväg kan dom således skaka av sig drevet. Sedan ligger dom lågt -Stealthmode DeLux!

Djur må verka besynnerliga men jag kände djup respekt när jag läste om denna förmåga att stänga av vittringen för att undkomma ett rovdjur.

Däri ligger likheten mellan mig och den lilla haren.

//a

 

Bottensänket…

Av , , 2 kommentarer 19

Jag bollar ord. Jag har pratat mycket om bagage med holistiska coachen Johan. Vi pratade om ryggsäckar, dom där som är så tunga att man inte tar sig framåt utan det blir enbart en belastning. Man blir en skalbagge som ligger på rygg och sprattlar på stället. Orörlig, rigid, stum.  Det är inte alls frågan om ”det nödvändigaste” utan här har man överpackat så kopiöst att man inte vet vad som är med eller inte, när man kastat in allt tänkbart och otänkbart utan reflektion, dessutom har man slagit någon form av olympisktrekord eftersom detta packande, stuvande skett i ljusets hastighet. Sedan kan man inte smälla igen väskan utan den känns som ett isterband som skall explodera, man får ta bagageband och snöra runt väskan och bara hoppas att det håller.

Detsamma gäller erfarenheter, trauman, hur packar vi det nödvändiga och lämnar det överflödiga bakom oss?

Jag såg dokumentären om Tina Turner, denna megakvinna med den råa fantastiska rösten. Dokumentären släpptes den 2 mars 2021 och det är hennes tack och adjö till sina fans. Tina Turner är 81 år och förra sommaren släpptes en remix av hennes ”What´s Love Got To Do With It?” (Kygo, Tina Turner 2020). Den låter lyssnade jag som en besatt på förra sommaren, i min källare, för i musik fann jag glädje, styrka, någon form av gnista. Därför blev jag glad när jag fick nys om denna dokumentär. Det som slog mig mest är att hon är en kvinna som 1976 skilde sig från Ike Turner. 1978 blev skilsmässan ett faktum. Hon lämnade honom slagen, blodig och med 36 cent på fickan. Det enda hon bad om var att få behålla sitt namn i skilsmässan -That was it. Sitt namn. Tina Turner. I dokumentären visades en sekvens från en presskonferens i samband med att filmen I Tina släpptes (1993). Hon fick frågan om hon hade sett filmen. Nej, svarade hon, och sedan sade hon något i stil med att ”…jag har ingen lust att uppleva våldet eller brutaliteten igen så nej jag har inte sett den…”

Hon berättade tidigt om det våld hon utsattes för och hennes förhoppning var att hon aldrig skulle behöva tala om saken igen. Hon ville bara glömma och gå vidare. Hon fick ALLTID frågor om just detta. Det har tydligen varit det som varit det intressanta. Inte de arenor hon fyllt, de många hits hon gjort, den enorma resan hon gjorde från botten till den världsartist hon blev. En enastående kvinna som 80 år gammal fick se en av sina mosterhits  väckas till liv genom den yngre generationens briljans att lyfta fram pärlor och åter låta dem skimra i solljuset.

Hon ger fansen denna dokumentär för nu önskar hon att leva sista kapitlet utanför strålkastarna. Hon lider fortfarande av PTSD till följd av våldet hon utsattes för för över 50 år sedan. Hon säger också att hennes liv inte varit ett bra liv, och att inte ens det goda kunnat väga upp det dåliga.

Det berörde mig så innerligt djupt.

För jag har funderat mycket på det där med bagaget jag drar på. Hur förhåller man sig till det? Hur bearbetar man det? För inte är det att ligga stilla som en stum potatis. Många runt mig börjar se att något hänt med mig. Jag blir tydligare, skarpare i konturerna. Jag skogsbadar, jag tittar på träden, jag plockar bär, jag lever så nära naturen man bara kan. Och jag målar så att jag tror jag tömt Clas Ohlsons på pannåer och dukar!

Jag låter processen ha sin gång för jag tänker inte sitta om 10 år och stamma för att något kommer över mig. Aldrig i livet. Detta är ett bagage. Det är något JAG har i min ryggsäck. Något som jag inte tänker stuva ner, knövla ihop och trycka ner. För det är inget jag vill bära med mig! Jag tänker inte ta med mer än absolut nödvändigt och det nödvändiga är erfarenheten. Det är att kunna rikta strålkastaren mot sig själv och kunna säga, hur blev det så här, utan att ta ansvar för våldet. Utan att känna skam men i stället identifiera vad min sårbarhet var i denna dödsdans.

Jag har vunnit så mycket kunskap och erfarenhet av detta helvete och jag kan aldrig gå tillbaka till att vara den människa jag var innan jag mötte mörkret. Det är en illusion att tro att OM  ”man bara lämnar” mörkret så kan man plocka upp där man var innan… Nej, nej, nej… Det är det som är grejen. Det är en tankevurpa, en lögn och det är en absolut omöjlighet.

Johan säger ALLTiD FRAMÅT, ALDRiG TILLBAKA. Det är så sant i sin enkelhet. Sug på den. Processa frasen så inser man mer och mer hur sann den är. Vi går alltid framåt, aldrig tillbaka. Vi går inte tillbaka till våren i augusti, naturen, tiden, ordningen är att vi går från sommar till höst, vi går framåt. Årstiderna skiftar och hela naturen med den. Det går inte att ha björkar med musöron samtidigt som alla andra träd skiftar färg och släpper sina löv mot marken. Det är fel in i varje rotsystem. Vi följer och vi går framåt. Hela tiden. Vare sig vi vill eller inte, vare sig vi är medvetna om det eller ej.

Varje dag är ett steg på väg mot en annan version av oss själva. Det är en kraft i den tanken, för däri finns förmågan att alltid välja, välja om, växa, utvecklas. Så fruktansvärt tråkigt att stå stilla och aldrig förändras, det tror jag skapar ohälsa om något. Att klänga fast i en tid som passerat.

Min övertygelse är snare att OM man försöker ”plocka upp” livet där man var iNNAN traumat (eller liknande) inträffade så kommer man försöka spela en roll som man redan växt ur. Man blir malplacerad, förvirrad, och det hämmar den naturliga utvecklingen. Om man bara plockar upp tråden måste man också stuva undan erfarenheten, man måste ignorera insikter och sanningar som man lärt, man måste lägga all energi på att inte isterbandet till proppat bagage skall explodera som en sörja i tillvaron. Man blir en tidsinställd bomb som riskerar brisera av minsta förnimmelse av traumat.

Jag tror att det är då erfarenheten blir till ett skittungt blysänke. Ett sänke som hela tiden drar oss neråt. Neråt mot botten. Ner mot dyn, där vi inte kan andas eller existera.

Nej, jag tror på att vi skalar löken, plockar bort torra lager, låter det friska, krispiga träda fram i all sin enkelhet. Det låter som självklarheter men det är en resa som inte alls är så himla enkel, den är stundtals helt obegriplig. Rörig. Man tror man ligger på rygg och sprattlar med benen fast i själva verket har man faktiskt avancerat rätt långt i bearbetningen. Det kanske känns som att man sitter fast när man i själva verket virvlar runt som en lycklig liten maskrosblomma i kvällsljuset.

//a