…
Såå mycket trevligare det är att åka tåg än bil. Och nyttigare.
Idag blev det både social samvaro och samhällsnytta. Har hunnit prata integration, samhällsinformation, matchning och andra arbetsmarknadsfrågor med en som möter sakerna inom ett annat område än mitt.
Allt medan åkrar, skog, älgar och hus swischar förbi i 130 därute.
…
Inte många minuter kvar av 2013 nu. Årets sista ögonblick kan tyckas som en udda tidpunkt att avbryta en bloggfasta, men det känns inte så onaturligt denna lugna kväll.
December blev spännande när det gäller jobb, både för Agneta och mig. Det har handlat om ganska stora förändringar av olika slag, intressanta utmaningar.
Sista intervjun för min del inföll dagen före julafton och innan det riktigt blev kväll kom ett besked som avgjorde var jag kommer att arbeta med början en bit in på 2014. Det känns mycket intressant, en omvittnat bra arbetsplats med goda resultat där det är tänkt att jag ska få vara med och göra skillnad för människor och samhälle.
Jag minns en gång när en klok person med jobb och lön som jag aldrig kommer i närheten av utbrast: ”-Allt jag gör är totalt meningslöst!”. Det kändes minst sagt visset för honom att börja jobba igen efter semestern. Trots riklig ersättning och status.
Så har jag inte upplevt något jobb. Lättsamt har det sällan varit, men inget arbete har känts meningslöst. I det riktigt långa eller det korta perspektivet har det funnits med en nytta för andra människor. Det finns väl nästan alltid med, men jag tycker det är en förmån att få ha en uppgift där människonyttan är påtaglig.
Nu har jag skrivit längre än jag tänkte, så jag fortsätter på ämnet en annan dag. 😉
Önskar er ett gott slut!
…
Jag har aldrig varit med om att möta så många vänner och bekanta på Nolia (Norrlands största allmänna mässa) som i år. Aldrig hellre att se så lite av sakerna och tingen. De gånger jag varit in har huvudsyftet då förstås varit att bemanna Moderaternas monter, inte att försöka hinna se så mycket som möjligt.
En ung och icke bortskämd eftertänksam släkting i skolåldern förvånade genom att betala in sig och gå två rejäla dagar. På frågan hur det varit svarade han att man skulle ha haft några hundratusen att handla för. Så kan det förstås kännas.
För egen del blev det alltså mer människoorienterade besök. Osedvanligt många vänner och bekanta från yrkes-, affärs-, församlings- och politiklivet (hela färgskalan) har man hunnit träffa. En dag tog det 45 minuter bara att ta sig från ingången till Moderatmontern. Men då hade det blivit många koncentrerade möten med inslag av humor, skratt, möda, sorg och glädje. Till och med några tårar när en pensionerad väns saknad efter ”ungdomens hustru” kom upp till ytan mitt i folkvimlet.
Ett människokoncentrerat Nolia för mig alltså. Och de är ju människorna som räknas här på jorden när allt kommer omkring. Många vänskaper fördjupas, förädlas och består så länge livet varar, medan de trevliga och inte oväsentliga sakerna i regel rostar, oxiderar och går sönder ganska snabbt.
…
Njuter stort av en ledig dag, vacker som få. Ska snart njuta mer av den ute i friska luften.
Mitt på dagen lästes VK mer grundligt än vanligt och det slog mig återigen hur nödvändig papperstidningen är för allmänbildningen. När jag läser tidningen på nätet finns några få artiklar och det snäva urval som redan gjorts avgränsas ytterligare av mina preferenser. När jag prasslar mig igenom tidningen vidgas perspektivet och saker som inte skulle ha varit mitt förstahandsval passerar mitt medvetande. En rubrik eller bild av de många på en sida fångar nyfikenheten och lockar till ögnande eller läsning. Ibland tvingas jag till omprövning. Aldrig läser jag allt. Tur det, en VK motsvarar ibland ett par månaders Aktuellt eller Rapport, räknat i antal ord.
En sak man bör läsa i dagens VK är Ola Nordebos ledare: "Till politiska tråkmånsars försvar". (Papperstidningsrubriken) Du som kanske aldrig läst en ledare men bryr dig om samhället och den värld dina barn kanske ska leva i bör ta dig tid att läsa den. I papperstidningen eller just precis här
.
…
Öppnade på morgonen ett brev från Indien som kom för några dagar sedan. Ett brev från en pastor som arbetar både evangeliskt och socialt, både för tiden och evigheten.
Förutom ett brev innehöll försändelsen en kalender för 2012. Största delen av A2-bladet var foton på verksamheter som vuxenutbildning för bortstötta kvinnor, brunnsborrning, barngrupper, bibelutdelning, skolverksamhet, sjukvård m.m. Foton från ett samhälle dramatiskt annorlunda än vårt.
Det fanns också en bild från den lepraby det var tänkt att mina två medresenärer och jag skulle få besöka vid resan till Indien för 1,5 år sedan. Tyvärr sprack det ambitiösa schemat man planerat och vi kom aldrig dit.
Bilden visade spetälskesjuka kvinnor med mer, mindre eller inga fingrar kvar. De stod och provade skänkta glasögon. Sakerna var delvis så gamla att de blivit modemässigt helrätta, vilket gjorde bilden än mer ”iögonenfallande”.
När sjukdom anmäler sig på fullt allvar spelar det till slut inte så stor roll var man bor, vad man heter och har. Allra, allra ytterst är villkoren väldigt lika. När jag ser de här bilderna erfar jag ändå något av hur enormt timligt och kroppsligt gynnad man är som fått bo och leva just nu på den lilla fläck av jorden som heter Sverige. Jag känner en stunds tacksamhet.
Sen kan nöden här hos oss vara stor ändå.
…
Jag brukar påpeka att vi idag har mer älg än partimedlemmar i Sverige, alla partier inräknade.
Jag gillar både älgar och älgkött, men det är ett lite deprimerande förhållande. Det totala medlemsantalet närmar sig snart antalet förtroendevalda i landet på 50-talet. Då vår befolkning var neråt hälften så stor.
Partiernas minskande medlemsantal kan ge oss stora svårigheter framöver. Det kanske redan gör det. Demokratin tycks vara i kris.
I.o.f.s. är 70- och 80-talens betydligt större medlemsantal inte så mycket att vara stolt över. Det var massor med medlemsfusk då också, rakt över. Allra värst var väl fackens kollektivanslutning av både kommunister och borgare till socialdemokratiska partiet. Det var inte länge sedan jag mötte en som försvarade det "val- och bidragsfusket" och ville ha det tillbaka.
Jag önskar mig minst en femdubbling av antalet (frivilligt) partianslutna. Även ett mindre segregerat samhälle, rent politiskt. I Sverige får partianslutning ofta något nästan religiöst över sig. Jag tror det är en anledning till att folk ryggar för att göra en insats för samhället genom partimedlemskap och politiskt engagemang.
Det är inte som i USA där jag under valkampanjen 2008 kunde se affärsinnehavare visa vilken de röstade på i butikernas skyltfönster. I Sverige känner sig ofta näringsidkare tvugna att mörka sitt medlemskap i ett parti för att inte tappa en stor del av kunderna.
Ju fler som slopar partiengagemang, ju närmare kommer vi slopandet av demokratin och samhället, så som vi nu känner det.
För övrigt anser jag att spärrarna för personval ska tas bort.
Jan
Senaste kommentarerna