Etikett: Linda Marklund

Första bokningarna

Av Kent Lundholm, 12 augusti 2015 kl 16:27, Bli först att kommentera

Har gjort pizzan klar. Snart kommer hon min älskling, min fina dotter. Blir glad av att träffa henne, och det ska väl en far bli.

Linda och jag har fått våra första bokningar.

Gick en lång promenad mitt på dagen och pratade hela tiden högt för mig. Allt för att ”Vedtjuven” ska sitta vid premiären. Har tänkt ut en ny inledning och tycker att det känns bra. Nu har min och Linda Marklunds berättarföreställning ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner” fått våra första bokningar i mitten av oktober – i Lycksele och Åmsele. Det här kommer att bli riktigt roligt. Alla orosmoment är borta och jag och Linda finslipar våra berättelser. Tänk, vi kommer till och med att dansa runt på scenen i vår ambition att bjuda på oss själva.

För övrigt så har jag hört att det är andra som också åker ut på turné. Men då med ett helt annat innehåll i och syfte med sin föreställning …

Den första meningen

Av Kent Lundholm, 27 juli 2015 kl 17:47, Bli först att kommentera

En regnig dag. Rätt så skönt, tycker då jag.Har pysslat på med ditt och datt, då jag lite kravlöst gått barfota över knarrande golv, iklädd brynja och mysbrallor, på väg mellan rum för att ständigt komma på att jag befunnit mig i fel rum. Har jag trott i varje fall. Sett bitar ur en riktigt usel svensk svart-vit film utan handling och med teatralisk dialog, läst ett par sidor ur en roman, skrivit en sida på min egen roman och försökt klura ut vad jag skulle kunna skriva på den här bloggen. Vad gäller det senare var det helt blankt. Ansåg mig inte ha något vettigt att skriva.

Men jag har strukit kläder. Jo, det har jag gjort. Dock utan att själv vara påstruken. Har kört järnet.

Tänker på gårdagen och på det mäktiga i att stå framför en publik och försöka fånga den. Vi lyckades, jag och Linda Marklund. Idag har vi bytt några ord om vad som ska förbättras i våra historier. Vi jobbar på ett bättre anslag, en ingång som fångar lyssnarna direkt och håller kvar dem. Inte världens lättaste sak.I romankonsten talas det ofta om vikten av att få till en riktigt bra första mening. En plågsam process som gett många författare svår ångest.

Några exempel på riktigt bra första meningar:

Han fick till en riktigt bra första mening.

”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.” August Strindbergs ”Hemsöborna”.

”Idag dog mamma. Eller kanske igår; jag vet inte.” ”Främlingen” (1942) av Albert Camus.

”Äntligen stod prästen i predikstolen.” Selma Lagerlöf, ”Gösta Berlings saga”.

Sedan min favorit (som är två meningar …) ”Det hände på den tiden mor lät flytta sin sjuksäng från rum till rum i den stora lägenheten. Tiden var tung och vred.” ”Din livsfrukt” av Lars Ahlin.

Det gick bra

Av Kent Lundholm, 27 juli 2015 kl 06:40, Bli först att kommentera

Gårdagens spelning av ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner” inför en kritiskt lyssnade testpublik, gick mycket bra. Lite finslipning krävs, inte minst av inledningen. Jag måste lära mig stegen – ja, om man som jag fått för sig att dansa in till en schottis … Lovar att öva på det. Vad gäller de texter som jag och Linda framförde, så satt det allra mesta. Lite finslipning så blir helheten kanon. Snart blir det skarpt läge och det ser jag fram emot.

Linda Marklund och Kent Lundholm direkt efter provspelningen.

Linda berättar om rabarbersaften.

Några ur publiken.

För övrigt verkar det bli grått även idag. Dock inget ösregn som i går. Men skit samma, vädret är något som vi omöjligt kan påverka, så det inte lönt att bekymra sig över ifall det faller regn. Däremot är det fullt möjligt att påverka sitt liv. Alla de val vi gör får konsekvenser, eller hur? Så det gäller att göra kloka val och inte rusa iväg, lite huvudlöst, in i varje litet äventyr som lockar. En man i min ålder satsar på sådant som håller på sikt.

Det heter chokladboll

Av Kent Lundholm, 26 juli 2015 kl 07:21, 3 kommentarer

Varannandagsväder. Idag är det grått som gäller. Fin dag i går, den i Bastuträsk.

Laddar för vår provföreställning senare idag. För första gången kör jag och Linda Marklund vår berättarföreställning ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner” för en mindre testpublik. Ska bli spännande och höra vad de säger. Jag har börjat förstå glädjen och spänningen i att på det här sättet föra fram den muntliga berättartraditionen. Nog för att jag under årens lopp ”fört låda” på de scener jag framträtt på, men då har det mesta varit fångat i flykten, inte genomtänkt som denna gång. Nog är det märkligt att jag, som Norrländska författarsällskapet projektledare, varit den som år 2000 fick fart på det muntliga berättandet i Västerbotten, utan att jag själv blev en del av det. Körde mitt race som författare som ständigt lutade mig mot den text som stod skriven i mina romaner. Nu har jag plockat ut den röda tråden ur ”Vedtjuven”, skruvat upp den ett par varv, kokat ner den till en halvtimme, och berättar den, helt naket, på ett helt nytt sätt. Spännande.

För övrigt blir jag trött på försvararna av n ***-boll. Det tycks vara ett livsviktigt ord för dem – samtidigt som de verkar ha vansinnigt svårt att lära sig ETT nytt ord, som funkar precis lika bra, chokladboll. Ett löjets skimmer drar över dem när de med emfas talar om sin rädsla för att vi snart inte får säga vit- eller rödlök. En del tycker sig föra en kamp mot det politiskt korrekta, och genom att lite uppkäftigt använda n-ordet verka vara lite rebelliska. I själva verket är de med och fyller på bränsle åt den rasismen som flammat upp. Är det ens lönt att säga: tänk ett varv till! N-ordet är laddat av nedlåtenhet och förminskning av färgade människor och som bottnar i rasismen. Om jag klipper till en annan på käften, är det då jag eller den som blivit slagen som ska avgöra om det gör ont eller inte? Nå? Är det så himla betungande att lära sig ett nytt ord: chokladboll? Om man nu vet med sig att n-ordet kränker medmänniskor, varför i hela friden använder man det då? Varför?

Åter till Bastuträsk

Av Kent Lundholm, 25 juli 2015 kl 21:54, Bli först att kommentera

Åter till Bastuträsk, den vackra byn en bit utanför Bjurholm. Hakade på Karlsson och hans föräldrar för att vara med på den årliga byafesten. Detta år som besökare – enbart. Kändes som om det var nyss jag var där. I fjol, någon vecka in i augusti, blev jag ombedd att underhålla publiken nån halvtimme. Jag fick helt sonika i uppdrag att ljuga lite – men jag berättade ju bara sanningen. Det är ett år sedan. Hur mycket vatten har det inte runnit under broarna sedan dess. Det är inte klokt.Men allt är inte förgäves, däremot är allt möjligt.

Vackra Bastuträsk.

Först var där tomt. Bara jag, månne?

Grillning, lekar, trubadur ..

För övrigt har jag tvättid i morgon. Dessutom ska jag och Linda Marklund göra ett verkligt test av vår berättarföreställning, då vi kör den för en liten testpublik. Vi är på väg!

Bitterhet ger oss rynkor

Av Kent Lundholm, 25 juli 2015 kl 07:17, 1 kommentar

Hakar på Karlsson till Bastuträsk, en bit utanför Bjurholm, för att närvara vid årets byafest. Var på plats även ifjol då jag inför publik, i egenskap av författare, ljög så att det stod härliga till. Och fick betalt för det. Jag brukar få det ibland – betalt för att ljuga. Vädret är fint, blå himmel och arton grader, redan så här i morgonstund. Lovande. I morgon lär det stora ovädret ska drabba södra och mellersta Norrland, och det är ju här.

På söndag ska jag och Linda visa vår föreställning ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner” inför en liten provpublik. Genast blir det lite mer nervöst. Fast det ska det ju vara de gånger det blir skarpt läge. Då skärper man sig. Har även plockat fram den musik vi ska använda oss i mellanakterna, när vi byter av varandra. Det blir något folkligt, det blir BAO. Så nu ska herr Lundholm, inför publik, dansa in på scenen.

Bitterhet kan verkligen bli till ett gift. Ja, om man inte klarar av att försonas med det som hänt. Det är i bitterheten som vissa begrepp snurrar runt i skallen, och om det vill sig riktigt illa så gör de det i all evighet. ”Tänk om”, ”jag skulle ha sagt”, ”vad menade hon med det” o.s.v. Man kanske inte kan förlåta, i varje fall inte det grövsta, men det går kanske att försonas. I varje fall för ens egen skull. Bittra människor blir fort gamla. De får rynkor i ansiktet och håret blir askgrått. De är heller inte roliga att ha att göra med, då de ständigt ältar det som skett – om det som inte går att förändra. Gjort är gjort.

För övrigt ska jag så smått börja jobba med tidningen Vasaplan. Det är snart bara en månad kvar till deadline, då texter, bilder och annonser ska vara oss tillhanda. Temat för nästa nummer är: ”Är du lönsam?” Ja, vad betingar en människa egentligen för ett pris? Går det att räkna ut i kronor och ören, när det i den andra vågskålen ligger sådant som kärlek, glädje, sorg och en oändlig längtan efter att få finnas till?

Om att bli vuxen

Av Kent Lundholm, 24 juli 2015 kl 07:07, Bli först att kommentera

Fick fint besök igår då min dotter kom förbi och åt en bit mat. Hon har varit på resande fot då hon följt med sin mor på en semestertripp genom sommarsverige. Hon hann knappt landa förrän hon igår kväll klev på södergående tåg, för att tillsammans med en kompis göra Göteborg osäkert. Det är hennes första resa på ”egen hand” – lilljäntan min, blott sexton vårar tror jag att hon är. Det är nu hon växer och blir stor, både utanpå och inuti. Det är nu hon ska göra sig fri från oss föräldrar och bli en självständig individ. Det är så det funkar – men jag ser ju henne ännu som lilljäntan min och kommer kanske att göra det resten av mitt liv. Och det är väl så det funkar.

Jag flyttade själv hemifrån när jag fyllde 16 år, när jag började på gymnasiet. Mamma och pappa hyrde ett rum hos min faster i Lycksele, då de tyckte att det var ohållbart att jag skulle åka med bussen in till stan ytterligare två år – totalt två timmars daglig restid längs krokiga och guppiga grusvägar mellan Baklandet och Lycksele. Det var jag tacksam för. Det var så min resa ut i världen började, i ett rum på övre våningen på Granvägen. Den började i det lilla, och fortsatte i det stora. Det är så det funkar.

På söndag blir det generalrepetition av min och Linda Marklunds berättarföreställning ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner”. Detta sker inför ett tiotal personer någonstans här i Umeå, så i dag blir det till att gå mellan rummen och prata högt, rakt ut i tomma luften, för att det riktigt ska sitta till på söndag. Fast både jag och Linda är ganska trygga i våra berättelser – vi fyller utan problem ut den timme som föreställningen ska vara. Det känns verkligen roligt att detta blir av, inte minst efter allt trassel som varit under resans gång. Men allt har ordnat upp sig till det bästa.

För övrigt är det snart dags för Stora Nolia här i Umeå. Ska gå dit ett par svängar för att ta reda på om det finns något att skriva om till tidningen Vasaplan. Har några små idéer. Efter det så bär det av till Hjukensjön och Esoxfestivalen (8 augusti) som bröderna Brändström arrangerar. Det som för några år sedan började som en kamratfest i en av logarna, har blivit en festival med musik, konst, god mat och bastubad. Dessutom ligger ju Hjukensjön så vackert till, en pärla i inlandet, ett stenkast eller två från Åmsele.

Berättandet i inlandet

Av Kent Lundholm, 22 juli 2015 kl 10:10, Bli först att kommentera

Igår skickade jag in slutkorrekturet till mitt förlag. Det är rätt häftigt att följa sin egen text, från en rätt så spretig företeelse, en osäker textmassa för ett par år sedan, till den den koncentrerade text som blivit slutresultatet. I det här skeendet görs inga stora ändringar, utan det handlar mest om att jaga små, små irriterande stavfel, för att inte tala om alla de bindeord som är borta. Just de felen är svåra att hitta, eftersom hjärnan fyller i de ord som är borta. Om det fattas ett och eller ett att så får din hjärna dig att tro att dessa ord ändå finns där. Som andeväsen. Skumt.

Men nu har jag lusläst texten, satt ditt de ord som är borta och skickat det till förlaget (Ord & visor). Vi har gemensamt kommit fram att döpa min självbiografi till ”Spring Kent, spring!” Nej, det är ingen bok om maratonlöpning eller sunt leverne. Det handlar om något helt annat. Ja, ni får väl läsa boken när den kommer.

Har suttit hela morgonen och skapat en facebooksida. Den heter ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner” (leta på det så hittar ni dit) och handlar om den berättarföreställning som jag och Linda Marklund ska sätta upp till hösten. Välkommen in!

Länk till vår facebook-sida.

Jag har inte känt Linda länge, en ren slump att vi kommit att samarbeta, men i berättandet så rör vi oss över samma marker, i samma geografiska och kulturella miljö. Jag med mina rötter i Bäckmyran, i det område som jag kallar för Baklandet i mina romaner, Linda som i sin barndom tillbringade mycket tid hos sin mormor i Siksele. Två platser som det är ett par mil mellan, båda i Lycksele kommun. Linda berättar om kvinnorna härute i skogarna, medan jag berättar om de tjuriga, egensinniga gubbarna. Linda berättar om magin och passionen i att dricka rabarbersaft, om vänskapen mellan två kvinnor och om förgängligheten hos ett helt berg med kantareller, medan jag har kokat ner den röda tråden i min roman ”Vedtjuven”, om det krig som pågår – det mellan Rubert som har all ved i världen och Adrian som på grund av sin lättja inte har en enda vedpinne.

Måste nog koka mer kaffe. Drack morgonens första kopp vid sjutiden – nu är klockan snart tio. Det är troligt att det idag blir ett parti schack med Karlsson – eller så sitter vi bara och pratar en stund. Får se. En långpromenad blir det i vilket fall som helst (- 13 kilo).

För övrigt är det i dag minnesdagen efter Breiviks hemska dåd för fyra år sen. Jo, de finns mitt ibland oss.

Roadtrip i inlandet

Av Kent Lundholm, 19 juli 2015 kl 22:06, Bli först att kommentera

Har i afton återkommit från en roadtrip i inlandet – och Baklandet. Intensivt, lärorikt och fullständigt nödvändigt. Har träffat de jag inte sett på år och dar, sökt igenvuxna platser, luktat på barrskogen, vandrat längs smala grusvägar och kört en himla massa mil i Väster- och Norrbotten.

Först for jag till själva Baklandet, där bland annat Bäckmyran, min födelseplats ligger. Bolagen ligger verkligen i för att fälla varenda (jävla) fura i området. Kalhyggena gapar stora och öppnar sig över det som varit slutet, skyddat.

Sen bort till Näset (Arvträsk) där syrran huserar. Om man går runt på Näset så finner man små installationer som gömmer sig i gräset.

Länk till vår facebook-sida.

Åkte längs riktigt smala, backiga grusvägar för att komma fram till vackra Siksele. Träffade min berättarkompanjon Linda Marklund, som är med i vårt gemensamma berättarprojekt ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner”. Vi tränade på texterna och funderade lite över höstens upplägg. Spännande tycker vi båda.

Med morsan till Vormsele. Forsar, hantverk, loppis och glass.

Åkte till vägs ände, till Kroksjö, och träffade barndomsvännen Anders Karlsson. Det var si så där 25 år sedan vi träffades senast. Trevligt – och jag bjöds på riktigt gott kokekaffe.

Bild tagen vid 12-tiden en lördag i Lycksele. Drog till Arvidsjaur.

I Arvidsjaur friskade jag upp minnet – vilket kan vara bra inför skrivandet av min sjätte roman som handlar om att resa i geografin i tron att man kan fly från sig själv. Fick även se vackra Sandviken – ett Sang-ri-la invid en väldig sjö. Sen hem till Umeå.

Hej, hej!

Mot Baklandet

Av Kent Lundholm, 15 juli 2015 kl 09:15, Bli först att kommentera

Grått därute. Känns som ett naturligt tillstånd den här sommaren. Fast igår var det en riktigt fin dag. Traskade och gick, tills fötterna ömmade. Lyssnade på deppig musik. Satt på balkongen och läste och skrev. Brände flinten, igen. Borde ha lärt mig, blivit betingad som Pavlovs hundar. Icke.

Har börjat lägga samman ting och kläder i små högar, allt det jag ska ha med mig under ”inlandsresan”. Allt lär visst stå kvar – torrtall´n oppå hygge, kurva däri Ivans, vägen oppför berget. Men nästan allt folke lär ha dött ut. Får väl åk åt Siksele och Lycksele för å se hä röres. Det är ingen lång resa, men den känns oerhört viktig – på något underligt sätt. Kanske för att resan är avstampet för en ny färdriktning i mitt liv, då jag för ett tag måste svänga av från den breda huvudvägen och köra längs smala, kurviga grusvägar. Som de i inlandet och i synnerhet de kring Baklandet. Jag gör det med ett vemod inom mig. Det var inte så här jag tänkt mig att sommaren 2015 skulle bli.

Ska förbi Bäckmyran, byn där jag föddes i slutet av 50-talet, men där jag numera så sällan är. Huset där jag växte upp, ett litet rödmålat torp med vita knutar, sålde vi efter pappas död till en kusin. Hon och hennes man håller numera vakt mot lövslyet och myggen. I den här trådsmala byn, där Gud kastat ut några rödmålade torp längs en smal grusväg, är det numera inte många boende kvar. På ett par ställen finns inte ens husgrunden kvar; Domänverket såg snabbt till att sopa igen spåren av mänskligt liv. Om hundra år finns väl inget kvar av Bäckmyran. Kanske hukar skylten under lövslyet? Nåväl, ska ta mig en sväng förbi denna by och heja på de som finns kvar, i den trakt som jag döpt till Baklandet och som jag skrivit fyra romaner om. När jag 1999 kom med min debutroman, med den tunga titeln ”Svin föder svin”, kom en av kvinnorna som då bodde i denna trakt fram till mig, det var när jag signerade boken i Lycksele, och hon sa med skräck i rösten och stirrande blick: ”Herregud Kent, du har väl int skrive om oss?”

En bild från 60-talets Bäckmyran. En bild på några som bodde eller kom på besök till denna plats på jorden. De flesta av dem finns inte mer.

Jo, jag skriver om de människor jag mött. Gör om dem en aning, sätter de i ett sammanhang, men följer alltid den historia de vill berätta. För det är ju på det viset att i varje roman finns en bärande grundberättelse som bygger på en verklig händelse. Som historien om Isak och kojan i ”All världens lycka” och rysligheterna i ”Konungarnas konung från Baklandet”. Där överträffar sanningen precis all livlig fantasi. Har påbörjat en femte roman som också utspelar sig i Baklandet, och som jag sagt till mig själv ska vara den sista. Fast det vet jag väl egentligen inte. Men på det sätt jag skriver, märker jag, så avrundar jag, i varje fall mentalt, livet i Baklandet. Det känns som jag har berättat det som varit värt att berätta om denna trakt.

Valfrid Johansson, Konungarnas konung.

Morgondagens första stopp blir i Siksele; en by där Konungen (Valfrid Johansson) ofta höll till. Han hade en bror som bodde där och inte långt bort låg Flakaliden där han växte upp. Den plats som han kallade för ”helvetet på jorden”.

Berättaren Linda Marklund, Burträskare med rötter i Siksele.

I Siksele ska jag träffa Linda Marklund för att dra upp riktlinjerna inför höstens berättarföreställningar. En turné som blivit en aning bantad i sitt omfång. Vi ska naturligtvis även träna på att framföra våra berättelser. Detta är verkligen ett nytt sätt att framföra mina texter på, som den ur min roman ”Vedtjuven”. Jag kan omöjligt följa alla de detaljer jag räknat upp i den skrivna texten, utan det handlar mer om att finna den röda tråden, huvudstråket i texten och sedan gestalta den med gester, minspel, pauser. I slutänden måste jag få folk att sitta kvar och lyssna den dryga halvtimme det tar att sammanfatta historien om Rubert och vedtjuven.

Om vädret tillåter blir det kanske en sväng förbi Mårdseleforsen och sedan ska jag väl göra en guidad tur kring Baklandet. Sedan bär det av till syrran och hennes kåk ute på Näset i Arvträsk. Ska även svänga förbi Lycksele och hälsa på morsan – ska försöka hinna med att hälsa på några gamla vänner. Sedan ser jag motorveckan i Lycksele påbörjas redan på lördag – men jag är ju så rysligt ointresserad av att se snöskotrar köra på Umeälvens vatten, eller se jättelika truckar göra rykande rivare på asfalten. Inte min grej. Sedan får vi se var färden bär. Har några idéer så jag sätter i verket i absolut sista stund.

För övrigt är det en sanning i att alla våra val får konsekvenser. Väljer man exempelvis äventyret före något mer bestående, så får man man följdriktigt uppleva en del häftiga kickar, men man missar njutningen av alla soluppgångarna vid den sjö där man får möjligheten att bada i resten av livet. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Så det så.

Etikett: Linda Marklund

Första bokningarna

Den första meningen

Det gick bra

Det heter chokladboll

Åter till Bastuträsk

Bitterhet ger oss rynkor

Om att bli vuxen

Berättandet i inlandet

Roadtrip i inlandet

Mot Baklandet

Presentation

Samlade teman

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Arkiv