VAKNA!

Det låg en lapp på datorn när vi steg upp:

VIKTIGT! VÄCK MEJ 10:00 //Jennifer

 

Okej, då är det bäst att man gör det då, förmodligen har hon fått tag i någon kompis som ska höra av sig eller så är det någon kompis hon ska chatta med på nätet. Vi få se.

 

När jag var liten eller yngre, så var jag näst intill omöjlig att väcka upp på morgonen. Mamma fick komma in ett antal gånger för att till slut hota med något innan man började röra på sig. Ja nu var det väl inga större hot, kanske hot om att man skulle få fixa sin egen frukost eller något liknande.

 

När jag fick lov att stanna hemma när dom åkte till stugan så blev det min kompis, Annicas, uppgift att få liv i mig då vi skulle iväg till skolan. Hon ringde på dörren tills tummen började blöda, hon gick upp till sin mormor, som bodde i lägenheten ovanför, och lånade telefonen, hon ringde tills signalerna tog slut flertalet gånger men så till sist, just innan hon givit upp hoppet om att jag skulle vakna så hade hon fått upp mig.

 

Efter det så fick hon låna min mammas nyckel om det var så att dom åkte till stugan och vi skulle ha skoldag, annars var risken stor att jag skulle missa skolan.

 

Jennifer är ganska lik mig i det fallet. Jag kan hålla på flera gånger att rycka upp dörren och säga att det är dags, först när man hittar på något, som att det står en kompis utanför dörren och väntar eller att hon ska titta ut genom fönstret för att det har snöat 2 meter, då kan hon vakna upp.

 

Nu vaknar man självmant på morgonen, ibland till och med innan tuppen, kan det ha att göra med åldern, eller är det för att man insett att dagarna är för värdefulla för att sovas bort?  Fast det är klart, har man insett det så är det ju för att man blivit äldre, det är oundvikligt. Ha en solig onsdag och ta vara på ljuset, man vet aldrig då det sätter igång att regna igen.