Nyttigt, or not!
Kom hem från jobbet en dag i förra veckan och Jennifer talade om att hon och Saga hade blandat mjölk och oboy i ett glas, nu menade hon inte en blandning som man normalt brukar göra utan dom hade tagit drösvis med pulver och en skvätt med mjölk. Joho, sa jag, JÄTTENYTTIGT.
Kom hem nästa dag och det var samma visa, nu fick jag säga att det fick vara slut på detta blandade, gå och ät en skopa socker istället, det är samma sak fast det smakar inte choklad, sa jag. Sen går det ju åt en hel del pulver och jag köper det inte för att det ska ätas upp utan drickas, någon gång emellanåt.
Med det sagt kom jag ihåg en av alla somrar som vi vakade in morgondagen, jag och min kusin. Vi rumsterade i ett annat hus än det där mina föräldrar sov så vi var i princip själva. Sena nätter då godis suget kom krypande, kändes tuffa då vi aldrig hade något i skafferiet. Till saken hör att huset vi bodde i, användes då och även nu, till vinterboende, så min mamma flyttar alltid över sakerna från skafferiet till "sommarstugan" och när hösten kommer så bär hon tillbaka allt igen.
Mjöl, socker och salt kunde man alltid hitta, men inte så mycket mera, förutom just denna natt då vi ännu en gång gick igenom skafferiet i jakt på något ätbart. Där längst in i skuggan kunde vi skymta ett rött paket, det var ett paket med sockerkakspulver, sånt där som man blandar ut med vatten, ägg och smör för att sedan stoppa in hela alltet i ugnen och simsalabim har man en ätbar sockerkaka.
Mm, det lät ju gott men vattnet i denna stuga eller hus, smakar inte gott, det är som att dricka rostvatten, och något annat blött att blanda ut pulvret med, hade vi inte. Och tjurigt sugna som vi var så käkade vi upp pulvret direkt från paketet, det bara dammade ur munnen, men jag tycks komma ihåg att det smakade alldeles utmärkt. Ja, vilka påhitt!
Vår farmor fick också utstå vårat sötsug alla jular då vi sov över hos hon och farfar. Jag och kusinen var hopplösa, vi smög alltid ner i källaren på natten och norpade ur knäcken, mandelmassan och nougaten som hon alltid hade därnere för allt julbak som skulle göras. När vi tagit vad vi ville ha så drabbades vi alltid av lite dåligt samvete och skrev en förlåt lapp från dom svarta fåren. Nu listade hon ut att det var vi som gick under det namnet och det fick vi höra även i vuxen ålder, egentligen tyckte hon bara att det var lite humor med det hela så hon skrattade bara. Ha en fin tisdag!
Kom hem nästa dag och det var samma visa, nu fick jag säga att det fick vara slut på detta blandade, gå och ät en skopa socker istället, det är samma sak fast det smakar inte choklad, sa jag. Sen går det ju åt en hel del pulver och jag köper det inte för att det ska ätas upp utan drickas, någon gång emellanåt.
Med det sagt kom jag ihåg en av alla somrar som vi vakade in morgondagen, jag och min kusin. Vi rumsterade i ett annat hus än det där mina föräldrar sov så vi var i princip själva. Sena nätter då godis suget kom krypande, kändes tuffa då vi aldrig hade något i skafferiet. Till saken hör att huset vi bodde i, användes då och även nu, till vinterboende, så min mamma flyttar alltid över sakerna från skafferiet till "sommarstugan" och när hösten kommer så bär hon tillbaka allt igen.
Mjöl, socker och salt kunde man alltid hitta, men inte så mycket mera, förutom just denna natt då vi ännu en gång gick igenom skafferiet i jakt på något ätbart. Där längst in i skuggan kunde vi skymta ett rött paket, det var ett paket med sockerkakspulver, sånt där som man blandar ut med vatten, ägg och smör för att sedan stoppa in hela alltet i ugnen och simsalabim har man en ätbar sockerkaka.
Mm, det lät ju gott men vattnet i denna stuga eller hus, smakar inte gott, det är som att dricka rostvatten, och något annat blött att blanda ut pulvret med, hade vi inte. Och tjurigt sugna som vi var så käkade vi upp pulvret direkt från paketet, det bara dammade ur munnen, men jag tycks komma ihåg att det smakade alldeles utmärkt. Ja, vilka påhitt!
Vår farmor fick också utstå vårat sötsug alla jular då vi sov över hos hon och farfar. Jag och kusinen var hopplösa, vi smög alltid ner i källaren på natten och norpade ur knäcken, mandelmassan och nougaten som hon alltid hade därnere för allt julbak som skulle göras. När vi tagit vad vi ville ha så drabbades vi alltid av lite dåligt samvete och skrev en förlåt lapp från dom svarta fåren. Nu listade hon ut att det var vi som gick under det namnet och det fick vi höra även i vuxen ålder, egentligen tyckte hon bara att det var lite humor med det hela så hon skrattade bara. Ha en fin tisdag!
Senaste kommentarerna