Denna väldigt välformulerade ledare på Hela Hälsinglands webbplats fock mig att fundera lite över vad som skapar utveckling och vikten av att värna skolorna på landsbygden.

Även om man kan diskutera hur mycket mer pengar staten bör skjuta till för att stötta välfärden i kommunerna så kan vi inte blunda för den lokala politikens ansvar att försöka bidra till en positiv utveckling och tillväxt. Givetvis kan man inte driva skolor om man inte har elever, men jag har under mina år som politiker sett många exempel på skolnedläggningar på landsbygden som i stor utsträckning beror på elevtapp i centralorten.

Så var det när min gamla skola skulle läggas ner. Det var inte elevbristen i Hällfors som var det stora problemet. Denna gång kunde skolan räddas och Hällfors lever klar som friskola än idag.

Skall man få tillväxt i hela kommunen måste det finnas skolor i hela kommunen!

Eller hur skall vi hantera förändringar?

Just nu är det ett väldigt fokus på krisen i PostNord, och det gamla begreppet ”kommer som ett brev på posten”. Har inte riktigt samma positiva klang som det hade tidigare.

Men det som nu sker med Posten är ju egentligen inte så konstigt. När människor kommer till mig och klagar på att posten fungerar dåligt så brukar jag svara med en fråga: ”När skickade du ett brev senast?”

För det är ju där problemet ligger, mängden brev som skickas krymper hela tiden. Liknande utveckling ser vi ju när det kommer till användningen av kontanter, idag är mer än 98,5% av alla transaktioner digitala.

Antal skickade brev i Sverige. Källa: PTS rapport Svensk postmarknad 2018

Men istället för att lägga fokus och kraft på att fundera på vad detta innebär för samhället och i politiska sammanhang fundera på, givet en utveckling man kan se om man skall försöka ändra utvecklingen eller besluta sig över om man måste vidta åtgärder för att minska de negativa effekterna av det som sker.

Tittar man isolerat på posten och förmedlingen av brev, så har antalet skickade brev nästan halverats på 20 år. Och uppenbarligen har det offentliga ansett att det är en okej utveckling för annars hade ju man inte inrättat KIVRA eller som i Umeå kommuns fall slutat skicka ut lönebeskeden till de anställa med brev.

Så att det blir svårare för posten att lösa sitt uppdrag är inte så konstigt.

Den bakomliggande orsaken stavas digitalisering, ett populärt ord som gärna används men jag tycker vi är för dåliga på att fundera på vilken effekt kommer digitaliseringen att få, och vad skall det offentliga göra för att täcka upp de negativa effekterna av den förändring vi ser.

Lite på samma sätt är det med diskussionen om kontanter, de allra flesta av oss använder kontanter väldigt väldigt sällan. Detta är givetvis något som bankerna har arbetat för länge, men det är klart om vi bara använder kort och betala våra räkningar hemma på internetbanken så gör det givetvis att bankkontoren försvinner.

Här måste vi bli bättre i debatten, både allmänheten men även vi politiker, frågan måste i större utsträckning fråga oss:

När mängden brev kommer minska dramatiskt, hur säkrar vi att brev, paket och tidningar kan distribueras på ett vettigt sätt i hela landet?

När 99,5% av alla transaktioner är digitala, hur säkerställer vi att även den sista halva procenten av alla transaktioner kan genomföras? 

Istället för att hela tiden ropa att allt skall räddas och allt skall vara som det har varit, så måste vi orka och våga fundera på hur vi vill att det skall vara i framtiden. Alternativet är ju ett samhälle utan utveckling och det tror jag inte heller så många vill ha!

Detta med att försöka förklara hur kommunens ekonomi fungerar var ju både intressant, men också väldigt lärorikt för egen del.

Som jag nämnde i förra bloggen så kan man likna kommunens ekonomi vid en förenings, eller för den delen din eller min privatekonomi.

Det är därför vi politiker säger att driftspengar och investeringspengar inte är samma sak. (Fast det är det men ändå inte.)
(I alla dessa artiklar utgår jag från kommunens årsredovisning för 2018)

Lundabron spräcker investeringsbudgeten men kommunens driftsbudget överlever.

Driften av våra verksamheter, kan man likna vid de månatliga hushållskostnaderna. Man tar det från lönekontot och pengarna måste räcka månaden ut (eller i kommunens fall året ut). Skall man sedan göra någonting större i investeringsväg till exempel köpa en bil så brukar man i allmänhet låna pengar för det.
Kan man lägga en kontantinsats, alltså ha pengar löst så är det ju jättebra och sänker kostnaden något, men eftersom kommunens lån för investeringar oftast löper över väldigt lång tid så gör en fördyring att den årliga kostnaden, givetvis stiger men den blir inte katastrofal.

Ta exemplet Lundabron som VF på ett bra sätt skrev om under senhösten. Om det stämmer att slutkostnaden landar på 156 miljoner så är det ju givetvis en katastrof. Något annat kan man inte säga.

Om vi då leker med tanken att 156 miljoner är dubbelt så mycket som ursprungsbudgeten så skulle det bli 78 miljoner.
Men med en avskrivningstid på 80 år som det är i det här fallet så ökar kommunens kostnad med ungefär en miljon årligen.
Givetvis är en miljon mycket pengar och man skall absolut inte slösa med skattemedlen, men med en en total kostnad för kommunens verksamheter på 8 284 000 000 kronor så är det helt klart hanterbart.

Sedan så är det så att alla kommunens investeringar blir inte dyrare än budget, vissa blir billigare.

Så det är därför man inte kan använda driftsmedel för investeringar, pengarna finns egentligen bara när vi lånar upp dem.

Hur stor är då kommunens investeringsbudget?

Jo den uppgår till ungefär 1 miljard per år, och har konstant legat så under de senaste 5-6 åren.

Det är dock så att det är ett lite för högt belopp, fortsätter vi investera på detta sätt så kommer kommunens skuldutveckling bli för hög, det är precis som för vilken familj som helst. Det är inget problem att låna, men man får inte låna för mycket över tid då blir det dyrt.

Men hur mycket är vi då skyldiga?

Per den sista december 2018 så var kommunens låneskuld 2 153 000 000 Kr.
Inklusive de kommunala bolagen så är koncernens låneskuld 9 186 000 000 Kr. (Återkommer till bolagen i en senare blogg)

Detta är ju hiskeliga belopp, men slår man ut dem på oss invånare så blir det knappt 17 000 Kr per invånare och tar man hela koncernens skuld så blir det drygt 72 000 Kr. så vi är belånade men knappast till den grad att det innebär någon katastrof då skulden ju förhoppningsvis matchas av en del tillgångar.

Men det är klart, tar vi 72 000 och tänker oss en ränta på 1,5% så får vi en årlig räntekostnad per person på drygt 1000 kr så vår belåning kostar oss Umebor någonstans 120-150 miljoner per år.

Min åsikt är att det framöver gäller att klara av att prioritera bland investeringarna så vi undviker onödig upplåning, samtidigt som vi står inför ett antal investeringar som är svåra att låta bli. Exempelvis är behovet fram till 2030 runt 100 ytterligare förskoleavdelningar detta bör man nog bygga.

Både VK och VF har under hösten haft ett antal artiklar om Umeå kommuns ekonomi och varför det är kärvt ekonomiskt, jag har tänkt att i ett antal bloggar försöka förklara hur kommunens ekonomi fungerar och lite om de utmaningar som kommunen, och därigenom vi kommuninvånare står inför. Jag kommer utgå från det senaste bokslutet som finns på kommunens hemsida. Årsredovisning 2018. Läs den gärna! Den är betydligt intressantare än man tror.

En kommun är inget företag, utan dess ekonomi kan snarare liknas vid en förening, vi har alltså väldigt begränsade förutsättningar att fondera överskott och vi har dessutom krav på oss att gå med överskott enligt lagen om balanskrav så det går inte så lätt att ”spara” under de goda åren för att satsa under de dåliga.

Men hur mycket pengar har vi då? (alla bilder från årsredovisning 2018)

Och här ser vi vilka pengar vi har eller inte har, lite beroende på hur man ser det.
Men ur tabellen kan vi utläsa att kostnaderna för kommunens verksamheter uppgår till 8 miljarder 284 miljoner kronor.
Efter avskrivningar mm så är det man brukar kalla nettokostnad 6 miljarder 952 miljoner.
Skatteintäkterna vilket är kommunens största finansieringskälla uppgår till 6 miljarder 227 miljoner.
Medans skatteutjämningssystemet som det varit väldigt mycket diskussioner om under hösten, egentligen inte bidrar med så mycket pengar till totalen. 2018 bidrog skatteutjämningen netto med 721 miljoner.

Det är därför det är viktigt med en växande befolkning, det är fler invånare som ger oss ökande intäkter.

Men intäkterna då? Varför är de så låga?

Ja det beror helt enkelt på att kommunen inte har särdeles mycket i intäkter, det är taxor och avgifter inom barn och äldreomsorg, riktade statsbidrag mm. Men på intäktssidan kan man inte göra så mycket.

Men vi har en inkomstkälla som i brukar rädda oss, något som andra kommuner inte har: Vattenkraften

För vi äger ju 25% av Stornorrfors kraftverk som netto ger kommunen en rejäl slant, under 2018 inte mindre än 153 miljoner.
Mot budgeterade 60.

Vilket gör att om vi summerar resultatet för 2018

Så om vi summerar + och – så gör det att resultatet för 2018 blev 39 miljoner sämre än budget, men slutade på ett överskott på 30 miljoner.

Men i detta är ju det lagt till de 93 miljoner som Stornorrfors levererat bättre än budget.
Så hade Stornorrfors levererat enligt budget hade resultatet för 2018 landat på -63 miljoner.

Och utan elintäkten från Stornorrfors hade vi landat på ett underskott på -123 miljoner så vi skall vara väldigt tacksamma för att vi har dessa intäkter, samtidigt som vi nog inte kan lita på att kunna använda elkraftpengarna som krockkudde hela tiden.

Förra veckan sattes den frågan lite på sin spets genom de utspel som gjordes i partiledardebatten i riksdagen och i dess finansutskott om mer pengar till kommuner och regioner.

I sak har jag absolut ingenting emot att vi stärker välfärden och vi vet att kommuner och regioner står inför några väldigt svåra år.

Men att på detta sätt skapa klämma fram beslut ”bakvägen” är inte bra. om vi inte får en modell där alla riksdagspartier är överens om hur regelverket ser ut så kommer vi få ett läge där man inte kan styra överhuvudtaget alls och det tror jag inte någon vill se.

vi har i Sverige ett finanspolitiskt ramverk som kom till som en konsekvens av finanskrisen på -90 talet där budgeten i sin helhet antas i ett klubbslag. Just för att vi skall få en tydlighet och för att säkerställa att man ute i kommuner, regioner och myndigheter skall veta vilka pengar man har att förhålla sig till oavsett om man anser sig behöva ökade resurser eller om anslagen krymper.

Nu får vi se hur det går med detta motförslag, då kruxet ju knappast blir att komma överens om vad man skall satsa på utan snarare hur man skall finansiera satsningarna.

Min åsikt och som är den som vi från Centerpartiet brukar framföra är att det är oerhört viktigt att ha en förutsägbar och transparent budgetprocess, oavsett om det handlar om Stat, Region eller Kommun.

Kaos och oreda är ingen bra utgångspunkt för detta.

Denna vecka har vi ju alla nåtts av beskedet om att Vänsterpartiets partiordförande Jonas Sjöstedt inte ställer upp för omval. Föga förvånande efter 8 år som partiledare och numera när familjen finns i Vietnam.

Jag har personligen haft förmånen att i olika sammanhang träffa Jonas och vill berätta om en par av dessa.

Första gången jag träffade Jonas var för mer än 20 år sedan då jag var styrelseledamot i Lantarbetareförbundets avdelning för övre Norrland då vi skulle ha utbildning för våra förtroendevalda och årsmöte i Lövångers kyrkstad. Detta var när Jonas var tjänstledig från jobbet på Volvo lastvagnar för att vara EU-parlamentariker. Då tog han bussen upp till Lövånger för att föreläsa för oss som var med på utbildningen för att sedan ta bussen tillbaka till Umeå då hans fru arbetade natt på NUS så han var tvungen att vara hemma med barnen.

Jag och Jonas, bilden från ett annat tillfälle

Andra minnet jag har av Jonas var när vi umgicks under kampanjen runt folkomröstningen om svenskt medlemskap i Euron 2004. En väldigt komplex fråga där vi var en väldigt blandad skara som samlades på Nej-sidan. Även där kom Jonas ofta in i valstugan och betedde sig som den ledare som han var.

Han var lika snäll och öppen mot alla oavsett partifärg och det är en egenskap jag respekterar.

Även om jag inte delar Vänsterpartiets åsikter så ofta så måste jag ändå säga att Jonas har gjort ett gott arbete som partiledare och framförallt agerat som en ledare för de grupper han säger sig vilja företräda!

Tack för allt du gjort i politiken i Sverige Jonas!
Och lycka till i framtiden, det har du förtjänat!