Ni vet, något mycket privat – toalettbesök. Dessa besök klaras av snabbt och elegant, jag menar vem vill tillbringa mer tid än nödvändigt på toaletten? Inte jag. Men en dag hände det!

Jag tog med mig surfplattan in på toaletten, vet inte varför jag gjorde det och jag ÅNGRAR det. Det har blivit så att jag, med automatik, tar med mig den och sedan sitter jag och spelar. Från början var det bara mitt favoritspel, Lilly´s Garden. Jag tror att det var för att jag hade väl kommit upp på drygt 1000 spelomgångar när jag fick lov att köpa ett nytt minne till plattan och därigenom förlorade allt jag spelat tidigare, fick alltså börja från 0.

Troligen var det därför jag tog med plattan från början, jag ville helst komma tillbaka till nivå 1000 där jag var tidigare. Det kan ju vara ett sätt att snabba upp spelet. Men nu kan jag sitta och spela, ja minst 1 kvart. En dag skulle jag till tandläkaren men spelade så länge att det skulle bli omöjligt att hinna till tandläkaren i tid. Bara för att jag suttit och spelat så länge.

Vet ni vad jag gjorde? Jag ringde och ljög!!!

Så hemskt, vuxna människan. Jag ringde och sade att min Livskamrat hade ramlat och fått en fraktur och att jag inte kunde komma. Det var i och för sig sant, han hade ramlat och hamnat på sjukhuset, men det var veckan tidigare. De var så rara och jag fick genast en ny tid och behövde inte betala för den outnyttjade tiden. Jag skäms när jag tänker på det.

Men nu är det så att jag hittat ytterligare ett trevligt spel, Hidden City. Så nu händer det att jag spelar ett spel till dess att man inte får spela längre. Då byter jag bara till nästa spel och sitter en stund till. Vill det sig riktigt illa, alltså jag har ingen tid att passa, ja då kan jag ta en omgång Mystery Matters. Om jag inte bryter ovanan så dröjer det nog inte länge innan jag kan tillbringa hela dagen därinne bakom låst dörr. Som tur var har vi ju två toaletter så ingen blir störd. Men hur sjutton blir man av med en sådan dålig ovana? Det kräver ju karaktär och den verkar ha försvunnit. Jag tror jag såg den senast för drygt 10 år sedan….

Gårdagens blogginlägg var lite vasst, jag påverkades verkligen av min reaktion på att två barn dödats av en förälder. Sedan gick jag över till misshandlande män. Då visste jag inte vad jag vet idag, att barnens far gripits för deras död. Inte helt oväntat, tragiskt ja.

Idag har det varit fullt upp. Vi hade medlemsmöte i PRO och det kändes bra att vara med som styrelsemedlem. Att vara en del i ett sammanhang. Det är tydligen viktigt för mig, har jag förstått. Det tog mig 70 år att förstå det, men det är väl som de säger, bättre sent än aldrig. Jag sålde lotter, pratade med folk och upptäckte att jag känner faktiskt en hel del människor i trakten nu. Känns bra. Jag fick även frågor om det blir någon ny utbildning i hantering av IPhone. Egentligen har jag inte någon lust men  utbildningsmaterial har jag ju så…….. Vi får se vad som sker i sommar.

Det har både regnat och snöat idag, tala om aprilväder. Men nu är det snart maj så då kan man väl få börja hoppas på lite värme. Nu kommer tre lediga dagar, så skönt. Jag ska sova länge på morgnarna, köpa lite blomjord och sköta om mina plantor. Det låter väl bra. Man måsta njuta ibland också.

Så tungt det känns i bröstet. Två skolbarn kom inte till skolan idag. Istället är de döda, måtte änglarna tagit emot dem med öppna armar. Vi vet inte vad som skett, och det ska vi heller inte spekulera i. Men tankarna stannar hos de små.

Allt annat liksom dunstar bort. Visst vet vi att det sker många otäckheter inom alltför många familjer, men när det är barn som drabbas så är det dubbelt hemskt.

Jag tänker på alla kvinnor som inte kan vara trygga i sina hem. Som får fungera som slagpåsar för eländiga, vedervärdiga karlar. Ja, det är ju faktiskt vanligare att det är män som misshandlar och dödar sina kvinnor, det är rena fakta. Vi kanske borde tillämpa samma synsätt på misshandlande män som vi gör med hundar som går till attack mot människor. En spruta i tassen……

Nu har jag gjort det igen! Igen och igen och igen och igen! Vadå? Beställt klänning! Vi ska på bröllop i sommar och jag beställde först en klänning som såg läcker ut. Leverans från Kina förstås. Så hittade jag ytterligare en klänning, beställde och levererades från Kina.

Men så såg jag en klänning som absolut skulle passa  på bröllopet och kan man tänka sig, den levererades från Kina. Inte nog med det, i förrgår såg jag en jättesnygg klänning och kunde inte låta bli att beställa den. Jag var säker på att den skulle skickas från Stockholm, men när leveransbeskedet kom, så visade det sig att den kommer från Kina.

Tillverkas ingenting i Sverige längre? Varför ända från Kina? Med 0 kr i frakt, hur är det möjligt? Jag förstår ingenting längre.

Men en sak är säker, jag borde kunna använda någon klänning på bröllopet. Om inte så får jag gå ut och köpa en. Sköt om er!

Oftast när jag åker in till samhället så åker jag ”bakvägen”, dvs genom små byar som heter Bunsta, Häljom och andra fina namn. Som regel möter jag inga bilar längs vägen med ett undantag. Det är när jag kommer till Häljom. Där har man dragit vägen precis vid hörnet av ladugården som ju fanns där långt före det fanns bilar. Precis där gör vägen en skarp krök och det slår aldrig fel (nästan aldrig i alla fall), precis där får man möte. Igår, lördag, mötte jag tre bilar precis där i svängen. Hur kan det komma sig att de dyker upp just där vägen är som allra smalast och sikten är skymd. Står de och väntar bakom hörnet på att någon ska komma? Det är likadant för Livskamraten, inga bilar och så just där i kurvan, där kommer det en bil. Medge att det är märkligt.

Inte har vi hittat någon passande lägenhet i Umeå heller. Jag tittar varje dag, men det är alltid något som inte stämmer. Kanske dags att sänka kraven? Men detta är rimligen den sista boplatsen för oss, utom möjligen äldreboendet, och då vill man att det ska kännas bra. Inte för att vi har någon brådska, måste ju kontakta mäklare först. Detta är ett hus som ska ses när det är sommar och fint.

Solen strålar, jag hade tänkt åka till Timrå Badhus och prova deras Hydrohex, vet inte vad det innebär men är nyfiken, men de hade simskola där idag. Det besöket får bli en annan dag, idag blir det nog fortsatt städning på tomten. Man måste ta vara på de soliga dagarna.

Ibland kör det ihop sig så allt bara ramlar ihop. Så har det varit nu några dagar. Igår körde jag fram och tillbaka till Umeå, lite tungt är det att göra så. Men vad gör man, inga bussar eller tåg passade. Som tur var så var vädret fint och det var ovanligt lite bilar längs vägen. Det var skönt att komma hem i alla fall.

MEN Livskamratens knä hade vikt sig när han gick en promenad, två gånger, så han går med kryckor (igen) och är blåslagen i ansiktet. Det blir tydligare och tydligare att vi måste sälja. Här finns ju inte en slät yta att gå på och jag vill inte tänka på att han ska ramla i någon trappa. Ska ta ett allvarligt samtal med honom idag och se om vi ska kontakta en mäklare. Det får bli dagens huvuduppgift. Kanske lite krattning på det?

Jag hoppas verkligen att det är fortsatt fint väder i veckan. Jag behöver åka upp till Umeå på fredag, hade tänkt åka tåg men det är svårt att få tågtiderna att passa in. Det blir nog till att ta bilen. Usch, att köra fram och tillbaka över dagen. Men fredagen är den enda dag jag inte har något inbokat. Idag var det optikern, i morgon är det planering inför ett avslutningsmöte och på torsdag är det avslutning i vattengympa, med fika därefter. Det är inte lätt att vara pensionär minsann.

Även den årliga grannfesten på Valborgsmässoafton närmar sig. Vi brukar ju hålla till nere på badplatsen och grilla men i fjol var det högvatten så det blev till att hålla till i vårt uterum istället. Även i år är det riktigt ordentligt högvatten så det blir inget av att hålla till på badplatsen, det kan jag lova. Ska vi erbjuda oss att ha festen hos oss även i år eller ska vi hoppas att någon annan erbjuder lokal, hm hm, det tål att tänkas på.

Min förkylning är visserligen bättre men riktigt bra är det inte så det känns som att allting är lite tungt. Mina småplantor behöver tas om hand och skolas om och dahlialökarna skjuter gröna blad i sina plastpåsar. Det finns saker att göra överallt. Det är nog faktiskt äntligen vår!

Så går måndagen mot sitt slut. Livskamraten skjutsade mig till Läsecirkeln idag och när vi närmade oss Träffpunkten så fick jag syn på en av ”mina tanter”, 92-åringen. Hon är så böjd, nästan dubbelvikt över sin rollator men kämpar sig framåt ändå. Hon hade varit både på Apoteket och ICA och handlat för veckan, är inte det fantastiskt! Nästa vecka kommer hon att vara på sjukhuset måndag-fredag för strålbehandling av sin elaka knöl på halsen. Men hon klagar aldrig. Tvärtom skrattade hon så hon nästan grät när vi pratade kring boken vi ska läsa. Man känner sig ödmjuk när man umgås med henne, en alldeles vanlig postkassörska med en humor, en glädje som lyser i hennes ögon, trots ständig smärta.

Jag berättade att nu hade jag formellt avslutat Läsecirkeln hos ABF, summerat och signerat. Men se, det ville de inte vara med om – ”det är ju bara april”. Vi har inte haft någon Läsecirkel på två veckor, först påsk och sedan för att jag tog ledigt, och det pratade de om. Det kändes så tomt när de inte fick gå till vår träff. – ”Ja, vi kan väl hålla på hela sommaren”.

Hittar vi en lägenhet och säljer huset här så kommer det att bli tungt att lämna dem. Jag kan bara hoppas att någon vill fortsätta i mitt ställe så damerna får fortsätta att träffas. Vi läste bara två kapitel idag för vi pratade mest. Tydligen fanns det ett uppdämt behov av att få prata av sig. Jag letade fram mitt första inlägg om Läsecirkeln. Så här skrev jag den 16 januari 2019:

Så iväg for jag och där i ett litet rum satt två äldre, prydliga damer. De berättade att de varit ganska många i gruppen, men nu var de bara tre stycken. Det hade varit naturliga avgångar skrattade de. Jag fick också veta att här diskuterade man inte böcker utan här läste man högt för varandra ur en bok.

-Hon är 90 år, har både grå starr och gula fläcken så hon kan inte läsa, sade den yngre damen. -Jag har också grå starr så jag läser inte heller. Men hon som. läser är bara 85.

Den tredje damen dök upp och vi småpratade lite och skrapade trisslotter. De berättade att de träffats i många år, att det var roligt att ”läsa” en bok tillsammans men att det mesta var rent socialt. De höll på i två timmar, började med att skrapa triss-lotter, läste 50 minuter, tog kaffepaus och fortsatte sedan läsningen. Först tänkte jag att nja, inte min grupp kanske, men de var så trevliga att jag kommer att åka dit nästa vecka också. Jag kan ju lösa av 85-åringen med att läsa. Det blir inte i den gruppen jag kommer att hitta vänner att gå på teater och konserter med, men det var faktiskt skönt att sitta och lyssna när någon annan läser. Få se vad det blir.

Åren har gått, två damer har slutat av naturliga skäl, men gruppen har fyllts på. Vem hade kunnat tro att den finns kvar fem år senare. Livet är förunderligt, håller ni inte med?

Vi funderar på att flytta tillbaka mot Umeå. Faktum är helt enkelt att det börjar märkas att vi blivit äldre. Nerfarten till huset har aldrig varit så dåligt skottad som i år. För det mesta har den blivit nedtrampad till en liten stig. Det känns inte så bra att det blivit så. Jag som brukar ta tillvara alla dahlialökar, Cannor, pelargoner och afrikanska liljor missade det helt enkelt förra senhösten. Med den följd att alla växter frös ihjäl. För att säga sanningen så fanns inte orken, eller geisten. Nu när det går mot vår så känns det tråkigt att inte kunna lyfta fram växterna, men det är som det är.

Brand, Livskamratens olycka plus annan ledsamhet i familjen slog ut mig totalt. Så ledsen och nedstämd har jag nog aldrig varit. Man kan undra över att jag ändå hade min Läsecirkel, höll i kurser i Digitala Klyftan för PRO och ABF samt förstås, höll i vattengympan. Men för att säga som det var så var det de enda stunder då min hjärna bara koncentrerade sig på nuet och inte höll på med att snurra tankar hit och dit.

Resultatet har i alla fall blivit att jag tittar på lägenheter varje dag, jag rensar långsamt bort saker som jag vet att jag aldrig kommer att använda mer och mentalt förbereder jag mig på att lämna detta mitt paradis på jorden. Det är för mycket trappor överallt, för mycket att hålla efter. Men kanske har man för höga förväntningar på en lägenhet. Hiss och balkong är absoluta krav och det är inga problem. Gångavstånd till centrum och strandpromenaden, ja det går nog att lösa. Inte öppen planlösning, nej helst vill jag nog ha ett avskilt kök. Då verkar det bli lite äldre lägenheter som blir aktuella. Två toaletter, då stöter man på problem. Det är inte ofta det finns. Vi är vana vid att ha separata badrum, det har vi haft i ca 40 år och det vill vi ha i fortsättningen också. Fräscht och nytt men med lite vinklar och vrår och utan att kosta för mycket. Var hittar man det?

Livskamraten har inte kommit lika långt i sitt tänkande utan han släpar efter lite. Han vet att vi kommer att behöva flytta, men tidpunkten? nja, där skiljer sig våra tankar.

Jag fortsätter väl att titta på lägenheter och rensa, det skadar ju aldrig. Njut av söndagen!

Ibland känner jag något som liknar avsmak för vår samtid. Vart är vi på väg? Mer våld, mer rasism, mer avståndstagande från dem som skiljer sig från ”oss”? Samtidigt så känner jag en okunnighet om det som pågår. TV-inslagen från Skärholmen efter Mikael som blev skjuten i sonens åsyn…. vad…när….hur….

När vi bodde i Vårby Gård på 70-talet så var vi ofta i Skärholmen och handlade. Då kunde möjligen någon A-lagare skråla lite, men rädd, nej det var man inte. Men förorten ser inte ut på samma sätt längre. Vad har hänt under de 40 åren som gjort att det växt upp en generation som ser vapen, våld som något naturligt? Som kan skjuta en pappa på väg till badhuset med sin son?

Det är knappast de ”ensamkommande” som strömmade in i landet 2015 som bildar gängen. Nej, det verkar vara dem som är födda i Sverige, som är den andra generationen, som väljer att leva i en annan värld än den vi erbjuder. Ibland känns det som att man inte vill vara med längre…..

Men det vill jag, jag vill leva mitt liv på mitt alldeles egna sätt, Jag VILL, jag KAN och jag SKA göra det bästa av min framtid. Ibland tror jag att man kan få för mycket information, man orkar inte ta till sig alla olyckor. Nej, nu stänger jag ute allt elände och koncentrerar bara på vad jag vill göra.

Just nu vill jag, kanske enfaldigt, men so what, åka på ICA, köpa grillpinnar att stötta upp mina solrosplantor med och köpa Thai-mat till middag. Sagt och gjort, nu åker jag. Sköt om er!