Tar paus

Av , , 4 kommentarer 14

Nu har jag varit på något obehagligt; Covid-test, burr. Det behövs inför mitt besök på Umeå Sjukhus men det var inte kul måste jag säga. Nåja, nu är det gjort och jag klarade av att vara på Vårdcentralen kl 8.15 i morse. Den tiden brukar jag fortfarande ligga kvar i sängen och sova gott. Nu sträcker fredagen ut sig i all sin glans…? Ska kanske vattna lite, ska definitivt sätta zinnia-plantorna i den kruka de ska ha i sommar, ska skölja rent några krukor före de ska placeras i Blomrummet i källaren, ska …. ska ….. inget mer. Inte ens middag behöver jag bekymra mig om, det blir rester efter gårdagens middag.

Igår skrev jag inget på bloggen. Anledningen är att jag känner mig tom, allt omkring mig handlar om nästa vecka. Jag sover, spelar spel och har jag tur har jag någon blomma att plantera om, eller flytta. Så är det. Det känns inte ens som att jag vill skriva min blogg för att ha som minnesanteckningar längre, jag vill bara att nästa vecka ska bli överstökad så jag får veta något.

Därför, mina kära läsare, gör jag nu ett uppehåll på minst en vecka. Jag återkommer när livet känns lättare. Återkommer jag inte…. ja, då blev det inte lättare.

Sköt om er och njut av sommaren och livet. Kram

4 kommentarer

Mitt-i-veckan-blues

Av , , Bli först att kommentera 11

Nu har jag varit och kollat hörseln enligt konstens alla regler. Det var inte mycket kontakt jag hade med killen som utförde provet, men jag hann ändå tänka: han är inte service-minded. Ni vet, en del personal man möter ger en känsla av att de är en gammal vän, glad och trevlig. Man säger några ord till varandra och allt känns bra. Så kändes det inte igår, tråkigt nog. Jag fick mer en känsla av att han bara ville klara av uppgiften punkt slut. Nåja, jag hör i alla fall fortfarande inget på vänster öra och börjar ana att det är så det kommer att vara. Livskamraten är inte den som talar högt så det förekommer en hel del va? hos oss nu.

Livskamraten satte upp det nya parasollet vid söderväggen och det blev riktigt bra. Nu kan vi sitta där i skuggan och dricka kaffe på eftermiddagen. Härligt.

Idag är ingen bra dag. Jag vill så gärna göra klart allt med alla småplantor, men vill inte böja mig framåt. Det har snurrat till i huvudet ett par gånger medan jag grävde ned krasse-plantorna så nu ska jag bara vila resten av dagen. Förutom en stund hos fotvården förstås, det ser jag fram emot. Jag skall låta henne måla tånaglarna i en vacker mörklila färg och se om jag kan övertala henne att måla fingernaglarna i samma färg.

Nu går jag och lägger mig en stund. Sköt om er!

Bli först att kommentera

Så började måndagen…

Av , , Bli först att kommentera 16

Måndag började med ett samtal från Kirurgkliniken Sundsvall. De hade fått mitt meddelande om att de skulle ombesörja mitt Covid-prov före besöket i Umeå nästa vecka. De hade beställt det från min vårdcentral så nu var det bara att boka tid. Sagt och gjort, på fredag blir det provtagning. Därpå ringde jag och bokade resan via Big Travel. Fint namn för en bokning Sundsvall till Umeå. Nu är det bara att hoppas att de hittar någon lösning på varför jag tappat hörseln på vänster öra. Hoppas de kan hitta någon lösning i morgon vid besöket på Öronkliniken.

Lagom till dess att jag gick ut så började det regna. Då passade jag på att städa bort lite i köket, det märks att jag haft mycket småplantor därinne. Skönt att ha det gjort.

När regnet upphörde gick jag ut och bara njöt av allt som slagit ut i denna värme med åtföljande regn.

Dålig bild, men här vill jag ha en siktlinje, alltså att man ser det fantastiska vitblommande lilla trädet i förgrunden tillsammans med rhododendron och längst bak i bilden syns det större rosablommande trädet. Problemet är att det vuxit upp så mycket sly att man tappar lite av siktlinjen. Nu får jag inte hålla på och rensa sly och jag har talat med Livskamraten om hur viktigt det är att hålla den linjen fri. Men uppriktigt sagt så verkar han inte bry sig riktigt. Jag har nog hört honom muttra ”siktlinje hit, siktlinje dit”.

Så mycket vackrare i verkligheten.

Bli först att kommentera

märklig dag

Av , , Bli först att kommentera 17

Det kändes befriande att ha skrivit av sig lite av oron igår. Glad i hågen gick jag ut i uterummet och dammtorkade lite och bad Livskamraten att han skulle göra rent på golvet. Sedan tog jag några små luktärtsplantor och bar upp dem till rabatten vid vägen. Då snurrade det till i huvudet så jag tog snedsteg och fick sätta mig.

Skrämmande är bara förnamnet för känslan jag upplevde. Var det hettan, örat eller aneurysmet som orsakade yrseln? Hur sjutton ska jag orka hålla ihop ända fram till den 16:e. Lever jag till dess så ska jag berätta för överläkaren om hur jobbigt det varit att inte fått tala med någon kunnig person om beskedet att jag har nya aneurysm. Jag har pratat med sjuksköterskorna och de har hjälpt mig att få läget klart för mig. Men de uttalar inga bedömningar, inga råd. Tack och lov ändå att man fått prata med dem, annars har jag verkligen varit helt hängande i luften.

Igår ville Livskamraten att jag skulle hålla mig inne där det är svalt och bara ta det lugnt. Så jag tillbringade dagen på soffan, såg en del av hockeyn, sov genom någon period, spelade spel på surfplattan, helt enkelt gjorde ingenting.

Ska se om jag vågar plantera luktärtorna idag, om det inte är för varmt. Till veckan har jag hörselundersökning och fotvård inbokat. Dessutom kommer nog de nya utemattorna och parasollet under veckan. Jag ska också skriva till Kirurgkliniken i Sundsvall, de skall ordna så jag får ta Covid-test innan besöket i Umeå och jag vill inte riskera att glömmas bort. Veckan därpå bär det äntligen iväg till Umeå för angiografi. Nu gäller det bara att ta sig igenom denna dag.

Njut av det fina vädret, ta vara på det du har.

Bli först att kommentera

En fredag 2004

Av , , 4 kommentarer 15

För ett par kvällar sedan satt jag nere på Patio de la Rosa och allt var bara perfekt. Lagom svalt, tyst, vackert så det gjorde ont i själen. Då plötsligt dök KÄNSLAN upp, en känsla som jag var bekant med sedan tidigare, känslan av att inte kunna lita på min kropp. I denna magiska stund när allt var så rätt så tickade bomberna i mitt huvud mot sin slutpunkt.

Jag mindes en fredag år 2004. Det var fullt upp med jobb och roligheter framför mig. Vi skulle ha avtackningsmiddag för min chef och det skulle vara personalfest för hela företaget den helgen. Eftersom jag inte hade möjlighet att vara på personalfesten så åkte jag in till Umeå, mötte upp med en arbetskamrat och vi träffade gemensamt arrangören för den lokal där vi skulle hålla festen och gick genom detaljerna för kvällen. På det sättet kunde min arbetskamrat ta över min roll för festen

Sedan åkte jag vidare till den lokal där vi skulle ha avtackningsmiddagen och gick igenom detaljerna med ägaren samt lämnade presenten så den skulle finnas på plats. Tillbaka till jobbet, lite spänd inför kvällens middag. Det kändes viktigt att det blev en fin avtackning av en mycket fin chef och vän. Parkerade bilen, pratade med en av arbetsledarna en stund. Gick två trappor upp, genom hela den långa korridoren. Noterade att fredagslugnet hade infunnit sig, gick in på mitt rum och då, där händer det. En gripklo hugger till om mitt bakhuvud, en smärta som var rent otrolig. Kom igen, jag föder gärna tre barn på raken, det är ingenting mot den smärtan.

Jag tar mig till toaletten för att, jag vet inte, vänta till dess det gick över kanske. Vid det laget tänker jag inget utan handlar bara rent instinktmässigt. Smärtan går inte över, jag inser att detta inte är bra och när jag ligger där på golvet i toaletten så dyker en tanke upp. Jag vill inte dö inne på toaletten. En klasskamrat till mig hade tidigare råkat ut för just det, han avled på toaletten. På något sätt tar jag mig ut och passerar det ena tomma kontorsrummet efter det andra. Som tur var finns en arbetskamrat kvar och jag ramlar ihop på golvet i hennes rum. Hon ringer företagshälsovården, ingen inne. Hon ringer Livskamraten, inget svar. Hon ringer mina föräldrar, inget svar.

Då ber jag henne att skjutsa mig till vårdcentralen och på något sätt lyckas jag ta mig ned till entrén och in i hennes bil. Väl på vårdcentralen kollapsar jag på en brits och vaknar sedan upp ett ögonblick i ambulansen. Ambulanskillen uppmanar mig att ringa Livskamraten, hjälper mig att slå numret och ber honom komma till akuten. Sedan är det svart. Någon gång vaknar jag till för att gå på toaletten vilket jag ju inte får. Någonstans, efter skallröntgen, blir jag väl sövd och slipper äntligen den fruktansvärda smärtan. På morgonen vaknar jag och Livskamraten och min syster är där. Läkaren kommer in och meddelar att de strax ska åtgärda mig. Vid det laget är jag vaken nog för att fråga vad han menar med ”åtgärda”. Ja, operera förstås.

Allt gick bra, fem månader senare gjorde jag om samma operation på höger sida och även det gick bra. Jag hade alla sinnen i behåll, fick träna upp kroppen lite i taget och även hjärnan. Hela min tillvaro styrdes dock av min hjärntrötthet. När den tröttheten slog till så var det bara att sova, var som helst, när som helst. Allt var bra, förutom en sak, min tilltro till kroppen var borta. Jag hade haft en bra kropp, smidig, stark, den hade fungerat så bra. MEN i själva verket hade den i smyg saboterat för mig, i smyg hade det droppat blod där det inte skulle droppa blod och på både vänster och höger sida. Det går inte att beskriva hur det känns när tron på den egna kroppen bara är borta.

Jag fick bra hjälp att arbeta mig tillbaka till att känna tillit, men det tog tid.

Nu är jag där igen, tilliten borta. Det behövdes en E-balk i pannan för att upptäcka att kroppen svikit ännu en gång. Hur ska jag hantera det? Kommer jag att få tillfälle att bearbeta detta? Brister det innan jag får komma till sjukhuset den 16:e? Kan man operera en gång till där man redan har opererat en gång, är det möjligt? Om det går, kommer jag att vara mig själv efteråt? När jag fick beskedet om att jag hade nya aneurysm så stannade livet. Så är det just nu. Jag försöker hålla skenet uppe. Men igår blev jag uppringd av en god vän som ”bara” ville beklaga sig och behövde någon som lyssnade. Men då orkade jag inte utan berättade om min egen situation, beklagade att hon kände som hon gjorde men att det var inget jag kunde göra något åt. Njut av det du har just nu, det var mitt råd. Ta vara på livet, du vet aldrig vad som kan hända. Jag kämpar för mitt liv och då inser man att det finns saker som man bara skall bortse från.

Så skönt det känns, nu har jag skrivit av mig lite av min oro. Nu kan jag gå ut i solen, plantera om lite fler blommor, kanske gå en promenad och få prata lite strunt med någon. Man måste ju leva och ta tillvara sitt liv så länge man har det. Eller hur?

 

4 kommentarer

Ibland har man tur

Av , , 2 kommentarer 14

Jag har tidigare försökt boka tid för klippning och fotvård, men båda har varit fullbokade. Igår gick jag in igen på datorn och ser man på, då fanns det en ledig tid hos frissan, och även en hos fotvården. Så nu har jag kommit från frissan. Känns underbart skönt att ha en frisyr igen. Hon är så duktig på att klippa så jag är jättenöjd att jag hittat henne.

Vi passade också på att hämta ut en bambuhylla som jag beställt via Internet och den är nu hopskruvad och pryder sin plats i köket. Där kan jag ställa de kryddor som används mest, nära till hands, tar väldigt liten plats, alltså perfekt. Tidigare hade jag dem på en bricka men den tog upp mycket större plats och arbetsdelen i köket är inte stort.

Igår var en jobbig dag. Mycket pga av den tropiska värmen. Jag höll på och förberedde för utplantering av mina små zinnia-plantor och var väl lite för aktiv för jag fick ett sådant brusande och tryck i huvudet att jag fick gå in och lägga mig i soffan. Då kom en grannfru så vi satte oss ute under parasollet och drack en kopp kaffe. När hon gått hem så blev det sängläge i soffan igen och då sov jag i två timmar. Under pausen i hockeyn Finland-Tjeckien så gick jag ut och satte mig nere på Patio de la Rosa. Det var alldeles vindstilla, sjön låg spegelblank, bara något enstaka plask när någon sjöfågel slog ned i vattnet. Det drog förbi en god doft från häggmispeln, jag var utvilad, mådde gott. Då kom tankarna smygande. De orkar jag inte skriva om idag, men i morgon. Så den som inte vill läsa lite tråkiga saker, hoppa över min blogg i morgon.

2 kommentarer

Ny dag

Av , , 2 kommentarer 16

Det var en tung dag igår, men den blev bättre. Jag tog en promenad, stannade till och tittade på när unge bonden och hans mamma jobbade med att skilja ut ett par kor som fortfarande inte fått sina kalvar, för att kunna hålla ett vakande öga på dem. Det vimlar av söta små kalvar överallt nu och korna tar hand om dem så fint. Förutom ett par av kvigorna som inte förstått vad de ska göra med kalvarna. De blir instängda i kalvfållan tillsammans med sin egen kalv och då brukar naturen ta ut sin rätt. Kalven vet i alla fall att den ska ha mat från mamman.

Hem igen och lade ut dynorna i loungegruppen, toppade med rosa filt och rosa blommor, bara för välbefinnandet. Vattnade lite här och där, njöt av de blommor som kommit upp, satte ut lite dekorationer i mina planteringslådor. Sedan gick jag en ny promenad och stannade till hos en granne för lite bubbelvatten och snack om trädgården.

När jag kom hem så hade Livskamraten kopplat in pumpen till sjön och jag kunde vattna ordentligt i slänten. Då började det kännas bättre.

Sedan satt vi nere på Patio de la Roza och bara njöt av den underbara dagen. Jag försöker hålla humöret uppe, men jag längtar till dess att jag får prata med neurokirurgen och får lite bolla mina frågor och tankar med honom. Suck, tänk om han kunde ringa…..

Men nu är det en ny dag och jag ska försöka njuta av den. Ska naturligtvis gå mina slow-walks, binda upp rosenbönorna i clematisrabatten. Sedan ska Livskamraten få fylla på jord i sparrislådan så kan jag så sockerärtor och sommarblommor. Jag vet faktiskt inte vad jag skulle göra om jag inte hade min trädgård (och min Livskamrat). Sedan är jag så tacksam för er som skrivit till mig på bloggen och för vänner som vågar ringa fast jag inte mår bra. Kram till er alla.

 

 

2 kommentarer

Soligt ute, men grått inne

Av , , 6 kommentarer 16

Har sovit jättegott i natt, men trots det och att solen strålar, den vita häggmispeln blommar så vackert, så är jag nere i botten av ett djupt hål. Känner bara ett enda stort VARFÖR? Varför drabbas jag igen? Hur stor chans till överlevnad har jag? Kan de göra något på sjukhuset?

Igår gick jag in och läste mina journaler från tiden då aneurysmet brast. Jag minns så väl att överläkaren var inne på rummet när jag förts upp från uppvaket efter den andra, planerade operationen. Det var han som ropade mitt namn och klappade mig på kinderna tills jag slog upp mina svullna, blå. Som tack kräktes jag direkt och fick alltihop i sängen. Livskamraten har berättat att överläkaren sedan kom ut och satte sig bredvid honom på en stol och suckade att ”det var nära ögat, det var svårt att fästa clipset”.

Jag förstår ju att det inte tillhör vanligheten att överläkaren följer med en patient upp från uppvaket så jag inser ju att det var en knepig operation. Med den insikten så är jag väldigt fundersam på om hur det ska gå denna gång. När jag läste journalen stod det att ”operationsberättelsen förkommit. Minns inte några detaljer från operationen”. Men va? Hur ska de nu kunna komma till insikt om att det var besvärligt förra gången. Ska jag skriva till dem och berätta? Fasen, mina tankar bara snurrar runt, runt, runt.

För att distrahera mig så får jag väl gå en ”slow walk”, kanske stanna till och prata med någon granne. Sedan kan jag kanske hitta någon blomma att plantera eller flytta om. Jag hade tänkt måla muren men Livskamraten säger ”absolut inte. Gör ingenting, ta det bara lugnt”.

Jag ska kallas till sjukhuset i Sundsvall för ett corona-test och sedan ett besök på Öronkliniken. Det får bli mina hållpunkter för den närmaste tiden. Jag skulle vilja gå till fotvården och frisörskan, ni vet – hel och ren inifrån och ut, men de är fullbokade. Rackarns! Jag får väl fixa det själv då, men jag tror att jag skulle vilja bli lite omskött. Jag saknar min syster…. vill prata med henne… Nej, ta dig i kragen nu, ingen vill höra på en som bara klagar. Bäst att sluta skriva, byt om till shorts och T-shirt, ut i den vackra naturen. Ja, så får det bli.

6 kommentarer

Så har en ny vecka börjat

Av , , Bli först att kommentera 17

Den nya veckan började med en promenad. Mina promenader är numera väldigt stillsamma och lugna. Ingen andfåddhet, ingen förhöjd puls. Nej, majestätiskt skrider jag fram, stannar och vilar mitt i backen. Låter blicken själfullt glida ut över omgivningarna, inbillar mig att jag ser milt eftertänksam ut, reflekterande, grubblar över livets mysterier. Så vill jag uppfattas.

I själva verket tänker man nog bara: det var en kärring som går sakta. Men det är andra människors problem. Inte mina.

En vända till Simons Trädgård har det också blivit, några säckar blomjord. Jag, som den fina dam jag blivit, står bara bredvid och ser på när Livskamraten lyfter in i bilen. Jag som brukar hantera jordsäckar som ingenting och nu vågar jag inte lyfta dem. Sedan har jag minsann planterat, både en ny ros, Lousiana, i clematisrabatten samt rosen Thor har fått komma ner i jorden också. Sedan har jag gått med en bytta kogödsel och delat ut till de små liven. Väx, väx, jag vill vara helt omgiven av blommor denna sommar.

Mina tulpaner har fått växa i lugn och ro utan att några rådjur hittat dem och jag är ganska nöjd med hur de ser ut. En sort är helt vit och den andra rosa-vit. Lyser upp omgivningarna.


Visserligen matchar de inte bilen, hmm, får tänka på det till nästa år!

Bli först att kommentera

Sparrisfestival i Gästa

Av , , Bli först att kommentera 15

Minsann, igår plockade jag in en omgång sparris från landet. Det doftade så gott när jag bröt av dem och det smakade ännu bättre när vi åt dem smörstekta. Finns det något som går upp emot sparris som man plockar direkt till bordet? Det blev en riktigt njutbar middag.

Idag är det Mors Dag, men några besök har vi inte fått. Det får vara tills jag kommer till Umeå den 15 juni men då hoppas jag att jag får träffa alla. Då kan vi till och med kramas och det känns inte dumt.

Det har varit en otroligt varm dag idag. Det känns som att jag bara bär mina blommor fram och tillbaka, men nu  bär jag ut dem och nu får de stanna ute. Jag hoppas att jag kan bättringsmåla murarna imorgon. Det blir alltid missfärgade ränder där det funnits växter och jag vill ha det vitt och vackert. Jag kan nog måla om jag tar en bit i taget och vilar mig mellan varven. Det känns som att jag inte vill höja pulsen med vetskapen om vad jag har i huvudet. Fy sjutton, vi som skulle börja med carporten….  Livskamraten har i alla fall tagit fram cementblandaren så kanske han tänker starta upp jobbet. Jag får väl hjälpa till och måtta lite här och var. Håll humöret uppe. Håll i och håll ut, som man säger nuförtiden.

 

Bli först att kommentera