Så har denna dag snart passerat. Vad har hänt, vad har jag gjort, var tar tiden vägen? Jag hinner ingenting, gör ingenting utan är bara trött och längtar efter att gå och sova. Idag hade vi en vikarierande sjuksköterska hos oss, detta Ortopedhemrehab-team fungerar verkligen på ett bra sätt.Goda rapporteringar mellan varandra, följer upp allt man pratat om, lämnar dokumentation så att en virrig sate (dvs jag) kan titta igenom allt och hänga med i vad som händer eller ska hända.

Idag kom ännu en faktura från Västernorrlands landsting. Denna gång ville de ha 300,- för en korsett??????? Vadå för korsett???? Hade Livskamraten haft en korsett när han blev utskriven efter fyra dagar så hade han med stor sannolikhet sluppit den ryggoperation han nu fått göra i Umeå.

Nej, den fakturan ska inte betalas, vi har aldrig sett röken av en korsett i Sundsvall, Livskamraten gjorde aldrig något besök nere på Ortopedtekniska verkstaden i Sundsvall så de pengarna kan de glömma. Jag ringde direkt idag efter lunchtid, men då hade de tydligen gått hem. Blir till att ringa direkt i morgon.

Imorgon skulle vi också få besök av en kurator. Två anmälan ska nämligen skrivas; lex Maria? lex Sara? Vet ej vilken sort, men anmäla ska vi. Ilskan pyr inom mig, antagligen har den fått påspädning av den felaktiga fakturan. Jag känner klorna växa ut, röken börjar sväva ur näsborrarna (nej, jag röker inte), raggen reser sig på ryggen (hoppsan, kanske dags för en rakning), jag vill slåss (nja, inte riktigt min stil), jag vill gråta och skrika (var finns ett madrasserat, ljudisolerat rum jag kan få låna). Kom igen bara, här ska anmälas!

Det har också varit en toppendag, Livskamraten gick ut till brevlådan, jiiiippppiiiiiiii! För att fira har han fått en lättöl till middag, lite Bridgeblandning och lite senare blir det en liten efterrätt. Vad kan man lära sig av detta blandade svammel, jo

Ta varje tillfälle i akt för att fira vardagen!

Idag har vi inte haft något besök från hemteamet. Istället har vi försökt ha en ”lugn” dag, vilat tillsammans en stund, jag har varit på Nisses och druckit kaffe med en vän, det 17-åriga barnbarnet dök upp i förhoppning om att få middag (vilket han naturligtvis fick), sonen dök upp med 3/4 av familjen. Det blev en ganska intensiv dag i alla fall och just nu är orken bara borta.

Alltså kort och gott, godnatt!

Det kändes ganska bra att åka vägen tillbaka till Umeå i vetskap om att Livskamraten befann sig någonstans bakom mig längs E4:an, tryggt nedbäddad på en bår och med kompetenta människor omkring sig. Väl framme i Umeå fick jag hjälp av ytterligare en god vän att ta mig från biluthyrningsfirman och hem. Lk ringde och berättade att det skulle göras en mängd undersökningar på honom så det blev inte operation på fredag.

Alltså fick jag göra något som jag inte gjort på många år; kolla busstidtabellen för att kunna ta mig upp till vännen. Där fick vi veta att operationen skulle påbörjas kl 08.00 på söndag. Narkosläkaren var väldigt noggrann i sin beskrivning av vad som skulle göras, tog sig tid och kändes väldigt trygg. Alla som haft någon närstående på operation vet hur det känns när man väntar på att få höra att operationen är avklarad. Timmarna segar sig fram som sniglar i tjock dressing.

Men jag fick träffa honom redan på söndag eftermiddag och beskedet var att operationen i ryggen gått bra. På måndag kom avdelningsläkaren och vi hade ett samtal. Då berättade han om den andra frakturen i nacken…..på C:2…..en sådan skada är inte att leka med. Livskamraten var så drogad efter operationen att han insåg nog inte vad läkaren sade. Men jag insåg det, jag insåg vad som kunde ha hänt; när han tog av sig nackskyddet, när han klättrade nästan hela vägen upp ur brunnen, när jag körde honom till akuten….. Tur i oturen kanske att han var så sönderskuren i bakhuvudet att jag gav honom en handduk att trycka mot såret och på det sättet så stabiliserade han ju faktiskt skadan lite……

Vi, eller rättare sagt jag, insåg också att de ”fina” ryggfrakturerna blivit förvärrade av de dagar Livskamraten varit uppe och rört på sig. Han skulle varit fixerad i ryggen, sängläge eller korsett. När vi frågade efter någon form av ryggbälte på Sundsvalls Sjukhus så blev svaret -nej, några sådana har vi inte.

Tankarna på allt detta mal runt och runt i huvudet. Visst vet jag med förståndet att allt gått bra så här långt, han lever, han kan röra sig och sköter han sig ordentligt så ska allt gå bra. Men känslorna…..var gör man av dem? Ilskan över att en fraktur faktiskt missades, att man sade att det var svårt att tolka bilden och ändå inte satte patientens säkerhet högst, att en operation kanske hade kunnat undvikas. Det var ju ”fina” frakturer.

När blir man av med de inre bilderna av vad som hände vid själva olyckan? Hur blir man av med bilderna av vad som kunde hänt?
När ska man bli människa igen?
Var rädda om varandra, kram!

Ja, vad hände med Livskamraten? Efter att ha vaknat denna tisdag morgon, med enbart några små glimtar i minnet från gårdagsnatten, men med polisens handskrivna lapp om var min bil var bortforslad, så var det bara att ta ett steg i taget.Först fick jag hjälp av en god vän att åka och hämta mina väskor i den kraschade bilen, en helt overklig känsla. Satt jag verkligen i den bilen när den kraschade, utan att minnas ett enda dugg? En liten ömhet i höger sida kände jag, men inte alls så mycket.

Det enda som existerade var förstås att ta sig till Sundsvall så en koll på mina försäkringar gav mig 3 dagars hyrbil och iväg bar det. När jag väl kom fram så kändes det lugnare. Nu låg min vän på Ortopeden, han skulle röntgas igen, men han gick upp själv och gick på toaletten och så vidare. Det verkade ganska lugnt och han hade nackkrage större delen av tiden utom när han duschade.

Något lugnad mailade jag till polisen om att jag åkt till Sundsvall, varför jag gjort det och var de kunde nå mig. Någon smitare vill man ju inte vara.

På onsdag blev det lite rörligare kring Lk, han skulle röntgas, man började prata om Umeå, mer provtagningar etc.

På torsdag eftermiddag kom läkaren in och meddelade att de suttit i ständiga möten med experterna i Umeå och att nu var det helt sängläge och ständig nackkrage som gällde. Något svårt för Livskamraten att acceptera som då var ganska drogad på morfin. Sista gången läkaren kom in var för att meddela att det skulle bli ambulans upp till Umeå och omedelbar operation. Vännen fick börja fasta för att vara klar för operation.

Den kvällen, när jag kom tillbaka till stugan, så tackade jag Gud för mina närmaste grannar. Detta par som ställt upp från första olycksdagen, körde före för att visa vägen till akutintaget, som varit över och pratat med mig på kvällarna, som muntrat upp mig, som lät mig gråta i deras famnar. Vänner när de är som bäst.

Det blev en tidig morgon på fredagen, jag stannade och drack kaffe hos goda vänner i Öre, inte bara för kaffets skull men för att få prata lite; vad är det som händer? Varför blir det helt plötsligt operation? Varför vet jag så lite?

Precis som det brukar vara när det händer olyckor, katastrofer, stora förseningar – folk vet ingenting, ”vi blev inte informerade”, det är väl den vanligaste kommentaren som de drabbade brukar uttrycka. Vad tänkte jag då? INGENTING, huvudet var fullkomligt tomt, jag bara koncentrerade mig på att köra tillbaka hyrbilen, tacka ytterligare en annan vän som skjutsade hem mig och som sagt; för övrigt helt nollställt Jag orkade inte ta till mig hela situationen helt enkelt. En reaktion på ett trauma helt enkelt.

De fyra dagarna på Sundsvalls sjukhus gick snabbt. Livskamraten som ju är en aktiv person var snabbt uppe på benen, först med gåstol och sedan med rollator. Lite vimsig av all medicinering var han, men vi var så tacksamma över att det hemska äventyret slutat så bra. Han blev utskriven, jag hämtade honom och vi åkte tillbaka till stugan eftersom ryggen ändå hade två frakturer och dessutom fanns det ju fem brutna revben. Då är det inte riktigt läge att sitta några timmar i bilen. Det gick riktigt bra, han tog det lugnt, njöt av att få ta av sig nackkragen när han duschade och brukade lätta på den när han låg ned och vilade.

Jag hade några inbokade aktiviteter som behövde göras färdiga så efter noggranna samtal med grannarna så bestämde jag mig för att åka hem på söndag eftermiddag, göra alla ärenden på måndag och åka tillbaka tidigt på tisdag morgon. Min vän skulle ju bara vila och återhämta sig före återbesök på ortopeden den 12/4.

Måndagen var fulltecknad, allt gick bra och dagen avslutades med restaurangbesök med de tre äldsta barnbarnen, härligt. Jag hade packat allt som jag skulle ha med mig och tänkte att det var lika bra att gå i säng tidigt och åka direkt på morgonen. Vid 23-tiden ringer grannarna; de är på akuten med Livskamraten som har problem med andningen. Grannarna säger att ”nu är han ju omhändertagen så lägg dig och sov du”. Men gjorde jag det? Klarar någon av att lugnt lägga sig igen. Hela sceneriet med när jag hissade upp honom den sista metern ur brunnen, gråblek, blöt och med blodet strömmande från huvudet, dök upp i mitt huvud om och om igen. Jag visste ju att jag hade en fantastisk tur som fortfarande hade honom kvar, rörlig och med förståndet i behåll.

Nej, jag kunde inte stanna kvar hemma i min säng. Jag bar in väskorna i bilen och gav mig iväg. Det slutade med att jag befann mig på fel körbana med polisen efter mig och att jag körde upp på mitträcket. Hela högra sidan av bilen blev förstörd. Mitt i allt det hemska så kan jag bara konstatera att hade jag varit på rätt körbana och kört upp på mitträcket till vänster om mig, ja då hade jag nog knappast suttit här och skrivit i min blogg. Denna blogg som nu också blir en sammanställning av allt som skett. Hur gick det till, jag är en bra förare som kört prickfritt sedan jag tog körkortet, 20 år gammal. Faktum är att jag inte vet. Jag är bara så tacksam över att jag inte skadade någon, att jag inte blev skadad, att poliserna körde mig hem, resten är mörker. Och livskamraten då?

Jag har just läst det som jag skrev direkt efter olyckan på Påskdagen. Imorgon är det alltså fyra veckor sedan, men det känns som igår och samtidigt har så mycket hänt. Det fina omhändertagandet vid ankomsten till Sundsvalls sjukhus känns fortfarande varmt och fint, ett bra bemötande av oss båda.

Men nu har ett annat minne poppat upp i hjärnan. När Livskamraten kom till akuten från traumarummet så var han helt fixerad på en speciell bår. Efter mera undersökningar lättade man på fixeringen och flyttade över honom till en vanlig sjukhussäng. Bara nackkragen var kvar. Den information vi fått av akutläkaren var att man hittat en skada på ett spinalutskott. Om man nu absolut ska ha en skada i nacken så är den typen av skada ganska lindrig efter vad jag kan förstå. Men läkaren förklarade också att det var svårt att tolka röntgenbilderna på grund av Livskamratens artros. Man väntade nu på ortopedläkaren för att få en bedömning.

Så kom då ortopeden, just då var det bara vi inne i akutrummet, akutläkaren hade gått iväg till annan patient. Det första ortopedläkaren säger är; -nackkragen kan vi ta av. -Men den andre läkaren sade att den skulle vara på, att det var viktigt, menade jag. -Då måste jag gå och ………., mumlade han medan han försvann ur rummet.

Efter en stund kom han tillbaka och menade att det var lika bra att nackkragen fick vara på eftersom bilderna var något svåra att tyda. Så blev det och Lk fick skalpen hopsydd och blev hänvisad till ett rum. Så långt, så bra!

Ni kan inte ana vilken ångest jag får bara av att skriva ”nackkragen kan vi ta av”, faktiskt så stark att jag avslutar skrivandet för i kväll. Jag har gett Lk hans spruta i magen, nu äter han ett gott kex med ost och god marmelad på (tack rara granne!), strax ska han få sin medicin och sedan brukar han somna gott för kvällen.

Jag önskar er alla en skön lördagkväll!

Så glada vi ska vara över att vi har ett stort, effektivt sjukhus här i regionen. Tänk er att ni hamnar på sjukhus, blir bedömd och hemskickad efter fyra dagar, fast ni har en livshotande skada. Det är en mardröm, en mardröm som vi har upplevt.

När så kontakten tas med vårt eget sjukhus här så ändras läget fullkomligt och patienten blir ditforslad i ambulans, nya röntgenbilder tas och operation genomförs. Snabbt, effektivt och kompetent. Läkare som tar sig tid och förklarar, beskriver vad som ska göras/har gjorts, sköterskor som är noggranna, sympatiska, undersköterskor som ibland får tåla mycket dumheter från morfinbehandlade patienter, men som ändå gör sitt jobb och inte nog med det, där skönsången helt plötsligt porlar fram i korridoren. Kan det bli bättre? Nej, inte för oss. Detta är ett tack till all personal, ingen nämnd, ingen glömd, som skötte om patienten som ramlat i brunnen och som även hade ett gott ord till övers för mig.

Eländesbeskrivningar följer, men inte idag. Idag ska vi bara njuta av fredagsmys och se fram emot helgen, tillsammans.

Nu känner jag för att ta upp bloggandet igen. Sitter i arbetsrummet, Livskamraten ligger och sover i sängen bredvid, solen skiner och jag börjar återigen tro på livet. Min vän fick komma hem igår. Han hade med lite extra tillbehör som rollator, nackkrage som aldrig får tas av och specialbälte som ska på när han inte ligger i sängen. Inte riktigt den smidiga person jag levt med de senaste 45 åren. Höj- och sänkbar säng har också installerats, och den är 105 cm bred, så idag har vi legat och slumrat bredvid varandra. Vilken lycka!

Idag har arbetsterapeuten varit på besök, imorgon kommer sjuksköterskan, på måndag sjukgymnasten och på tisdag kommer arbetsterapeuten åter. En ny tillvaro som förhoppningsvis ska gå tillbaka till det normala om några månader. På tisdag blir det dusch med hårtvätt. Sådan är nämligen människan (dvs jag), jag klarar av att vinscha upp honom ur brunnen och köra honom till akuten, men att ta av nackkragen för duschen, det vågar jag inte. Någon annan, alltså arbetsterapeuten, får göra det och hålla nacken i rätt läge denna första dusch på hemmaplan.

Det får bli ett kort inlägg, orken tar slut fort även för en medpassagerare på denna ruskiga färd. Många tankar har jag att ventilera framöver så den läsare som vill läsa enbart mysiga saker kan med fördel undvika denna blogg ett tag framöver.

Lilla Jocke har flugit iväg upp till en blåare himmel. Där möttes han säkert av mamma och pappa. Månntro han rufsade till mamma i håret först, bara som en markering att nu är jag här och sedan satte sig hos pappa i förhoppningen att kunna tigga till sig en liten godsak.
Vila i frid, lille Jocke!

kaos råder. livskamraten åter på sjukhus. jag har kraschat bilen mot mellanräcket. nu tar jag time-out några dagar och försöker få livet på rätt köl.

Idag blev det middag med tre äldsta barnbarnen. Jag älskar dem.

Gossen erbjöd sig direkt att hjälpa mig att lägga in nytt golv i köket. Så underbart det skulle vara. Jag tror nämligen att Livskamraten mår lite dåligt över att våra planer blivit skjutna i sank. Han behöver ro för att läka i lugn och ro.