En härlig dag….

Av , , Bli först att kommentera 6

En skön avslappnad dag som började med ett kort besök hos världens underbaraste ettåring. Hon var glad som vanligt, smilade och plockade med diverse leksaker. Gojan Jako var också ute och passade på att umgås. Han ville sitta på min axel, men tyvärr hade jag ganska stora knappar på t-shirten så det gick inte så bra. Jag vill ju ha mina knappar kvar. Tänk att det kan gå så bra med en papegoja och en liten tös. De har respekt för varandra och håller sig på varsin kant. Förutom när Lilly går i säng och hennes föräldrar går ut. Då sätter Jako igång och ropar på henne. Som tur var  sover hon bara vidare i godan ro.

Idag har jag handlat en ros, Feuerwerk, och 4 lavendel Hidcote. I min "inmurade" rabatt har jag nu rosorna Terese och Louise Bugnet, Maiden Blush, 2 Venusta Pendula, Feuerwerk och en som antingen är Nina Weibull eller Europeana. Dessutom lavendel, blå stäppsalvia och några rosa och nästan svarta liljor. Det borde bli jättefint nästa år om allting överlever.

Nu har det börjat regna, stillheten sänker sig över grannskapet, jag skulle gå över till en granne i kväll och titta på hennes trädgård men det får väl bli en annan kväll. Vi ska grilla en lätt middag och sedan tror jag livskamraten tänker titta på fri-idrott och då passar jag på att läsa någon av mina nylånade böcker. En alldeles underbart skön och lugn fredagkväll önskar jag er!

Jag – en Barbamamma

Av , , Bli först att kommentera 4

Ännu en sommardag! En dag med bara avslappning och lite stök i någon rabatt här och en annan rabatt där. Häcken blev klippt, men jag vet inte riktigt vad som var fel för den blev inte så jämn och rak som den borde varit, men det får vara bra ändå. Dagen avslutades med ett restaurangbesök med världens underbaraste ettåring och hennes föräldrar. Att ett så litet barn kan vara så go’ och rar, det känns som att hon håller mitt hjärta i sina små händer.

Igår tittade jag lite på andra bloggar och funderade över hur olika de är till sina innehåll. Några skriver så engagerat om olika frågor i samhället, andra lika livfullt om sina kläder och fester medan andra gör som jag; bara skriver lite om dagens innehåll. En mycket fin och filosofisk blogg på Aftonbladet fick mig att börja fundera vad det är som gjort mig till den människa jag är.

Svåra tankar, men något som alltid funnits med mig, om än i olika skepnader, är en tro på någonting. När jag var liten så skrev jag i vännernas böcker att jag ville bli missionär. När jag blev tonåring så var jag inne på kommunistiska tongångar, likhet för alla. Som vuxen blev jag mentalskötare och arbetade inom sjukvården. Efter 9 år  minns jag att jag tänkte att "så skönt det skulle vara om man fick känna att man avslutade ett arbete någon gång". Det kände jag aldrig när jag arbetade med människor. Detta innebar ett byte av arbetsmiljö, från landstinget till det privata näringslivet och där är jag fortfarande kvar och trivs alldeles utomordentligt.

Men när jag tänker tillbaka; missionär, kommunist, mentalskötare så kommer jag fram till att egentligen är det känslan av att vilja hjälpa, stötta, dela med andra människor som var, och är, drivkraften. Jag går inte i kyrkan annat än när det är någon bemärkelse av typen bröllop, dop eller annat. Men jag känner mig avslappnad i kyrkan och skulle gärna vilja att vi hade det som inom många andra religioner; att man bara kan gå in och sitta en stund och tänka en stund, alldeles för sig själv. Jag skulle vilja känna en trygghet i kyrkan som jag tyvärr inte upplever idag.

Kommunist, javisst, att köpa posters med Che Guevara och Mao, att läsa om Ryssland, intressant, men engagemanget gällde människorna, det jag uppfattade som rättvisa, lika för alla, det var så jag ville tro att det var.

Att arbeta inom mentalvården trivdes jag med ända till dess att jag åkte buss en gång från lasarettet, tittade på de julfina fönstren i husen vi passerade, och tänkte; så fint på ytan, men så mycket elände innanför. Då kände jag att jag inte hade mer att ge inom det yrket. Det som var jobbigast var just detta att inte veta om det man gjorde hade någon egentlig effekt på människors liv.

Vid den senaste ledarutbildningen jag gick så gjorde vi en test och jag hamnade inom området barbapappa/barbamamma och det är nog sådan jag är. Alla ska må bra omkring mig, alla ska få det de behöver och vill ha, jag vill jämka och ena…..usch det låter nästan lite jobbigt detta. Ibland blir man filosofisk, det kanske spelar in att det nu bara är en semesterdag kvar, sedan ska jag tillbaka till arbetet med alla ambulanser, plogbilar och u-båtar (termer från ledarutbildningen) och då är det minsann inte alltid lätt att vara barbamamma. Jag tänker mig själv som en rosa, mullig Barbamamma och delar med mig av en kram till var och en av er som läser detta!

 

Den perfekta dagen!

Av , , Bli först att kommentera 7

Äntligen kom den, den alldeles perfekta semesterdagen. Med morgonfika ute i solen, med trevligt sällskap under carporten, med städning av dotterns bil (nja, det är väl tveksamt om det var dagens höjdpunkt), med kaffe och tårta med de trevliga grannarna och därefter INGENTING SPECIELLT. Bara njuta av solen, värmen och trädgården.
Njut av livet!

Vår underbara hörna för att njuta av eftermiddagssolen.

Se palmen till höger som vajar i vinden.

Utsikten från middagsbordet.
Samma utsikt lite senare. Med ett glas vin och laxtårta i magen så vilar man så skönt…..
….och tittar man uppåt så är utsikten sådan!

 

 

Födelsedagen

Av , , 7 kommentarer 3

Dagen går mot sitt slut. För första gången på jag vet inte hur många år så har vädret inte varit riktigt soligt och fint fast det är min födelsedag. Jag har haft turen att få tillbringa mina födelsedagar ute på altanen med nära och kära i ett antal år nu. I år klarade vi av att sitta ute och äta själva middagen men efterrätten fick vi ta inne tyvärr. Det har varit en lugn och fin dag även om jag saknade några av dem som "alltid" är med på mina bemärkelsedagar. Mitt ena barnbarn som är med en kompis i Lövånger, hoppas ni har det bra! Även min pappa, min syster och svåger saknades runt bordet. Min pappa är och hälsar på min syster och jag har naturligtvis pratat med honom idag. Han var lite osäker på vad det var för speciellt idag, men gratulerade naturligtvis varmt när jag berättade hur det låg till. Efter vårt samtal tog jag fram madonnabilden. Under den står 1 augusti 1953 och pappa köpte den till mamma efter att jag fötts. Madonnan är vacker i mina ögon och betyder mycket för mig eftersom jag ser den som ett tecken på den kärlek som rådde mellan mamma och pappa. Visserligen har pippin Jocke varit och gnagt lite på ett finger men det kan inte hjälpas.

Tänk snart får vi planera pappas födelsedag, 90. Det ska bli jätteroligt och jag hoppas verkligen att hela familjen kan träffas då. Det är inte så ofta man får gå på 90-årskalas minsann! En lite trött kram till alla, och en extra varm till er på Österlen!

 

 

 

 

 

 

Män och (i) klimakteriet

Av , , Bli först att kommentera 3

Visst är det något underligt när en positiv och glad människa helt plötsligt börjar använda ett ord mer än något annat. "Ska vi fara till sta’n?" Nej! "Ska vi göra ditten eller datten?" NEJ! "Ska vi….." Nej! Inte nog med det utan många meningar börjar Jag förstår inte varför de gör si…. eller så. Hamnar han, för det är en man, bakom ratten på en bil så börjar mumlandet kan inte köra, dumdj–lar, parkera på det sättet, varför kör han inte etc etc. 

Ett tidigare gott samarbete får sina törnar, "ska jag lägga dem åt det hållet?" Inget svar så då lägger jag dem åt det hållet. Då vaknar han till nej, inte kan du lägga dem åt det hållet, de ska ju ligga så här, mummel mummel, mutter mutter.

Vid sänggåendet tar han makten, dvs fjärrkontrollen, i sin hand, zappar runt mellan olika kanaler och inom 30 sekunder, snarkar han gott. "Om du ska sova kan du väl släcka TVn". Jag sover inte, zzzzz zzzzzz. Efter en stund försöker jag försiktigt ta fjärrkontrollen ur hans hand, men se, då vaknar han direkt, stirrar bistert på mig och därefter på TVn i 20 sekunder innan han återgår till snarkandet.

Lägger man ihop allt detta plus det faktum att han passerat 60 så kommer jag bara till en slutsats; han har hamnat i klimakteriet. Varför finns det inga artiklar som  handlar om männens klimakterium? Vad kan man göra när detta inträffar? Hur lockar man tillbaka den snälle och positive människa man en gång lärde känna? Är det någon som vet? Kram

En småregnig söndagsmorgon

Av , , Bli först att kommentera 6

Klockan är 10.40. Gimli, den lurviga nakenhunden, är promenerad, förmiddagskaffet står här bredvid mig, hela dagen ligger framför mig och jag funderar; vad ska jag göra idag?

Jag älskar min trädgård och får ibland kommentarer om att jag borde visa upp den. Åsele Trädgårdsförening var här förra sommaren på en snabbvisit, och det var kul, men att visa upp det som är min ögonsten känns inte aktuellt. Det är trots allt för min egen skull jag håller på i trädgården. Men i början på sommaren så hittade jag på nätet en uppmaning om att skicka in bilder på trädgården och på så sätt vara med i en tävling. Eftersom jag alltid tar bilder löpande på hur allt utvecklar sig så tänkte jag; varför inte? Så jag har verkligen försökt tänka på att det inte ska ligga någon sekatör eller annat livsnödvändigt framme som kan synas på bilderna. Idag gick jag in för att se vilket stoppdatum det var på inskick av fotografier och gissa vad? Jag minns inte på vilken sajt tävlingen var!! Så var det med det! Det hade varit roligt att vara med men……

Idag ska vi åka och hämta 22 kvm gårdsten som vi hade turen att hitta på Blocket. Lite reklam nu, vilket fantastiskt verktyg Blocket och Returmarknader m m är. Tänk att det som är mitt "skräp" kan passa någon annan. Denna vår har jag lagt ut ett par saker på Blocket och blivit lite chockad över hur fort det gått att bli av med sakerna. Jag har alltid hållit låga priser för det viktiga är inte pengarna, utan att sakerna kommer till användning och det har väl bidragit till den snabba försäljningen.

Det kommer alltså att bli mer stenläggning framöver. Min första prioritet är förstås fortsättningen på den lilla rabattmuren, men sedan kommer det stora arbetet med att stensätta under carporten. Jag känner hur valkarna i händerna börjar förbereda sig att komma och naglarna som vuxit till sig denna regniga sommar, förbereder sig på att gå av, men det är väl saker man får ta. Ett par nya arbetshandskar behöver jag i alla fall. När jag ändå är ute och handlar så kanske jag skulle handla lite för att förbereda lite inför den kommande födelsedagen. Ja, baka kan bli ett bra komplement till stenhämtning denna gråmulna dag. Dagen är räddad. Jag lägger in en av mina blombilder och önskar er en härlig söndag. Kram!
Pion, kinesisk bergsvallmo, utsikt mot allmänningen

Hjälp!

Av , , 1 kommentar 2

Jag vill så gärna lägga in en fin bild i toppen av bloggen, men hur ändrar jag höjden på bilden? Det blev en jättestor bild när jag provade så jag fick ta bort den igen.

Är det någon som kan hjälpa mig? Nu är det någorlunda uppehåll så nu ska jag ut och göra en liten mur runt en rabatt, spännande. Jag har aldrig gjort något liknande förr, men någon gång ska vara den första. Snälla, snälla  hjälp mig med bildformat, jag vill också göra lite fint på min blogg. En bedjande kram till er alla duktiga människor!

Fredag kväll

Av , , Bli först att kommentera 3

Regnet har bara vräkt ner i kväll, burr. Men vi har suttit ute på glasverandan med en karaff vin, tända ljus och trevligt sällskap. Då känns livet väldigt bra i alla fall. Inte ens hunden Gimli, den lurviga nakenhunden i detta fall, har velat gå ut. Jag försökte få honom att kissa nyss före vi går in, men han vägrade. Istället kurade han ihop sig bredvid mig i den nyinköpta soffan till loungemöbeln, för säkerhetens skull övertäckt med en fuskpäls och bara stirrade på mig, helt chockad. Gå ut!!?? i detta väder?. Gå själv om du vill! Men det vill jag inte. Kram!

Varför bloggar jag?

Av , , 4 kommentarer 3

Blogg, twitter – varför? Jag hade inte alls hakat på dessa trender med att skriva "offentligt" ända tills jag hörde att en kollega, hej Linnea!, bloggar. Naturligtvis måste jag läsa vad hon skrev och vad? upptäckte att hon skrev jättetrevligt. Sedan hörde jag att ytterligare en kollega bloggat i flera år och att hon hade spännande diskussioner ibland på sin blogg. Naturligtvis måste jag läsa även hennes blogg och att hon skriver jättebra, det vet jag ju sedan förut, tjenare Britta!

Så den 9 juli skrev jag en egen blogg, bara för kul, och upptäckte att det är just det som är grejen med att blogga. Det är roligt att uttrycka sig överhuvudtaget, det är lite spännande när man ser att någon / några faktiskt läser det man skriver. Jag förstår inte riktigt registreringen av antal besökare på bloggen, kan inte tänka mig att min blogg visats över 600 gånger, men jag vet att åtminstone någon gör det ibland.

Ersätter bloggen dagboksskrivandet? Jag skrev dagbok ett antal år, började alltid med att skriva Kära Kitty, inspirerad av Anne Franks dagbok. De böckerna finns kvar och är både roliga och sorgliga att läsa. Det mesta är skrivet när jag är upprörd över något, alltså en mängd fula ord och elaka påhopp på diverse personer. Någon enstaka gång skrev jag om verkliga händelser och det märkliga är att när jag läser det så minns jag. Jag minns hur saker luktade, vilka kläder jag hade på mig, hur det såg ut i miljöer som är renoverade och ombyggda sedan flera år. På ena sidan står skrivet över i stort sett hela sidan – schwartzwaldertårta – det var ett svårt ord att stava så det blev stora bokstäver. Tro mig, jag minns precis hur sagolikt god den tårtan var och hur "chokladig" jag blev om fingrarna efter att plockat åt mig de tunna, fina chokladbitarna.

En dagbok har en mängd hjärtan på framsidan och i varje hjärta står ett pojknamn. Det är nästan så jag blir generad när jag läser den boken. Där står varje blick noterad, varje beröring som skett (oavsiktligt och helt vänskapligt). Du milde, man kunde läsa in en hel romans i varje skeende. Men så flyktiga känslorna var – från den ena till den andra och sedan tillbaka ett nytt varv igen. Hjärtan, pilar, hästar på var och varannan sida. Men också roliga minnen, som när min kompis och jag tillbringade i stort sett en hel lördag i pappas plåtverkstad tillsammans med två killkompisar. Vi klippte ut smycken i kopparplåt, mest hjärtan, gjorde kunga- och drottningkronor, stansade hål och bara trivdes. I bakgrunden spelades House of the rising sun, min favoritlåt på skoldanserna för den var så lång och man kunde dansa så nära varandra.

Ja, för mig så är nog bloggandet som ett slags dagboksskrivande. Jag skulle sannolikt heller inte ha startat med detta om det inte varit så mycket regn denna semester. Ibland har jag tänkt att jag borde skriva något provocerande, eller åtminstone engagerande, men uppriktigt sagt så kommer jag inte på något. Men det kanske kommer…….. En regnvåt kram till er som hittar igen bloggen.