Jag har känt mig så nedstämd i några dagar. Denna gång är det inte för allt elände som sker runtom oss – Koranen-bränning och resultatet av den, kriget i Ukraina, Turkiets krav på Sverige, SD-politiker som börjat visa sina rätta ansikten – regler för Pride-flaggan, erbjuda Paludan att komma hit och bränna Koranen, el-stödet, hela marionett-regeringen, kriget om drogerna i Sundsvall, shit, shit, shit. Vi vaknade av helikoptern som flög över oss på natten när tillslaget i Sundsvall skedde. Min tanke var att nu är det ryssen som kommer….

Nej, denna gång är det tankarna på två personer i vår närhet här runt sjön. Vi var där på 1:a adventskaffe, umgicks och hade trevligt. Men bara de senaste dryga två veckorna har allt förändrats för dem båda. Deras tillvaro har rasat samman och det gör så ont i hjärtat när jag tänker på dem. Så ont…

Vad kan man göra? Bara gå vidare. Jag gör vad jag kan för att hålla humöret uppe men nu är det svårt för oss alla runt denna del av sjön. Jag har börjat att titta på olika Haka-uppträdanden varje morgon för att hålla modet uppe. På något märkligt sätt ger det mig energi att börja dagen.

Jag känner att jag varit mer stressad inför detta att leda vattengympan än jag riktigt trott. Helt slut var jag igår så därför bestämde jag mig för att gå på vattengympa idag igen. Tänkte att kroppen kan behöva en genomkörare till plus att jag kanske kan få några idéer till övningar. Åh, det var så skönt att få vara i vattnet, mycket bättre än att stå som ledare. Personalen på badhuset är väldigt trevliga och hjälpsamma och har tydligen pratat en del om att jag hoppat in som ledare. Kvinnan i kiosken sade att hon aldrig skulle ställt upp utan vana. Nu hade hon ju gått genom en del utbildning, men aldrig bara hoppa in som jag gjort. Oj, tur att jag inte hörde det tidigare, då hade jag nog backat ur.

Nu har jag börjat sätta ihop en egen Spotify-lista med passande musik. Det känns bra. Har gjutit två ringar och ett hjärta och städat på övervåningen. Gjorde en väldigt god pizza och tog ett glas vin. Får väl känna mig nöjd med det. Nu gäller det bara att Sverige slår Frankrike i handboll så blir det nog ännu bättre.

Nu har jag gjort första passet som ledare för vattengympan. Det började inte riktigt bra för de låtar som jag fått en lista på och tränat efter, den fanns inte på surfplattan som de hade på badhuset. Så rörelserna passade inte alla melodier. Jag blev genomsvettig och knallröd i ansiktet under passet, men några av deltagarna hade upplevt det lite för långsamt. Jag har legat som utslagen på soffan hela eftermiddagen och kvällen, fått senadrag och känt mig helt under isen.

Nu börjar jag piggna till så imorgon ska jag göra en egen Spotify-lista som de får lägga in på badhuset. Så blir det till att steppa upp tempot. Det sägs ju att ”man ska prova allt, åtminstone en gång, i livet” och ”man ångrar inte det man gjort, utan man ångrar det man inte gjorde” så jag får väl se det på det sättet. Både vattengympan och Spotify-listan.

Oj, oj, att man ska ställa upp på allt möjligt. Jag har i alla fall gjutit en boll. Det blir spännande att se hur den ser ut i morgon när jag får ta ut den ur formen. Då ska jag gjuta ett nytt hjärta också. Men just nu längtar jag efter att gå till sängs, bara sova och slappna av.

Tala om aprilväder fast i januari. Vi har haft så soligt, vackert och kallt, men så helt plötsligt blev det plusgrader igår. På morgonen kunde vi se hur det droppar från taket på Uterummet. Jag behövde åka på badhuset och kolla upp hur det fungerar med mikrofon och musik inför vattengympan så vi beslöt att följas in till Kvissleby. När jag steg ut på altanen såg jag smältvatten rinna nerför vår slänt. Rena rodelbanan såg det ut som. Jag tog tag om repet med båda händerna och började segdra mig upp längs vägen. När Livskamraten kom ut ropar jag; -håll i dig, det är jättehalkigt.

Så hör jag ett halvkvävt utrop, tittar mig om och då sitter han i snöhögen på altan. Direkt när han satte foten utanför så gled han iväg. Han fick tag på repet och sedan drog vi oss upp längs serpentinvägen upp till bilen. Vi måste sett urfåniga ut. Jag kunde inte hjälpa att jag började skratta. Väl uppe vid bilen så hade jag en kortare väg till passagerarsätet så det gick bra.

Men Livskamraten skulle en längre bit för att komma till förarplatsen. Fullkomlig isbana täckt med smältvatten. -Håll i dig i soptunnan och dra med dig den, föreslog jag och så fick han göra. Tala om äventyr.

Det gick bättre på tillbakavägen för då sandade vi framför oss. Nu ska här gjutas två små krukor, sedan blir det slötid före middagen. Vi får ta pannlampa och dubbskor fast vi bara ska till grannen. Ja, så är det när man bor lite utanför civilisationen.

Bränna Koranen, vem ger tillåtelse till att bränna Koranen? Hur tänker man när man ger tillåtelse till något sådant? Är han inte dansk, han brännaren? Varför bränner han inte Koranen i Danmark då? Han får förstås inte tillstånd till att göra det. Men här får han….

Jag blir så trött, så less på alla dumheter som pågår i vårt eget land. Ibland vill man bara dra täcket över huvudet  och stanna i sängen.

Istället stoppar jag huvudet i sanden och låtsas att jag är en stork. Fokuserar på mitt eget, gjuter lite, tränar inför vattengympan, går ut och äter en god middag, promenerar i solen, allt är bra, allt är bra, gott folk, gå vidare, här finns inget att se.

I kväll när vi kom hem efter att varit ute och ätit middag så var det mörkt efter vår väg. Det är ju en privat väg så det finns inga gatlyktor. Men vi som bor här har belysning uppe vid vägen. Men nu håller alla koll på elförbrukningen så nu tänder man inte lamporna. Usch så tråkigt. Våra lampor lyser i alla fall. Lite måste man unna sig. Jag känner mig nedstämd.

Funderar på om det inte är lika bra att gå och lägga sig direkt. Ta nya tag i morgon. Ska gå igenom träningsprogrammet, gjuta två små blomkrukor, åka till badhuset och göra en avstämning med mikrofonen och gå på grannmiddag. Fokusera på det.

Får man skriva shit i sin blogg. Ja, det får man. Så bra,  då gör jag det. Mitt fina betonghjärta sprack mitt itu när jag tog loss det ur formen, shit! Den lilla blomkrukan jag också gjöt i ser bara bra ut.

Inte ett dugg roligt! Shit, shit, shit. Livskamraten föreslog att jag ska gjuta på ett gängrör som får sitta i som bas i totempålen istället för ett armeringsjärn. Så efter Läsecirkeln bar det iväg till Birsta för att handla skor och linne till vattengympan och gängrör och muttrar. Tyvärr blir totempålen bara en meter hög eftersom det bara fanns så höga (långa?) rör. Jag får väl se det som en provpåle så kan jag gjuta en högre nästa vinter. Något som jag också köpte var två små bollar och fler små krukor att gjuta i.

Jag längtar efter att få gjuta mer, men morgondagen måste ägnas åt programmet för vattengympan. Det är inte så lätt, rörelserna ska ju passa till musiken. Nu har jag tränat på min korta presentation av mig själv för gruppen och har rörelserna till 5 låtar färdiga. Men det är 10  kvar…. Jag får ägna tisdag och onsdag åt att göra färdigt programmet. På onsdag kväll blir det vardagsmiddag hos en av grannarna. Vi behöver träffas och koppla av med varandra.

Det är kallt ute. Men ack, så vackert. Strålande sol, jag blir så sugen på att sätta mig i solen och ta en kopp eftermiddagskaffe. Istället tog jag soptunnan och gick bort till en granne längre bort på vägen. Vi har inte fått tunnan tömd på en hel månad. De har nog inte tordas köra ända hit pga halkan. Det är lite störande för man räknar ju med att bli av med skräpet. Hux flux så kör de inte hit. Men nu står vår tunna hos en granne som brukar få sin tunna tömd. Få se hur det går. Jag fick mig ju en liten promenad i kylan i alla fall.

Dagen har ägnats åt att titta på skidskytte och att gjuta lite. Som formar idag har jag använt en hjärtformad godisask och en liten plastkruka. Hjärtat ska ju sitta på min ”totempåle” så den måste vara ihålig i mitten så jag kan stoppa genom ett armeringsjärn. Tyvärr blev det en spricka i hjärtat när jag drog ut blompinnen ur hålet. Nu har jag provat att spreja med vatten och pensla på mer betong så får vi se om det håller.
Nu fick jag precis ett sms att 28 personer har anmält sig till vattengympan. Det är många! Jag hade också en dam att anmäla så det blir 29 stycken. Jag smsade att 30 var en absolut stoppgräns. Gissa om jag ångrar att jag sade ja 🙁 I morgon efter Läsecirkeln ska jag fara och köpa nya gympaskor för innebruk och ett stort linne. Min ledarutrustning blir baddräkt, korta tights och över det ett stort linne. Baddräkten har jag tänkt ska hålla kroppen (läs; magen) på plats när jag står och hoppar vid bassängkanten. Oj, oj, hur ska det här gå?

Det kan inte hjälpas, idag har jag drabbats av eftertankens kranka blekhet när det gäller att leda vattengympan. Jag vet ju vad som krävs för att upplevas som en bra ledare:
– glatt humör, förmåga att peppa folk, att på ett bra sätt visa vad som ska göras…..

Nog kan jag väl visa vad som ska göras på ett tydligt sätt, men kan jag vara glad nog, skojsam nog…… jag menar, inte nog med att man ska visa vad som ska göras, man ska ju orka prata samtidigt….. klarar jag det eller kommer jag att hamna i en liten flämtande hög där på bassängkanten. Varför ska jag vara så snabb med att hoppa på allt möjligt?! Jag vet ju att jag brukar ångra mig direkt efteråt. Som regel brukar det gå bra men… denna gång har jag nog tagit mig vatten över huvudet (där skojade jag till det lite grand).

Jag gick i alla fall på Kommunens vattengympa idag bara för att se hur det programmet är. Jag gillade det så jag har bett att få programmet. Programmen är väldigt kryptiskt skrivna, men hon lovade att försöka förtydliga det lite så kan jag få en kopia på tisdag. Jag får väl genomföra första passet med det program som vi haft ett tag nu.

Helgen är här, hoppas att det blir lika soligt i morgon som det varit idag. Tyvärr hann jag inte ut medan solen var uppe så jag hoppas jag kan ta en riktig långpromenad i morgon, kanske till och med gå en promenad på isen.

Apropå tråkiga saker, Jonas Gardell och Mark Levengood har separerat. Det tycker jag känns tråkigt. På något sätt har deras gemensamma liv varit en symbol för trygghet och stabilitet. Nåja, det är deras ensak förstås. Min trygghet får jag väl hitta någon annanstans.

Det har varit en del diskussioner inom PRO rörande vattengympan. Först var budet att istället för 2 omgångar så skulle det bara bli en och det skulle bli på torsdag. Rackarns, jag som tänkte börja om med LineDance men det är ju också på torsdagar. Det kör ihop sig. Men så igår kom budet på FaceBook att det blir ingen vattengympa för det finns ingen som vill vara ledare. Så tråkigt, men då fungerar det med LineDance i alla fall. Så sent igår kväll kom ett meddelande på telefonen: kan inte du ställa upp som ledare för vattengympan. Snälla, snälla följt av många små hjärtan.

Jag har gått i vattengympa i många år och gillar det skarpt, men har aldrig tänkt tanken att vara ledare. Men friskt vågat, hälften vunnit. Jag accepterade och idag har jag varit och försökt hitta ett färdigt program med bra musik. I morgon blir det att åka in till badhuset och delta i Kommunens vattengympa så får jag programmet därefter. Ångrar jag att jag sade Ja? Ja och nej, klart som korvspad. Om alternativet är att det inte blir någon vattengympa alls så är det bra att jag ställer upp. Men min dåliga kondition då? Puuuh, jag får börja i långsam takt och inte göra alla rörelser så borde väl orken bli bättre ganska snabbt. Spännande ska det bli.

Det känns som att det börjar bli vår. Solen finns någonstans däruppe och låter oss se en skymt av den lite nu och då. Det knastrar under skorna, Icebug, och snön, den blaskiga, har frusit till under natten och lyser nu vit och vacker. Jag tog en bild när jag gick över vår lilla å, det är så fint.
Varje dag när jag går in på FaceBook så dyker det upp bilder på gröna blad som kommit fram och beskrivningar av vilka fröer man sått. Det känns lite tidigt, men jag har i alla fall tagit fram en fröpåse som nu ska planteras. Gissa vad detta är för frön?
Fyra stora klarblå frön. Nu har jag filat lite på det hårda skalet och lagt dem i blöt. Förhoppningsvis ska det bli fyra Kannor. Jag älskar de blommorna och har haft flera stycken, röda och gula, men i samband med upptäckten av mina aneurysm så blev de nog misskötta och dog ut. Förra sommaren letade jag Kannor, men lyckades inte hitta några alls så nu provar jag med att dra upp några från frön. Jag har pratat med Simon på Handelsträdgården och han kände någon som brukar odla Kannor. Om han får kontakt med personen så ska han fråga om jag får köpa. Hoppas, hoppas för det är ju troligare att redan uppväxta plantor har större chans att blomma. Så är det.

Det var en gång ett land, Lagom, där det fanns en mängd småpåvar i olika regioner. Regionernas storlek varierade och sköttes på olika sätt. Nu hade fyra av småpåvarna slagit sig samman och bestämt att de skulle minsann bestämma över hela landet. Majoriteten av Lagoms medborgare tyckte inte att det var någon bra idé, men eftersom de fyra småpåvarna samarbetade så fick det ändå bli så. Samtidigt pågick många oroligheter utanför landets gränser. I öst fanns den stora, luggslitna brunbjörnen som ibland gjorde sina räder in i landet och norpade åt sig en landbit här, en landbit där för att sedan sitta i sitt gyllene palats och bli omskött. Ibland hördes den ryta mot hela den västliga världen. Björnen tyckte också att solrosorna brett ut sig och gjorde sitt bästa? (värsta) för att utrota dem.

Det fanns också ett annat land som inte tyckte om landet Lagom. Det hade inte glömt att på den tiden det fanns en storpåve i landet Lagom så hade han skickat ut sina soldater för att norpa åt sig godsaker från det andra landet. Den hade norpat åt sig många saker som kalabalik ghalabaliq), dolmar både med kål och vinblad, (dolma) och soffor (sofa)och det retade sig den elake mannen i det fjärran landet på. Nu ville han att Lagom skulle lämna tillbaka en massa saker, saker som han egentligen inte ville ha i sitt eget land, men han ville inte att Lagom skulle få vara med och leka med andra länderna. Därför ställde han en massa krav på Lagom.

Märkligt nog ville den ene småpåven inte låtsas om att han var med och styrde landet utan han skickade fram de tre andra småpåvarna att göra bort sig. Han nöjde sig med att sitta i sufflörsluckan och tala om för de andra vad de skulle göra. Den partyglada Nippertippan ville egentligen bara gå på på fest och roffa åt sig vad hon kunde av Lagoms medborgare, men hon blev tvungen att låtsas som att hon var en viktig person och uttala sig om ditten och datten, alltifrån falukorvar, gruvor och att medborgarna borde installera nya duschkaminer med bara kallvatten, en så kallad buschkamin.

Den småpåve som trodde sig leda landet ville gärna framstå som en trygg familjeman som nu var glad åt att ha fått flytta in i ett slott. Visserligen inte det kungliga slottet där kungen envisades att bo, men ändå, vem vet vad tiden för med sig. Småpåven fick nu vara klädd i kostym fast han hellre ville ha jägarkläder och ett gevär i handen, men hans regering nekade honom det. Han fick i alla fall genom förslaget att han alltid skulle bli fotad underifrån för att riktigt framstå som den mäktige.

Till sist lilliputtarnas småpåve. Egentligen tyckte han inte om att vara med och regera. Nej, hans dröm hade alltid varit att leda Master Chef så han passade på att visa att han kunde minsann både grilla och göra pizza. Det var ju många som tyckte om att titta på matlagning så det borde ju vara ett bra sätt att bli populär.

Jaha, vad menar jag? Jag tänker på att man föreslår att handlingarna kring elstödet ska vara hemliga i 20 år. Varför det? Vi vanliga människor kommer inte att gå in och granska vart pengarna har gått. Någon undersökande journalist kan förstås tänka sig att göra en granskning. Är det detta man vill undvika? Är man rädd att det ska bli för tydligt vilken skillnad det varit, och är, i vårt land på hur man hanterat elförbrukningen? Att den som förbrukat mest genom upplysta trädgårdar och parker, uppvärmda pooler och annat ”nödvändigt” nu får mycket pengar tillbaka som belöning för sin konsumtion?

Jag blir arg bara jag tänker på det. En annan sak som jag nämnt tidigare är att man märkt en skillnad i skolbarnens matkonsumtion i skolan. Igår togs det upp att man i Sundsvall märkt att barnen äter mer, och framförallt då på måndagar och fredagar. Som ”mattanten” sa: ”jag blir så ledsen för barnen”.

Jag är så ledsen för den väg vårt land har slagit in på.