Jag säger bara: Burr!!!

Av , , Bli först att kommentera 17

Jag visste det. Jag kände det på mig. Därför  höll jag inte på att ta mig ur sängen i morse. Det är alldeles grådimmigt ute. Ett sådant där väder när man lika gärna kan stanna kvar i sängen och spela Lily´s Garden på surfplattan hela dagen.

Men, saved by the bell, så hade ju vintertiden slagit till under natten så istället för 10.45 så var klockan bara 9.45 när jag steg upp och det är väl inte så farligt. Jag känner att vetskapen om hur illa det var med mig för en dryg vecka sedan har börjat sjunka in. Först är man så tacksam, så glad att allt gått bra, sedan börjar man inse hur det kunde gått och då sjunker känsloläget. Än har jag inte nått botten och jag vet att jag måste samla på mig glädje så vi får väl se om jag orkar hitta på något idag. Jag ska i alla fall be Livskamraten skjutsa mig till affären och köpa ett färskt bröd att göra mackor av till mina tanter i läsecirkeln i morgon. Jag ska ta med mig en go´kaka också, jag har frysen full.

Jag känner att det blir inget ordna med blommor idag utan det gäller bara att klara sig igenom dagen. Jag kan ju sitta här och titta på mina fåglar så länge, de är så härliga och skänker sådan glädje,

Bli först att kommentera

Blev för mycket igår

Av , , Bli först att kommentera 18

Jag hade tackat ja till att bli cirkelledare hos PRO i läsecirkeln med start den 25 oktober. Men det gick ju inte som jag tänkt så nu startar vi cirkeln den 1 november istället. Igår fick jag alltså  åka till biblioteket och titta efter en tunn, lite smårolig bok. Jag hittade ett par böcker som såg trevliga ut men tydligen blev den trippen för mycket för mig så när vi kom hem drack vi kaffe i uterummet och sedan blev det soffhäng ända tills man fick gå och lägga sig för kvällen. Hjärntrötthet kan verkligen slå undan benen på en människa.

Jag har börjat klippa ned några pelargoner per dag för att minska lite på blad och blommor innan Livskamraten får bära ned dem i Blomrummet. Han får verkligen ställa upp nu, skjutsa mig vart jag än ska någonstans, bära allt som väger mer än en liter mjölk, jag lagar inte ens mat utan den tiden på dagen så ligger jag oftast som överblommad blomma i soffan, helt utslagen. I nöd och lust var det visst. Han lyfte in mitt citronträd som jag haft på arbetsbänken i köket de 3 senaste vintrarna. Nu vet jag inte vad jag ska göra av det.  Det har  blivit STORT. Har börjat blomma också  Ska jag ta ned det i Blomrummet eller ska det få stå på köksbänken en vinter till, där har jag ju blomlampa, ack ack, svåra val! Nu ska jag i alla fall gå en kort promenad. Frisk luft behöver man alltid.

Bli först att kommentera

så fortsatte det…

Av , , Bli först att kommentera 17

På onsdagkväll fick jag flytta ut till ett eget rum. Det betydde också att jag fick sova lite mer sammanhängande. Nu var det bara en gång mitt i natten som de väckte mig för samma genomgång,; personnummer, dag, datum, år, var var jag och sedan genomgången av ögon, samordning av armar och ben. På dagen gick jag upp och åt i matsalen, så skönt att börja känna mig som vanligt igen. På fredagen blev det ambulans till Sundsvalls sjukhus.

Vad som genomsyrade dagarna på lasarettet var all den omtanke och omsorg som jag blev föremål för. Alla visste om mina talproblem och kände glädje med mig när de gick över. Jag är så tacksam över den vård jag fick där.

När jag kom till Sundsvalls sjukhus så sjönk kvalitén lite, suck. Mest för att vi var tre personer som delade rum. En av personerna var en äldre man i rullstol och han var stökig! Han hostade, flämtade och rosslade. Det kan man ha överseende med, alla var vi ju sjuka. MEN han var inte fräsch och det var värre. Han stökade till rejält både i vårt gemensamma rum som i vårt badrum. Det var det värsta. Första gången bad jag att någon skulle komma och städa. Sedan försökte de nog hålla ett öga på badrummet, men de kunde inte alltid vara där och hålla efter, så till slut sade jag bara att jag ville åka hem på måndagen. Jag orkade inte vara kvar i eländet.

De hade tänkt behålla mig kvar till på tisdag, men jag vägrade. Så det blev snabba bud med både logoped, arbetsterapeut och läkare så fick jag åka hem på eftermiddagen. Så skönt!!!! Nu tycker jag att jag mår ganska bra, lite trött men det må vara hänt. Idag kom en granne och överlämnade en stor bukett blommor från vårt ”gäng” här. Så glad, så tacksam!

Bli först att kommentera

Rena mardrömmen

Av , , Bli först att kommentera 17

Så här hade jag det förrförra veckan. Åkte tåg upp till Umeå på onsdagskvällen, skrev in mig på avdelningen och tog prover på torsdag. Hann med både ett kafébesök med god vän och besök av barnbarn. På fredagen skulle jag finnas tillgänglig för läkaren så jag väntade, och väntade. Han hade fullt upp så det blev ett snabbt samtal innan jag tog bussen till Holmsund. Där var jag på en jättetrevlig tantmiddag innan jag fick skjuts ”hem”. Sov underbart bra på patienthotellet innan jag vaknade upp till lördagen. En tidigare granne hämtade mig och jag tillbringade förmiddagen där och eftermiddagen hos sonen med familj. Så blev det söndag och jag fick lägga in mig på avdelningen.

På morgonen blev det dubbeldusch och sedan mörker….så skönt. På eftermiddagen blev jag väckt av en massa människor omkring. Någon räckte mig en telefonlur och sade att sonen ville prata med mig. Jag talade om för honom att jag mådde bra och att vi kunde träffas i morgon. Något kändes fel men jag visste inte vad det var. Sedan höll de på med en massa neurologiska undersökningar och jag var inte någon duktig patient. Inte visste jag när jag var född, inte vilken dag det var, eller månad, eller år. Att jag var på Umeå sjukhus visste jag, men jag kunde inte säga det. Jag sade ”shit” en massa gånger men resten var visst bara rappakalja.

På tisdagmorgon kom sonen och vi bara höll varandra i handen. Jag svamlade och det kändes så fruktansvärt hemskt. Någon räckte mig en penna och ville att jag skulle skriva mitt namn. Jag hade inte den blekaste aning om hur man höll i pennan, men jag lyckades i alla fall få till en liten prick på papperet. Som tur var så sov jag ju mesta tiden så jag hann inte tänka på hur hemskt det skulle vara att tappa orden. Jag vill bara gråta när jag nu tänker på det. På eftermiddagen kom sonen tillsammans med sin sambo och då fick jag fram orden ganska bra. Men när de gick så kom läkaren och var bekymrad. Sedan höll de på med sina undersökningar och kollade mig. Jag kände mig bara irriterad och det blev inte bättre av att de fick dra ner mig till skiktröntgen kl 21.00. Sedan direkt på onsdagsmorgon så blev jag skjutsad ned till Magnetröntgen. Burr, det är ingen trevlig upplevelse, men jag var duktig och höll ut.

Under dagen fick jag prata med läkaren och han var väldigt öppen och menade att de hade varit väldigt oroliga och att magnetröntgen hade visat små ”prickar”. Men han sade också att jag skulle få flytta ut på avdelningen på kvällen. Skönt.

Det blir väldigt jobbigt när jag skriver om det som hänt så nu bryter jag.

Bli först att kommentera

Ett litet försiktigt steg tillbaka

Av , , 8 kommentarer 20

Vilken sommar jag har haft. Visst, jag har pysslat med mina blommor men jag har inte lyft ens en jordpåse, jag har inte ansträngt mig ett dugg. Jag har bara levt för att försöka härda ut tills efter min operation av det största aneurysmet. Suck.

I fredags fick jag åka ambulans från Umeå sjukhus till Sundsvalls och igår fick jag åka hem. Ett sådant underbart sjukhus ni Ume-bor har! Engagerad och kompetent personal, som har empati för sina patienter, jag blir rakt tårögd när jag tänker på dem på Neurokirurgen. Alla personalkategorier lika rara, lika engagerade i mina talproblem.  För jag tappade talet, hemska tider, vilken fasa.

Men jag orkar inte skriva mer om det utan just nu blir det bara en liten hälsning. Nu ska jag sätta mig och skriva dedikationer i min bok, för yesss!!!!!!! min bok om mammas och pappas brevväxling från beredskapsåren är färdig! Jag är så stolt och glad. Jag skyndade mig att göra färdigt boken innan jag skulle in för operation och den kom från tryckeriet i fredags. Så roligt.

Nu ska jag gå ut och se om jag orkar en liten promenad. Sedan blir det nog till att vila. Vi ses!

8 kommentarer