En av mina damer i Läsecirkeln är uppvuxen inom Pingstkyrkan. Hon har bytt kyrka som vuxen, men hon går i kyrkan varje söndag. För ett par månader sedan berättade hon om en kvinna med en vuxen son som hon börjat hälsa på vid kyrkobesöken. Kvinnan var från ett annat land och sonen var helkroppsförlamad. Det var vad vi visste från början. Med tiden så bad kvinnan att ”min” dam skulle komma och hälsa på. Eftersom damen inte talar engelska så bad hon mig följa med som översättare.

Så blev det och ett otroligt sorgligt människoöde fick vi ta del av. Familjen hade flytt från Armenien för fem år. Orsaken till flytten var att sonen var/är en transperson. Uppenbarligen är Armenien ett av de sämsta landen för människor inom hbtqi-spektret och sonen hade blivit fruktansvärt utsatt i hemlandet. Som ett resultat av detta hade sonen gått in i ett apatiskt tillstånd som bara förvärrats. Nu ”sover” han större delen av dagen. Immigrationsverket har avslutat deras ärende och hade tänkt skicka dem tillbaka till hemlandet förra året. Men deras advokat har överklagat till EU så de kan inte bli hemskickade så länge inget beslut tagits.

De bor i ett omgjort källarförråd i ett hyreshus där det verkar som Immigrationsverket har stoppat in alla asylsökanden. Rummet är litet med ett litet pentry i hallen och ett, faktiskt, fint badrum. I rummet som kanske är 16-20 kvm har de varsin säng, två stolar, en liggrullstor, en duschstol samt en liten tvåmanssoffa med ett litet bord. Hon visade hur det går till när hon ska flytta sonen från sängen till duschstolen, tetris kallade hon det och nog liknade det spelet tetris.

Eftersom deras ärende är avslutat hos Immigrationsverket så får de bara ett mindre bidrag, sondmat och blöjor till sonen, samt kyrkans diakon som kommer varje måndag med veckans mat. En gång i veckan kommer även prästen och diakonen och läser bibeln med henne samt hon får taxitjänst för kyrkobesöken.

Vad gör man som medmänniska?

Det enda jag kände att jag kunde erbjuda var att ta promenader tillsammans med henne och sonen och försöka hjälpa henne med svenskan. Men hon har inte visat någon entusiasm för det så det har inte blivit något. En annan sak är att ”min” dam känt ett väldigt engagemang, utan att kunna göra något, och det är tungt. I måndags bestämde vi att inte fortsätta engagera oss. Damen är 86 år och orkar inte. Jag orkar men känner att jag kan inte erbjuda något. Är jag en dålig medmänniska?

Suck, vad gör man?

Jag har aldrig beställt så mycket via Internet som nu efter pandemin. De allra flesta saker har motsvarat förväntningarna, men två klädesplagg var tydligen tillverkade i Kina och anpassade för tunna, spröda kinesiskor. Jag fick en känsla av Michelin-gubbe när jag försökte komma i plaggen. Tur då att man har yngre personer inom familjen så de kom till användning i alla fall.

Nu har jag beställt en gjutform för en blomma. Tanken är att jag ska gjuta en blomma i taget, måla dem vackert, sätta fast på en kort bit armeringsjärn, sätta ned i rabatten och snirkla bevattningsslangen mellan blommorna. Detta för att jag upptäckt att jag inte orkar (läs: ids) dra upp slangen till vägen för bevattning av rabatten. Det blir betydligt enklare att lägga ut en bevattningsslang och sedan bara koppla på vattnet. Smart idé tycker jag. Bevattningsslangen får hållas på plats med hjälp av de vackra blommorna. Men ack, vad den leveransen tar tid….jag har redan blivit ombedd att lämna ett omdöme om produkten och det har jag gjort – har inte fått försändelsen.

Jag längtar efter att göra något med händerna. Har stickat ett par sköna, varma tofflor och har tillräckligt med broderier och sömnader för att inte vilja göra något mer. Dessa blommor tror jag blir ett perfekt handarbete. I somras var jag in på Röda Kors-butiken i Kvissleby och hittade fyra fyrkantiga tallrikar. Kunde inte låta bli att köpa dem utan att veta vad jag skulle göra av dem. Men så fräschade vi upp baksidan av muren mot källartrappan och då, minsann …

… det blev till att göra lite mosaik runt fönstret. De fina hörnen på tallrikarna sågades lösa och se där, en lite annorlunda inramning av mosaiken. Sådant gillar jag. Nu ska jag kolla om konditoriet i ”Bommen” kan göra några fina skinksmörgåsar till nästa måndag. Då blir det avslutning i Läsecirkeln och lite go´fika. Boken vi läst har varit riktigt bra, den har hållit spänningen uppe och vi har alla funderat vem skurken är. Nu vet vi, och det var någon som jag aldrig skulle trott var skyldig, men vi får vänta till nästa måndag med att veta riktigt hur boken slutar. Mysigt, jag tycker om den gruppen.

Idag blev det sista badet före isen lägger sig så det går att såga upp en isvak. Det låg ett tunt istäcke på vattnet som jag fick sparka sönder för att kunna komma en bit ut så jag kunde doppa mig ordentligt. Den fina isen skär små sår i huden så det känns det inte skönt. Nej, nu blir det till att avvakta till dess att grannen sågar ett hål att doppa sig i. Idag kändes det kallt, framförallt om händerna. Jag använde både fötter och händer att krossa isen med och då blev det iskallt om händerna. Men så fort man kommer upp ur vattnet så är allt bra igen.

Jag har tittat på fotboll idag och milde tid så sköra de muskulösa fotbollsspelarna kan vara. En motspelare nuddar vid benet eller armen och vips, så ligger de där på gräset och vrider sig i plågor. Som tur var går smärtorna tydligen över lika snabbt som de kom så de kan fortsätta att spela. En del förtjänar en Oscar tycker jag.

Nu är julgardinerna på plats liksom advents-staken så nu är det bara att invänta morgondagen med glögg och pepparkakor. Jag hoppas ni alla har det lugnt och skönt. Tänd ett extra ljus bara för att det är mysigt.

Igår var jag på PRO-möte. Tidigare har alltid mötena varit på Folkets Hus, men nu har föreningen inte råd att hyra lokal där utan vi håller till i biografen i Kvissleby. Lite märkligt att sitta på möte i en biograf, men har man inget alternativ så blir det så. Vi fick rapport om att den styrelse som ansvarat för FH nu tackat för sig och avgår. Det känns som att tanken bakom FH har dött bort, allt bara handlar om att gå med vinst. Jaja, hoppas att någon/några kan hoppa in och ta över det huset.

Ni vet att flytta från ett ställe där man är barnfödd och börja på nytt efter att man fyllt 60 år känns inte alltid så lätt. Det märker man framförallt när det kommer till liknande aktiviteter där det är mycket folk, man är van att åtminstone känna veta vilka de flesta är och kunna prata med många av de närvarande. Så är ju inte fallet när man flyttat. Men genom att jag nu är studieledare så har jag lärt känna lite nya människor i PRO och det känns bra. Jag valde att sätta mig bredvid en av deltagarna i Läsecirkeln och det kändes bra. Hon är 83 år gammal, har ”krympt” från 172 cm till ca 150 så hon har en del problem med rörligheten och då känns det bra att kunna hjälpa henne. Vid kaffet hamnade jag bland främmande människor men vi enades kring våra tankar kring att mötet inte varit så välorganiserat som det brukar vara. Lite negativa tankar ventilerades så jag stannade inte så länge. När jag gick därifrån så fick jag i alla fall hälsa på ett antal personer som jag lärt känna genom vattengympan. Det kändes skönt.

Ibland saknar jag människor som jag delar min uppväxt med, människor som vet vem man är och inte bara kan prata om ytliga saker med. Suck, ja det är nackdelen med att flytta som äldre. Men man får bjuda till lite så ordnar det sig. Här har vi ju också människor som vi tycker om och det vi har framförallt är naturen. Så här såg det ut när jag drog upp gardinerna i sovrummet i morse:
På bilden ser det väldigt blått ut, men i verkligheten är det grått, grått i alla tänkbara nyanser. Helt ljuvligt! Nu ska jag fixa fram lite adventsaker och sedan blir det till att bada innan det mörknar. Skriver jag inte i morgon så har jag frusit ihjäl.

Sitter här nöjd och belåten efter dagens vattengympa. Vi har en ny ledare och hon har verkligen en förmåga att sätta fart på oss gamlingar. Härlig musik och vi tar i så det går stormvågor i bassängen. Grannfrun visade de små skärsår hon fick vid gårdagens dopp i sjön. Små, fina skärsår efter isen som börjat bildas. Känner igen det från när jag började bada i april, aj aj, vad jag skar mig då. Vi enades om att bada i morgon. Få se hur det ser ut i vattnet då för nu har det börjat snöa igen.

I morse såg det ut så här genom köksfönstret. Ett riktigt snösjok bildade tak över fåglarnas matautomat. Nu när jag tittar på bilden så är det verkligen en studie i grått.
För att få lite färg så har jag satt upp julgardiner i såväl kök som vardagsrum. Jag känner för att verkligen gå all-in med julpyntandet i år.  Vi får väl se vart det bär hän.

För två veckor sedan var jag i Umeå. Tog tåget från Sundsvall på morgonen, blev hämtad vid stationen och kunde sedan delta i en jättetrevlig lunch med mina gamla arbetskamrater, så roligt!

Därefter var vi tre stycken som gick in i en butik på Rådhusesplanaden, ni vet där man byggt upp en förhöjd ramp för att komma in i affärerna. Det bar sig inte bättre än att när vi lämnade affären så skulle vi gå åt skilda håll, vi pratade och kramades, och så faller jag baklänges ned från den uppbyggda delen. Som en fura känner jag att ”nu ramlar jag”. I nästa ögonblick tänker jag ”huvudet” och vrider snabbt på kroppen. För den som inte vet så är det så att jag opererat 3 hjärnaneurysm, och har ett kvar, så jag vill absolut inte slå i huvudet. När jag låg där så samlades en grupp människor runt mig, alla var så rara och omtänksamma, en gick in i affären och påpekade vad som hänt, en boende i huset berättade att hon sett flera som ramlat, det finns ju inget räcke, inga pinnar som markerar höjdskillnaden utan enbart en mycket sliten gul-svart markering.

Jag var så chockad efter mitt fall att jag knappt kunde prata, det blev ett adrenalinpåslag så jag lät som jag sprungit maraton. Efter en stund kände jag att det kändes ont i ryggen och i mitt vänstra ben. På kvällen kändes benet som avdomnat från knät och ner till foten. Min bedömning blev att någon nerv kom i kläm vid vridningen av ryggen. Domningen i benet har gått till sig, men det ryggonda finns kvar. Idag var jag till frissan och hon har ju världens skönaste massagefåtölj så ryggen fick sig en riktig genomgång, inte dumt alls, fast ont.

Tillbudet är anmält till Kommunen så nu väntar jag på att de ska höra av sig. Om man inte vill sätta räcke hela vägen så kan man kanske sätta upp någon typ av ”stingpinne” så man uppmärksammar höjdskillnaden. Om jag slagit i huvudet så kunde det slutat på sjukhuset (i bästa fall) eller kyrkogården. Då skulle jag spökat för avdelningen som ansvarar för trottoarer m.m.

Nu är det en vecka sedan jag badade ute i sjön så det börjar bli dags för ett nytt dopp. Hoppas det blir klart väder med lite sol i morgon, då kan jag bada före det är dags för vattengympan. Man måste ju hålla sig igång.

I morse var den första dagen då vi fick sätta i motorvärmaren och skrapa lite snö från nedfarten från vägen. Det är nog bara att acceptera att vintern är på väg, trots att november varit så behaglig hittills. Vi läser en spännande bok i vår bokcirkel nu. Det känns bra att ha hittat en bok som väcker lite diskussioner och tankar hos oss. Tydligt är att Läsecirkeln fyller ett behov hos de äldre damerna, dit räknar jag de som passerat 80. Jag frågade när vi skulle ha sista cirkelträffen och menade då för denna termin. -Men vi fortsätter väl nästa termin, utbrast den ”nyaste” medlemmen. Två av damerna har också begärt hjälp med sina telefoner och surfplattor så jag har haft en datakurs om 5 tillfällen. Det var roligt även om det tog ganska mycket tid i anspråk att göra utbildningsmaterialet. Men jag känner mig nöjd med att deltagarna kan gå tillbaka i materialet och kolla hur man ska göra.

Det var roligt och lärorikt även för mig. Jag var ju tvungen att förbereda mig inför lektionerna och det är nyttigt att tänka igenom saker och ting. Det är ju ett faktum att synen blir sämre med stigande ålder så jag tränade på att använda mig av Google Assistenten och det var en upplevelse! Jag var artig och frågade hur hon mådde. -Tackar som frågar, det är det inte många som frågar, svarade hon. På min fråga om hon kände Siri svarade hon -så roligt! Känner du också Siri?

Milde tid, vad tekniken har utvecklats!

Idag fick jag en fråga om jag kunde ha en visning av trädgården i början av augusti. Självklart ställer jag upp på det bara för att visa hur man kan anlägga rabatter där det bara lutar och där det inte finns någon jord. Lite knep och knåp har krävts så det kan ju vara roligt att få visa en lite annorlunda trädgård. Nu känner jag för att sätta mig i soffan och spela Lilly´s Garden eller kanske Flo and Penny. Bara slappa. Gör så ni också!

Nu sitter jag här igen. Efter nästan ett års uppehåll så känner jag lusten att skriva lite igen. Vad har hänt under detta år som är värt att skriva om? Kanske att jag fortsätter att bada, dvs i sjön Öjen en gång i veckan. Förra tisdagen var temperaturen +9, vilket är väldigt bra för att vara i november. Det har varit lätt att gå ned och ta sig ett dopp, jag passar på när det är en solig dag, sveper in mig i morgonrocken, står en stund i vattenbrynet och njuter, sedan är det bara snabbt ut i vattnet och 2 eller 3 dopp. När man går ned till sjön så är man ordentligt insvept, men på vägen in så kan man gå lugnt utan morgonrock, man fryser inte efteråt märkligt nog.

Jag får ofta frågan, VARFÖR? Ja, säg det, bara för att jag kan, är kanske det enda svaret. Grannfrun har hakat på och hon badar varje dag efter promenaden. Få se om vi fortsätter när isen lägger sig.

Nu är det en grå och mulen dag plus att det börjat snöa så idag känner jag ingen lust att doppa mig. Tror att jag ska stryka lite gardiner inför Adventshelgen istället. Förresten har ni sett serien Försvunna människor? Om inte, gör det.

Önskar er en trevlig söndag med lugn och ro.