Sommarmorgon, lördag morgon, regnet öser ned, trädkronorna vajar i blåsten… vad hände med sommaren? Blev det bara dagarna runt midsommarhelgen? Nej, snart måste den börja på allvar. Jag längtar efter varma sommarkvällar, jag längtar efter att få bada, jag längar, jag längtar….

Men först måste jag piggna till lite, känner mig halvmosig idag på morgonen. Slutade redan vid lunch igår för att hämta mellanbarnbarnet från Finlandsfärjan och skjutsa henne hem till familjen. Där var alla samlade så vi fick umgås en stund och titta på trädgården som håller på att ta form. Fina planteringar och många planer finns. Det blir spännande att följa det arbetet.

Hann bara hem så tyckte Livskamraten att vi skulle ta med oss ett grannpar ut och äta en bit och det blev naturligtvis rätt sent….. Därför sitter jag nu här och känner mig lite trög i starten. Hoppas att "Expressen-killen" inte har slutat med sin tidningsrunda, det vore perfekt att få kura ihop sig med bilagan och bara vänta på att vakna till, att vädret förändras till det bättre och att livet kan börja på "riktigt" denna lördagmorgon.

Man får komma ihåg att regnet behövs, det är rejält torrt i backen, allt har en mening. Så, det var min filosofiska åsikt denna morgon.

Igår spelade jag krocket med lilla L. Ett mycket spännande spel som dominerades helt av L:s regler. ”Jag börjar slå och du går bakom mig”, ”Du får inte slå så snabbt”, ”Jag vann, vad blev jag då?” -Du blev 1:a, svarade jag. ”Vad blev du då?” –Då blev jag 2:a, tyckte jag. ”Nej, du blev 4:a”. Inte dåligt va, av 2 spelande så lyckades jag bli 4:a!

Idag kände jag mig lite moloken på jobbet. Vår affärsgrupp är ju såld och från den 1 juli så försvinner alltså ett antal av mina gamla kollegor runtom i Europa. Idag har det kommit mejl med ”tack för den här tiden”. En del har lämnat den privata mejladressen och även adressen till det nya företaget med kommentarer om att vi ska hålla kontakten. Men det vet jag ju att så brukar det inte bli. Det känns lite tråkigt faktiskt. Många trevliga upplevelser och minnen har jag från träffarna. Ack ja, allting förändras.

Ni vet, det där talesättet om att ”hon/han är ju ung så det går nog bra”. När slutar man säga det om människor? När upphör vi att vara ”unga” och klara saker bara därför att vi är just unga? Finns det något motsvarande talesätt om oss något äldre? Man kan inte lära gamla hundar sitta, nej något annat måste det väl finnas.

 Alla vill leva länge men ingen vill bli gammal. /Benjamin Franklin

Det är bättre att vara gammal än död. /Brigitte Bardot

Synd att det är så kort avstånd mellan att vara alltför ung
och alltför gammal. /C-L de Secondat Montesquieu

Du vet att du börjar bli gammal när ljusen kostar mer
än tårtan. /Bob Hope

Det värsta med att bli äldre är att ens jämnåriga har
blivit så väldans gamla./
Norskt talesätt

Nej, då tycker jag bättre om detta:

 Det är inte hur gammal du är, utan hur du är gammal./
 Norskt talesätt

Det låter som att då har vi i alla fall en möjlighet att välja hur vi vill leva våra liv, vi kan med användande av vår kompetens och erfarenhet leva som vi vill. 

Men med tanke på hur jag började mitt inlägg så kanske detta passar:

Man är för gammal när man bara kan prata om sina barnbarn
och sina konstgjorda tänder! / Norskt talesätt

Det passar ju till hälften i alla fall. Vänta bara när jag får konstgjorda tänder då ska jag skriva om dem också.

Tänk att vara som lille J direkt när man slår upp ögonen på morgonen. Med ett leende så att den fina smilgropen lyser fram. Med kisande ögon där glädjen strålar emot en, med mjuka små armar som slingrar sig runt halsen på en lycklig farmor. Lycklig och glad från det ögonblick han öppnar sina blå ögon.

Storasyster L hade en svårare start på morgonen däremot. Lite smågråtande i sängen; jag vill ha min mamma och pappa, lite yrvaken och i behov av lugn och ro, sitta i famnen lite, krama nallen lite extra. Allt eftersom vällingen rinner ner i magen så höjs också humöret, lite skoj med lillebror som åker "motorcykel" runt köket, lite sitta knät igen innan det är dags för dagis.

Känslan av lycka dröjer sig kvar en lång stund efter ankomsten till jobbet. Om några timmar ska jag hämta dem igen så får farmor och farfar glädjen att umgås med de små ett par timmar igen. Jippiii!

I morse när jag åkte till jobbet så mötte jag en cyklist. Inget märkvärdigt med det i och för sig, det händer väl varje dag. Men denna gång slog det mig att kvinnan hade hjälm (självklart), jacka, långbyxor och vantar. Helt plötsligt kändes det inte som att sommaren just börjat utan det kändes mer som att sommaren närmar sig sitt slut.

Men så kan det väl inte vara? Inte blev väl de fyra underbara dagar vi upplevt nu de sista i sitt slag? Kära nå´n, jag har ju inte ens börjat min semester.

Som vanligt gick jag runt i trädgården i går kväll och upptäckte då att min fina ros, Louis Bugnet, som jag tyckte hade vuxit sig så stor och grann, inte längre var en buske utan tre. Likaså min kanadensiska White pavement/Snow pavement eller vad den än heter, den sprider sig just nu så jag vet inte var jag ska göra av den. Vilka fantastiska växter dessa kanadensiska, rotäkta rosor är. Doftar gott, ingen ohyra, växer så det knakar och sprider sig dessutom. Kärt bekymmer att fundera på var jag ska sätta ut dessa nya buskar.

Louis Bugnet, denna vackra ros som nu är tre stycken

White Pavement, underbart ljuvlig!

Jag har fått frågan varför jag inte skriver ut exakt vad jag är ledsen över och som jag skrivit om i tidigare inlägg. Anledningen är väldigt enkel; det är inte jag personligen som drabbats av elände och då är det inte min sak att skriva om det heller. Det "enda" jag kan skriva om är hur det drabbar mig. Min sorg, mina känslor.

Det blev midsommarafton ändå, fast helt annorlunda mot vad vi hade tänkt. Redan under morgonpromenaden mötte vi en vän som berättade att han skulle hem och röka sik och undrade om vi ville ha några. OM vi ville ha några!? Det ville vi. Inte nog med det, vi blev också bortbjudna senare på kvällen, det är fint med vänner.

Men geisten försvann ju häromdagen så vi valde att stanna hemma och åt en enkel, men alldeles underbar, middag på färsk potatis och klämma med nyrökt sik. Till det ett rosévin, Melody, och efteråt lite jordgubbar. Bara det att få sitta ute i det underbara vädret och få njuta av sik och jordgubbar gjorde att kvällen blev magisk. Lite dragspelstoner från en granne gjorde inte inte saken sämre.

Under dagen var vi också över och tittade på presenten som lilla L fick på fyraårsdagen. Ett hus ska det bli, ett alldeles eget hus med loft och altan…..i perfekt storlek för små tjejer. Vi kan också tänka oss att det är perfekt för små killar….. men lika enkelt är det att tänka sig lillebror stående utanför, gråtande….."jag vill komma in" medan storasyster bommar för dörren…. Nu är det i alla fall byggande som gäller, jag längtar efter att få se det färdiga resultatet.

Det ser ut att bli härligt väder idag också. Solen strålar från en klarblå himmel. Jag hoppas bara att det mörka molnet som hänger ovanför våra huvuden ska försvinna…. Kanske om jag pustar och blåser och tar till lite magi…

Ut i solen alla glada, ta det lugnt och njut av allt det vackra vi har omkring oss!

Alla planer för helgen har ändrats. Istället för att sitta i ett nybyggt lusthus (invigning), umgås och äta gott, igår kväll så blev det en stilla eftertänksam kväll framför Ronaldo, jag menar TVn med fotboll. Jag undrar hur mycket mousse, gelé Ronaldo egentligen har i sitt hår, det ligger lika perfekt vad han än gör.

Ibland händer det saker som ingen kunnat förutspå och en sådan sak hände igår för värdinnan för lusthusinvigningen. Inte roligt alls.

Det har gjort att vi omplanerat hela midsommarhelgen, dvs alla planer vi hade, de har vi skrotat. Så istället för att vara så uppbokade att vi skulle fira midsommarafton två gånger så har vi nu ändrat planerna till inga planer alls, så kan det gå. Så nu måste vi väl ut och handla lite så vi åtminstone har några jordgubbar till midsommarmiddagen, visst ja vi har inte ens handlat hem någon middag för vi skulle ju vara borta…. OK ut och handla och sedan får vi se vad det blir av helgen.

Men vi ska ändå njuta av varandra och dagen, och det önskar jag er allihop – ta hand om varandra, säg några ömma ord till den människa du delar din vardag med, kanske en liten smekning över kinden kan vara på sin plats, ring dina nära och kära som inte kan vara med idag, gläds över solen och allt det vackra omkring oss. Livet är föränderligt!

Glad midsommar!

Idag fyller lilla L fyra år. Ni kan inte ana vilken tårta hennes mamma har gjort. Milda makter, vilket konstverk! För att inte tala om vilken fantastisk present hon kommer att få av sin mamma och pappa. Men hysch, hysch, inte säga mer nu.

Det får mig att tänka på alla fantastiska tårtor "sonahustrun" har skapat genom åren. Ja, man kan inte använda ordet "baka" för de är rena rama skapelserna. Till sonens 18-årsdag; ett helt landskap med racerbana, bilar, staket….otroligt. Till vårt första barnbarn; en tårta med ballonger och små små leksaker på….Till mammas 80-årsdag; en tårta med mammas favoritblomma – liljan – på. Förlovningstårtan med rosor….. jag måste nog sätta mig och leta i fotoarkivet och se om jag kan lägga ut någon bild senare.

Idag ska vi fira midsommarafton i förväg. Kan man säga så? Är man dubbelbokad så är man. Då löser man det genom att fira midsommar både på torsdag och på fredag. Nu får vi bara hoppas på vackert väder, åtminstone inget regn, under hela helgen så vi får njuta av allt det vackra omkring oss.

Till alla; ha en skön helg. Njut, ta vara på varandra.

Ta ett stycke fyraåring samt ett stycke snart tvååring och bege dig till närmaste lekpark. För bästa resultat bör lekparken innehålla slingriga rutschbanor och höga ställningar, gärna med några vajande anordningar att klättra i. Dessa grundförutsättningar tillsammans med ett stycke farmor kan sätta ordentlig fart på blodomloppet hos sagda farmor.

Klättra nu tillsammans med tvååringen på alla dessa olika nivåer på lekställningen. Åk sedan nerför den slingriga rutschbanan med tvåååringen i knät och fyraåringen glidande alldeles bakom ryggen (vågade inte åka ensam först). Ta sedan emot fyraåringen som kastar sig ned från högsta nivån, säker på att hamna rätt i famnen, medan man med vänstra armen håller tvååringen som just ramlat och slagit sig, aj aj aj. Balansera därefter bakom tvååringen som med rent dödsförakt börjat klättra uppför ett ruskigt nät med lagom stora hål för en liten kropp att halka genom. Klättra medan man med bävan iakttar de nötta repen, ska de hålla för en något överviktig farmor.

Spring sedan hem med en kissnödig fyraåring, bärandes på den lille tvååringen som återigen ramlat och tappat sin Festis på marken, till stor sorg för sagda barn.

Lasta in de små i bilen och kör hem dem till deras föräldrar, lyssna på deras snusanden i baksätet och försök hålla dig vaken tills du fått lämna de små i familjens hägn. Åk hem och vila…… Finns något underbarare?!