Det behövdes ytterligare en solig dag för att båda altanerna skulle bli städade, men nu är det klart.

Äntligen, första middagen ute på altanen – i strålande sol dessutom

Då upptäcker man lite fågelbajs på rutan, men det får ju inte störa middagen

Jocke har fått komma ut och njuter av solen och att svara på andra fåglars kvitter

Solen lyser så starkt att bilderna blev lite oskarpa

Idag är det Mors Dag så idag ska jag inte göra något överhuvudtaget. Bara slappa, njuta av att få gå bort på Mors Dags-fika i eftermiddag, sedan slappa lite mera. Fundera på livet, fundera på hur livet ska levas i fortsättningen. Vad är viktigt, vad går att sortera bort?

Tänker på dig, mamma. Tänk att det snart gått 10 år sedan du gick bort.

Ja, det har regnat idag också, vem blir förvånad? Men först åkte jag och handlade åt en väninna som tillfälligt inte mår så bra. Sedan kavlade jag upp ärmarna och startade jobbet att städa upp en av altanerna. Så skönt det kändes att få ställa tillbaka loungemöbeln och lägga ut dynorna. Som grädde på moset blev det ju uppehåll på eftermiddagen och efter middagen kunde vi sitta ute på de mjuka dynorna och njuta av det mjuka, gröna skimret från träd och buskar, underbart.

Ibland är det skönt att städa, i alla fall efteråt!

Äntligen lite sol, hoppas den håller sig framme hela dagen. Idag är J mycket piggare så vi kanske kan ta oss en liten tur till lekparken. Kanske kan jag rentav klippa gräsmattan i eftermiddag? Klippa gräsmattan och kantklippa runt någon av rabatterna?

Blir det bara uppehållsväder så ska jag städa ordentligt på altanen, både inne på altanen och utvändigt. Åren går och det märks inte minst på de målade ytorna. I år är det dags att fräscha upp träet runt altan, det känns lite jobbigt med tanke på klätterrosorna och deras vassa taggar, men det är väl bara att beväpna sig med långa handskar och långa ärmar så man kan vika ner revorna och måla bakom. Sedan ska jag fundera ut något bra sätt att spaljera rosorna på. De har fått växa lite för fritt de sista åren.

Tänk att det bara behövs lite sol för att tankarna ska börja rusa.

Men först blir det havregrynsgröt åt de små, därefter lekparken och sedan kanske det hinns med lite trädgårdsarbete. Allt detta bara tack vare solen!

Natten var inte så lugn som den brukar vara. L och J sov här i natt och J fick feber på kvällen. Efter att ha fått Alvedon och hostmedicin kröp vi i säng och läste en bra bok, Det stora päronet. Massor av detaljrika teckningar och gott om spännande action. Kan rekommenderas till mor-,farföräldrar som söker något bra att läsa. J somnade snabbt medan L låg vaken ett bra tag.

För att finnas till hands låg jag tvärsöver fotänden, men det snurrade runt en del oroliga tankar i huvudet så sömnen ville inte komma. Sedan vaknade J och hostade, sedan var det dags för L att gå på toaletten, sedan var det dags för J att dricka och lite senare gå på toaletten.

Därefter kom lille J krypande ner i fotänden och låg nära, på, tätt bakom……. alla som haft en liten, het och febrig barnkropp tätt intill vet vad jag menar. Då sover man inte. Man försöker få lite sval luft mellan, man stoppar om täcket, man lättar på täcket för att kyla ned, man lyfter bort en varm hand, ett varmt ben……..

Idag är vi inne och tar det lugnt. Jag gick en promenad med en väninna och naturligtvis började det hällregna och slutade inte förrän jag kom hem, dålig tajming men skönt med frisk luft.

Ja, roligare än så blir det nog inte idag. Ha en skön dag!

Fullt upp idag. Först iväg med ”gamla” jobbarkompisar på utflykt, kul. Sedan kommer två av barnbarnen hit och ska stanna två nätter. Inga fritidsproblem alltså förrän på fredag.

Nu är det bara att ta fram termosen och fixa mackor så bär det iväg mot okända mål (läs Häggströms modehus)!

Går en runda i trädgården. Står länge framför rabatten där mina små schackrutiga vänner kommit upp och viskar tyst för mig själv; fritillaria meleagris, du underbara.

Vandrar vidare och betraktar balkansipporna som lyser kritvita inne under rosen Therese Bugnet; välkommen tillbaka, du fina vårtecken. Du ger mig tro på att sommaren ska komma även i år.

Den nya rosen Iceberg växer fint i min rundade rabatt. Den köpte jag på trädgårdsmässan så det är premiär för den i år; känn dig inte blyg utan ta för dig av den goda jorden, det finns utrymme för dig.

Buxbomshäcken har blivit hög, dags att klippa den, då får jag många små sticklingar att stoppa ner i marken och som sedan kan användas till nya häckar. Jag har alltid drömt om små, fina buxbomhäckar och nu verkar den drömmen kunna förverkligas. Jag köper inte nya plantor av rädsla att få in buxbomsjuka utan använder bara mina egna sticklingar. Hyacinterna skimrar i magiskt blått mot den gröna bakgrunden; vem har sagt att ni bara ska finnas till jul? Ni pryder er plats i rabatten.

Vårbild, behövs inga ord!

Så var lördagen kommen. Gårdagskvällen tillbringades i glada tanters lag med god mat och många skratt. Idag har det varit en mer tillbakadragen och lugn dag. Vädret har inte varit särskilt inbjudande så mesta tiden har tillbringats inomhus, tråkigt nog. Jag längtar ut, längtar efter att få titta över rabatterna och se vad som tittat upp efter vår frånvaro. Tog ett par skott från en Mårbacka-pelargon igår plus ett skott från en hortensia. Jag har inte en aning om man kan ta skott från hortensian, men den som lever får se.

Har även träffat en gammal vän idag, en vän som var min bästis under några år på högstadiet. Så roligt det var att träffa henne igen, och så mycket vi hade att prata om. Gamla vänner finns kvar även om man tappar bort varandra ibland.

 Många människor kommer och går men bara äkta vänner lämnar avtryck i hjärtat.

Vi hade en mysig kväll igår. Vi var några vänner som deltog i en guidad tur ute på Klampenborgs  naturområde. Det var en underbar kväll så det var så skönt att få vara ute. Klampenborg är ett sågverkssamhälle, liknande Norrbyskär, men där husen bränts ned av ägaren SCA. Det som nu finns kvar är ett naturområde men där växter från de tidigare trädgårdarna finns kvar spridda i terrängen.

Vi hade som mål att lära oss fem nya träd så det blev balsampoppel, hästkastanj, alm, parklind och lönn. Ja, en del kände vi förstås igen sedan tidigare, men det blev de ”big five” som vi bestämt oss för att vi nu alltid ska känna igen. En mängd blommor hittade vi också. På ett ställe, en glänta, fanns en mängd blommade surkörsbärsträd, magiskt vackert var det. 

Vi hörde även koltrasten, näktergalen och rödvingetrasten och såg en steglits. Roligt att ha en riktig blomster- och fågelkännare med sig!

Det var tråkigt att husen inte bevarats, nu hade de bara satt upp skyltar med fotografier på, men det skulle varit fint att få disponentvillan och arbetarbostäderna i verkligheten. Att riktigt få känna historiens vingslag, det gillar ju jag!

Något som är roligt är att så många hört av sig med kommentarer om vad jag skrev om anmoder Hildur. Bland annat så säger många; skriv en bok. Men nog föreställer jag mig att det är bra mycket svårare att skriva en hel bok jämfört med några korta snuttar om en dag i en människas liv. Roligt är det i alla fall att det blev så uppskattat!

Faktum är att jag påbörjat en liten ”bok” eller ska man kalla det släktkrönika. Det är berättelsen om när mamma och pappa träffades under beredskapstiden när pappa låg inkallad i Myrheden för att vakta ”tysktågen”. Det kommer att spänna över mammas och pappas familjer och syftet är att bevara lite av dem åt mina barn och barnbarn. Det känns så konstigt att jag har fyra små barnbarn som inte minns/träffat mina föräldrar. Det blir förstås en liten bok som bara ska finnas inom familjen, komplett med bilder och autentiska brev.

Det är jätteroligt att jag har läsare, jag blir så glad när jag ser att många läser mina inlägg. Men nu har jag börjat fundera; det blir inte så många tummen upp, läser ni men tycker inte om det jag skriver? Det kanske skulle finnas tummen ner som alternativ? Kan det vara så?

Idag har jag kört sand. Det vill säga, jag har skottat sand från vår fina sandhög uppe vid vägen (tack, käre ”bonden”), lagt sanden i påsar, fyllt skottkärran och fraktat det ner till sina respektive ställen. Vi kommer nämligen att behöva sand på många ställen i sommar. Det låter kanske inte så jobbigt, men ack, ack, ack, det är det när man bara har sluttningar överallt.

Så här ser det ut när jag fyllt skottkärran och ska nedför första sluttningen;

Så rundar jag kröken och tar fortsättningen på vägen;
här lämnar jag några säckar med sand för trätrallen ska byggas om nu när vi har ny entré

Vidare runt hörnet på huset; 

Här ska också sand lämnas då denna plats äntligen ska få ett ordentligt underlag (läs trädäck).

Så har vi den underbara trappan, 20 steg ned och 20 steg upp här måste förstås skottkärran lämnas och säckarna bäras;

Där ska sand lämnas för i år hoppas jag att vi bygger om den av stormen raserade altanen.

Så här såg den ut före stormen december 2011; (jag ”älskade” den!)

Så här ser den ut idag;

Inte riktigt lika rolig. Allt raserades när den stora tallen rasade över altandäcket. Inte har vi orkat ta tag i oredan heller, men kanske i år. Ni ser pelletssäckarna fyllda med sand längst till höger. Jag hoppas………