Det finns olika sorters saknad. Den saknad som uppstår när två älskade barnbarn åker tillbaka hem. När jag plockar ihop ritpapper och pennor, mängder av garn, ställer bort lådan med små hästar och diverse hästutrustning, lägger ned det färgsorterade legot i olika påsar, samlar ihop diverse godispapper och slutligen dammsuger, då vrider det till i hjärtat och man känner sig så ensam, så tom. Men så tänker man på allt som hänt under de senaste dagarna och känner glädjen, värmen komma tillbaka i hjärtat.

Hon som ville lära sig virka och efter att ha lärt sig lägga upp maskor, helt plötsligt virkar miniatyrhästtäcken och bollar. Som sitter i sängen och virkar tills jag måste säga ifrån att ”nu måste du lägga dig”. Han som spelar mastermind med mig och som vinner över mig flera gånger. De som nu åkte tåg tillbaka till Umeå alldeles själva. Jag åkte med till Härnösand, steg av och tog tåget tillbaka till Sundsvall. De åkte vidare själva och möttes på stationen av pappan.

Små stråk av saknad viner till genom mig ibland, men glädjen över att ha umgåtts några dagar tar över.

Sedan finns det en saknad som går djupt. Saknaden efter mamma och pappa. En saknad som blivit en fast grund i mitt hjärta, den finns där alltid. Så tittar jag på fotografier från sommardagar då hela familjen var tillsammans på baksidan av vårt hus. Barnbarnen plaskar i poolen, mamma och pappa sitter i skuggan av parasollet, blommorna är fantastiska och över det hela vilar en underbar familjekänsla. De känslorna finns kvar och ligger som en armering i sorgen.

Så finns då saknaden av min syster. Jag saknar det som vi inte fått göra tillsammans. Minnet av allt vi gjorde finns kvar, jag gläds åt dem, men hon försvann för snabbt. Vi borde fått mer tid tillsammans. Hon var ett år äldre än jag är nu när hon gick bort och det skriker inom mig när jag tänker på allt hon missat av sina barns och barnbarns liv. Orättvist känns det, varför hon? Den saknaden skakar om mig ibland.

I kväll tänder vi ett ljus och tänker på dem, varma tankar, glädje över att vi fick vara tillsammans, glädje över alla våra minnen.

Nu har trädfällarna varit här. Två unga dalmasar som fällde alla 5 träden snabbt och elegant. De kapade upp i 45 cm klabbar och vi, Livskamraten, jag och vår unge granne, drog ris och staplade klabbarna. Vägen var rensad och klar efter två timmar. Det ris som ligger neråt slänten får vara så länge. Efter avslutat arbete bjöd vi på pannkaka, kaffe och fikabröd. Vi blev oerhört imponerade av deras skicklighet måste jag säga. Allt gick som det skulle trots den besvärliga terrängen. Skönt! Nu slipper vi oroa oss för fallande träd när höststormarna viner runt knutarna.
Nu har vi en hel del att ta vara på, bära uppför slänten, klyva…… jag tror jag går och lägger mig på soffan en stund och vilar. Blotta tanken gör mig trött.

I morgon kommer arboristerna, beväpnade med vadå? Har inte en aning, men någon skylift blir det i alla fall inte. Våra vackra träd som ska bort, jag fasar! Men beslutet är taget och det är det bästa. Man ska inte ha träd som kan ramla över huset. Hoppas nu bara att det är alldeles vindstilla i morgon.

Idag har det bara regnat och varit blött och nu mörknar det redan. Det märks faktiskt att vi kommit in i vintertiden. Vi har i alla fall gjort något nyttigt idag. Bytt ut en icke-fungerande timer till belysningen av lärkträdet, hängt upp växtlampan i Blomrummet och hängt upp en växtlampa i köket. Jag hoppas att den ska hjälpa citronträdet och kryddväxterna att överleva vintern. Nu ska jag prova att dra upp lite ärtskott också, det är ju så gott.

Men för övrigt så har vi inte gjort någonting överhuvudtaget. I stort sett är dagen en väntan på att få äta middag och sedan gå och sova (och läsa). Jag har för tillfället inte mindre än 4 böcker på gång samtidigt plus en i surfplattan. Ingen av böckerna är speciellt bra så därför hoppar jag lite emellan dem. Det är nog dags att ta fram stickningen och göra något nyttigt istället för att gömma mig i böckernas värld.

Valet i USA närmar sig. Det är roligt att följa ”my American cousin”, pastor Bill. Han är frispråkig, inte minst antirasistisk och det får han många hätska kommentarer om. Men han ger inte vika, han har säkert upplevt en del med anledning av sina två barn, Hanna och Owen, som kommer från Eritrea och är ganska mörkhyade. Jag högaktar pastor Bill, han står för det han tror på och han håller fina predikningar. Jag har lyssnat på en del nu under pandemin. Hans kyrka är stängd för besökare men han sänder live. Spännande.

Idag fick vi vara med om något roligt. Först åkte vi till återvinningen och sedan skulle vi informera de boende längs vår väg att vägen blir blockerad på måndag på grund av trädfällning. Första grannen vi stannade hos bjöd på hembakt fika och kaffe så där blev vi ju kvar en bra stund. Sedan åkte vi vidare till två av bönderna i början av vägen. Jag skulle gå in till det unga bondeparet och Livskamraten till den äldre. Bra tänkt så långt.

Men när jag steg ut ur bilen så kom ett annat par från byn promenerandes och jag väntade förstås till de kom fram. Jätteroligt var det att träffa dem eftersom hon haft problem både med synen och kroppen för övrigt. Det var alltså så trevligt att få se henne ute och röra på sig. När vi står där och pratar så närmar sig det unga bondeparets hönor och kalkoner. Men i täten för dessa fåglar går en fågel som ingen av oss sett tidigare. Grannfrun med den dåliga synen sade: men vems hund är det här?

Hon såg nämligen att den viftade på svansen. Men vi bara stirrade; det liknade en anka men viftade på ”svansen” och lät som en hund som flämtar. Där stod den mellan oss, viftade och lät, helt enkelt jättemärkligt. När vi pratat färdigt gick jag och ringde på hos det unga bondeparet och bonden själv berättade att det var en myskanka som betedde sig så märkligt. Den var kläckt inne i huset och var otroligt social. Den kom fram till bonden, viftade (jag kan inte säga annat, fjädrarna gick fram och tillbaka som vindrutetorkare). Vi fick stryka den över den vita fläcken framme på bröstet och den bara ville gosa. Så märkligt!

Det trevliga umgänget fick ett snöpligt slut då en ung kalkon kom fram och försökte skrämmas. Den var den ende kalkonen (av tre) som klarat sig undan räven. Nu var den i ”tonåren” och ville mucka med allt och alla. Vi fick rådet att om vi mötte den ute på vägen så skulle vi bara nonchalera den och gå rakt emot den, absolut inte försöka vifta bort den. Det tolkar den som att man förbereder sig för strid.

Härliga möten!

Igår var jag stolt, nu hade jag minsann installerat den nya routern. Datorn hade också uppdaterat sig samma dag och nu stängs den ned helt och hållet när den stått oanvänd en stund. Då stänger routern också av sig? Det gjorde inte den gamla. Datorn stängde heller inte av sig flera gånger om dagen. Blä!

Men jag har i alla fall lyckats koppla in wifi-förstärkaren ordentligt så nu fungerar wifin över hela huset. Känns jättebra. Men problemet är ju att om vi ser en film  på svt-play eller Netflix så fungerar det bara tills routern stänger av sig. Det blir till att läsa hela bruksanvisningen en gång till. Ack, den som hade något barnbarn eller barn nära tillhands nu. Jag behöver hjälp, hallå….

Jag har varit effektiv idag i alla fall, storstädat både badrum och sovrum samt hallen, knäskurat trägolvet med såpa samt vi har installerat en lampa nere i slänten. Den ska lysa upp längs stammen på vårt lärkträd så det blir spännande i kväll att se hur det blir när mörkret faller på.

Nu doftar det gott. Livskamraten har stekt ytterfläskfilé, mmmm. Lite pommes frites och ett glas vin till, det blir perfekt början på helgen. Sköt om er.

Nya råd från FHM; 70-plussarna behöver inte längre isolera sig. Jag har förstått att en del äldre har mått väldigt dåligt av att vara isolerade. Vi bor så nära naturen att vi har fullt upp ändå så det gör inte så mycket. Men visst tänker vi på att hålla avståndet och det kommer vi att fortsätta med. Jag önskar bara att fler av de yngre tänkte på det också. De stigande siffrorna Corona-smittade bådar inte gott.

Idag for vi iväg till Birsta och då åker vi naturligtvis tidigt på morgonen så vi slipper eftermiddagsträngseln. Det sitter i ryggmärgen nu att göra så. Vi fick köpa en ny router för vår gamla stängde av helt igår. Så kan man ju inte ha det så nu har vi köpt en ny. Vi bad om hjälp att flytta över SIM-kortet i den nya routern, och killen sade att ”batteriet fixar ni lätt själva”. Suck, där satt jag och försökte öppna den lilla routern men icke då. Locket satt som berget. Livskamraten fick lov att komma och hjälpa mig och med lite våld så fick vi loss det.

Så med mycket möda och stort besvär har jag nu loggat in på det nya nätverket, både till datorn, TV-n och surfplattan. Nu är det bara WIFI-förstärkaren som ska kopplas in. Tyvärr har jag inte kvar manualen så jag har inte den blekaste aning om hur jag ska göra. Eftersom vi har betongväggar så behövs en förstärkare för att vi ska ha åtkomst till nätet i hela huset. Jag får väl tänka och fundera lite mer på hur jag ska hantera det.

Igår åt vi varm brie-ost till efterrätt. Till det tog vi druvgelen som jag gjort och det var alldeles underbart gott! Nu har vi provat druvgelen både till kött och till dessert och den passar lika bra. Nästa år ska jag göra mer gele av våra goda vindruvor. Vilken lyx!

Vissa morgnar när jag stiger upp och drar upp gardinerna för fönstret så känns det som att dra upp ridån till en underbar föreställning. I morse var det så. Sjön låg stilla och speglade himlen, så fint. Då är det lätt att stiga upp och börja dagen.

Jag går nerför trappan med en känsla av förväntan. Som vanligt är mackorna färdiga, de ligger inlindade i en servett och i thé-muggen, min nya fina som jag fick i födelsedagspresent, ligger thépåsen och väntar på det varma vattnet. Jag sätter mig vid datorn, som vanligt, för att läsa tidningarna. Denna morgon blir jag lite distraherad i mitt läsande för fåglarna som flyger fram och tillbaka. Höjdpunkten blev när hackspetten började hacka i tallen precis utanför fönstret. Istället för att hämta kameran och ta en bild så blev jag alldeles blickstilla och bara tittade.

Vi har sett många fåglar och ekorrar leka i det trädet. Från början var det ju två stora tallar men stormen Dagmar tog den ena. Som tur var föll den inte på själva huset men väl på de fina murarna. Nästa måndag kommer detta träd att fällas för vi vågar inte riskera att det också faller. Men oj, vad vi kommer att sakna det.
Detta är vad jag ser när jag sitter vid datorn, fönsterbänken i uterummet och den fina tallen och sjön förstås. Basilikan och rosmarinen som jag tagit in sticker upp i vänstra kanten. Mina älskade pelargoner vill inte sluta blomma. Jag kan inte tänka mig att klippa ned dem och bära ned i Blomrummet i källaren ännu. Inne ryms de inte så de får stå kvar så länge. Vi har inte haft minusgrader ännu. Nu är jag beredd att börja dagen med glädje i hjärtat.

Jag läste idag att det ska öppnas en inredningsbutik i Holmsund. Så roligt! Det och den planerade Sjöstaden gör att det känns som att samhället går mot en ny fin utveckling. Ibland känner jag längtan tillbaka, men det är väl mest människorna man saknar. Suck. Men jag skulle inte ha något emot att få en lägenhet i det nya området…Här vill jag sjunga: Om jag hade pengar…..

Även här händer det mycket, både nya hyreshus och villaområden är på gång. För att inte tala om att vi får järnvägen ända till Njurundabommen. Det känns helt underbart, så enkelt att ta tåget när man ska åka norrut. Slipper åka ända in till Sundsvall.

För att inte tala om att vi får fiber, jajamen. Tur ändå att det inte går att bygga mer längs vår lilla väg, jag vill gärna behålla den liten och lantlig. En rolig sak med djurlivet är att vi fått tillbaka våra ekorrar. I två-tre år har de varit borta men nu har vi sett dem hoppa förbi vårt norrfönster. Visst blev det lite hoppigt inlägg?

Det nya ordet för dagen är väl Corona-säkert? Idrottsevenemang ska säkras, biobesöken ska vara Corona-säkrade, vi äldre ska vara säkra. Usch, så less jag är på detta. Man åker in till affären för att köpa lite godis och de unga stiger åt sidan när man närmar sig. Jättebra att de gör det, men konstigt känns det.

Jag har nyss tittat på Sportextra och sett hur det snöar i Umeå. Fy sjutton, inte än! Här har vi ingen snö ännu, men vattnet i sjön har stigit avsevärt och vågorna dånar mot stranden. Vi som haft så mycket strand hela sommaren men nu, nu är den borta. Vår unge granne som tillbringat sin första sommar i stugan hade dragit upp båten ”i säkerhet”, som han trodde men förra veckan fick vi lov att gå ut och dra den högre upp på stranden. Vi har så stenigt och man vill ju inte att båten ska slås sönder mot stenarna. Nu har han varit här i helgen och dragit den ännu högre upp.

Det händer mycket längs vägen nu. De gräver för fiber och vi har en granne som bygger ut stugan så det är grävmaskiner och virkesleveranser kors och tvärs känns det som. Vi har en vecka kvar innan de ska komma och fälla träd åt oss så under nästa vecka måste vi förvarna om att vägen kommer att vara avstängd åtminstone hela nästa måndag. Då kommer vi att ha fullt upp ett tag framöver. Kvistar och klabbar ska tas hand om. Vi kommer i alla fall inte att klyva klabbarna utan de får ligga fram till våren. Ja, man roar sig så gott man kan!

Ibland händer det saker. Till exempel att man hämtar ved i IKEA-säckar hos bonden, lastar dem i den gamla pickupen och kör hem med dem. Sedan tar man pirran och kör ned ett par säckar i taget till förrådet. Väl där så ska veden staplas snyggt och ordentligt. Ett par vedsäckar staplas på varandra för snabbt användande. Allt bra så långt. Men vid ett tillfälle när vedsäcken skulle lyftas upp på en annan vedsäck så fastnade ett handtag i sågen som stod bakom min rygg. Säckarna är tunga så man måste ta i för att orka lyfta dem. Ett häftigt ryck blev det i höger handled. Aj aj, men skam den som ger sig, det var bara att ta i och göra ett nytt försök. Denna gång hade det andra handtaget fastnat i sågen så det blev ytterligare ett ryck i handleden. Det blev så ont att det blev till att ta på en linda för att skydda leden. Ont var det och att använda höger hand blev i det närmaste omöjligt ett antal dagar framåt. Att sätta sig vid datorn var en omöjlighet.

Sedan blev det akututryckning till några barnbarn så dagarna bara rusade iväg. Nu är jag hemma igen och handleden känns bra så nu kan allt återgå till det vanliga. Skönt!