Mycket nu, tar time-out

Av , , 7 kommentarer 13

Hösten har kommit, med sig i bagaget har han denna gång mycket arbete. Det brukar höra höstarna till. Skillnaden nu är att jag inte har riktigt den ork som jag hade tidigare, före mina aneurysm.

Detta att skriva en blogg har varit oerhört roligt! Inte minst att man tycker sig "börja känna" människor som man aldrig haft något att göra med i verkligheten, men vars bloggar jag följer och vars kommentarer på mina inlägg gjort livet ännu lite ljusare och trevligare!

Mina inlägg har blivit färre och färre på sista tiden, helt enkelt pga bristande tid, och ork. De närmaste veckorna nu kommer jag att åka till Tyskland, Holland och därefter en vecka till Bryssel. Det låter trevligt, men det är i arbetet jag kommer att resa vilket innebär att det är hårt arbete även då. I både Tyskland och Holland ska jag besöka pappersbruk inom koncernen och det ska bli väldigt spännande att få se, i verkligheten, ställen som jag haft kontakt med under en stor del av mitt arbetsliv, men alltid via mail, telefon eller möten på andra orter. Jag hoppas att det kommer att finnas utrymme för att träffa en del av mina gamla kontakter, åtminstone en kort stund.

I Bryssel blir det utbildning. Jag har varit där en gång förut på samma ställe på en veckas utbildning och då fascinerades jag av det enorma utbudet av mat till lunch respektive middag. Ni skulle sett efterrätterna! Även fikapauserna var något i "hästväg", vad sägs om chokladfontän? Jag ska ta med mig kameran och försöka lägga in ett par bilder längre fram.

Sedan, från mitten av november ända in i mars, är mitt arbetsschema fulltecknat, minst sagt. Jag väljer därför att ta en time-out med mitt bloggande. Jag hoppas att lusten och orken kommer tillbaka till våren så återkommer jag.

Till er som brukar läsa mina inlägg – tack! Det är fantastiskt roligt att se att det finns de som väljer att gå in och läsa vad jag skriver!

 

Ibland krånglar allt…

Av , , 6 kommentarer 9

I söndags blåste det hårt. Vi bestämde oss för att dra upp flotten på land. En båtvinsch fanns redan fastmonterad i en sten så det är väl bara att dra upp den. Trodde vi, ja.

Vi slet, vi kämpade, vi drog. Grannen på andra sidan sjön såg vår kamp och var bussig nog att komma över och hjälpa till. Inte nog med det, han gick hem och hämtade den stora taljan och med hjälp av den så började flotten röra sig upp på stranden. Då tackade den snälle grannen för sig och gick hem.

Han hann bara lämna gården så lossnade "något" i taljan, så var den obrukbar. Nåja, vi får väl kämpa på med båtvinschen. Jag slet med veven och Livskamraten kämpade för att hålla linan rak, den ville gärna vrida sig. PANG, sade det så låg vi i en salig röra på backen både Livskamraten och jag. Vinschen var för klen och kraschade.

Inget annat att göra än att göra något annat då. Livskamraten ställde sig vid vedklyven och jag samlade ihop vedklabbarna. Skönt att få det gjort före vintern. Helt plötsligt tystnade klyven. Trasig!

Nej, nu packar vi ihop och lämnar stället innan mer saker går sönder. Vi åkte i varsin bil så jag for iväg och tankade. Vad händer? Bilen är fullkomligt stendöd när jag ska starta efter tankningen. "Detta är inte sant", tänkte jag, men det var det. Som tur var kom en man, modell större, körande på sin traktor. Jag bad honom om hjälp med att flytta bilen så att jag inte blockerade bensinpumpen. Javisst, sade han, tog bilen under armen och ställde den åt sidan. Nej, inte riktigt under armen kanske, men jag hade tänkt att vi skulle hjälpas åt. Sådär ni vet när man öppnar dörrarna och skjuter på från vardera sidan om bilen. Men någon hjälp behövde han definitivt inte. Han bara sköt bilen åt sidan. Tala om rätt man på rätt plats.

Sedan kom Livskamraten och konstaterade att "reläet är löst". Det kunde han fixa så jag tog mig ända hem i alla fall. Men visst är det konstigt att ibland så kraschar allt omkring en! Sådana dagar skulle man hellre tillbringat i soffan med en god bok.

Höst

Av , , 2 kommentarer 8

Diset ligger över markerna, solen är på väg upp, det glittrar i daggen, träden strålar i alla möjliga, och omöjliga, färger. Vem säger att hösten inte kan vara alldeles underbar!?


Ser ni korna? De är också färgmatchade med naturen…..


Det är här bävern håller till. Jag har inte sett honom på sistone, men ryktet förtäljer att han mår bra och fortsätter sitt idoga arbete med att dämma upp bäcken


Rosen Flammentanz i sin uppmurade rabatt är övertäckt med jord och grankvistar. Nu är det bara att hålla tummarna för att den klarar vintern

Grannfrun vaknade under helgen av att en räv satt ute på gården och skrek, tjöt, ylade, vad det nu är rävar gör. Hemskt lät det i alla fall. Den var fin i pälsen så det verkade inte vara en "skabbräv" så de kunde inte förstå varför den skrek. Men senare på dagen fick de höra att två björna passerat tvärs över ägorna. Undra på att räven tjöt, det skulle jag också gjort.

Ta vara på de vackra dagarna och njut av hösten!

 

 

Teknik, teknik, teknik

Av , , 3 kommentarer 10

Stoppa teknikutvecklingen, jag vill stiga av!

Så känns det just nu i dag;

Jag vill ha en telefon som jag kan ringa samtal med, kan jag också ta emot samtal så är det en definitiv fördel. Det är mina huvudkrav på en telefon.

Jag behöver inte en GPS i min mobil. Tackar så mycket, men under 57 år har jag hittills tagit mig från punkt A till B, och ibland också till C och D, alldeles på egen hand. OK då, de första åren behövde jag kanske lite hjälp, men sedan har det gått alldeles utmärkt.

Jag vill absolut inte att mina vänner, eller ovänner för den delen, ska kunna se var jag befinner mig hela tiden.

Jag avskyr när folk svarar i telefon när de är inne på toaletten. Tack så mycket, men behåll era personliga ljud för er själva. Kom ihåg att även om ni dämpar ljuden så ekar det lite metalliskt, och avslöjande, inne i de oftast kaklade, klinkrade toaletterna.

Jag vill ha en telefon där jag kan se siffrorna utan att behöva springa och hämta mina läsglasögon.

Jag vill ha en telefon som jag enkelt kan hitta i väskan (ni vet väl hur många saker vi kvinnor i våra väskor). Inte bara i väskan, jag vill hitta den hemma också, den ligger alltför ofta "någonstans".

Så är det i dag.
Signaturen en som minns räknestickan, rullbandspelaren, när "alla" tittade på Hylands Hörna på lördagarna, när vi lyssnade på ruskiga teaterpjäser på radion, när storasyster lyssnade på Radio Luxemburg,  när man inte fick göra något på Långfredagen m.m.m.m.m.m…

Mysig

Av , , Bli först att kommentera 9

Höststädningen fortsätter med obruten energi (nåja). Nu stötte jag på den lilla häst som jag tidigare haft på min FengShui-bricka. Den häst som jag vid närmare eftertanke insåg att han kanske inte var symbolen för den livliga travare som ska springa hem massor med pengar åt Livskamraten (och därigenom åt mig!)

Men medge att han (klart det är en  han) är söt!

Olika generationer

Av , , 2 kommentarer 8

Lite tungt är det i dag, alla arbetsdagar kan inte vara en dans på gyllene moln. Man får väl vara glad om det är så någon gång då och då!

Nu närmar sig dagen då jag kan avsluta konton etc efter pappa. Det känns bra att få göra ett "avslut". Jag har varit iväg med de sista kläderna till insamlingen och hoppas att näste man som får överta pappas finkostym och överrock ska bli lika stilig som han var. Några saker har jag behållit och använder faktiskt för eget bruk. Pappas vita silkescarf, det var många, många år sedan han använde den, men mamma har ju förvarat den fint nedpackad i en låda. Den använder jag nu och då liksom pappas fleece-väst. Den är lite för stor, men det känns värmande och skönt att ha den, lite av kram-känsla faktiskt.

Jag har också kvar en av pappas näsdukar och hans fickur. Syrran och jag hade tänkt att han skulle få ha dem med sig i kistan för det var liksom hans signum; kika på rovan och att torka sig med näsduken. Hans rutiga och vita tygnäsdukar har funnits med i hela mitt liv. Det blev något missförstånd så klockan och näsduken blev kvarlämnade och nu ligger de på mitt sybord och väntar på sin slutliga plats.

Men det finns "små" människor också. Lilla L och J har varit och ätit middag med oss tillsammans med sin mamma. Den stackars förkylda pappan är ute och rör på sig i världen så honom fick vi bara telefonkontakt med.

Mysigt har vi haft det, lille J är snart 3 månader och en mycket glad och social person med världens absolut gulligaste skrattgrop i vänstra kinden. Varm i hjärtat blir man bara man tänker på honom. Nu ska jag sätta mig, ta fram virkningen och bara njuta vid tanken på mina nära och kära!

PS! Visst låter det som en "riktig" farmor när jag skriver att jag ska ta fram virkningen. DS!

Ur led är tiden….

Av , , 4 kommentarer 9

Vaknar i lugn och ro, skummar genom VK, går över till Aftonbladet (på datorn). Den första rubriken känns inte bra; mer terrorhot, ökad varningsnivå. Varför, varför, varför?

Fortsätter vidare längre in i tidningen, ser en rubrik om att någon Desperate Housewife chockat USA i ett Oprah-program. På vilket sätt, detta måste jag läsa. Oh, ve och fasa, människan har visat bilder på sitt osminkade, alldeles naturliga ansikte!!! http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/klick/article7888867.ab

Hur kan människan – visa upp sig med alla rynkor och veck som tiden sätter i ansiktet hos alla oss som lever! Fy fagerlund! Var är vi på väg!

Hur kan det komma sig att det visas bilder på "vackra" människor med Kalle Anka-läppar, som knappt kan prata för läpparna fladdrar runt hela ansiktet, med tänder som glittrar så man blir bländad, med pannor som de inte kan rynka på om så någon slog ihjäl deras barn framför dem, med kroppar som fullkomligt trotsar tyngdlagen…

Dessa halvfigurer framhålls som tjusiga. Har ni tittat på två människor som haft förmånen att få åldras tillsammans? Som klappar varandra på kinden med en rynkig hand, som pussar varandra på en mun som visar många tecken på att ha skrattat, ha snörpts ihop i ogillande, som kort och gott har använts? Finns det något vackrare? Nej, jag säger bara det: ur led är tiden.

FengShui

Av , , 4 kommentarer 9

Periodvis så är jag inne i tankar på FengShui, väldigt aktiva tankar då jag läser böcker, rensar, plockar om och plockar bort. Inom FS finns en tanke om att "det man vill ha, det kommer att dyka upp", kanske inte i den form du föreställt dig men något åt det hållet.

Någon gång när jag varit inne och läst om det fenomenet så gjorde jag i ordning en liten "önskebricka", dvs man plockar fram saker som ska symbolisera sådant man gärna vill ha i sitt liv.Jag plockade alltså fram lite utländska mynt, snäckor och en liten souvenir från en utlandsresa. Í korthet skulle det motsvara min längtan efter pengar så jag skulle kunna köpa ett hus utomlands och bosätta mig där i värmen.

Då Livskamraten spelar på trav så lade jag också dit en häst som han fått av en "travkompis". Den fick jag plocka bort eftersom den troligen innehöll fel symbolik, den hästen låg på rygg och såg ut att vifta med hovarna i luften och det är ju inte riktigt så hästarna ska bete sig på travbanan.

När jag nu var inne och dammade i arbetsrummet så tittade jag på brickan och studsade till, det är ju min Spanska Villa! Kolla bara:
 

Här ligger mitt önskade hus, med två våningar på ena sidan och en våning på den andra, omgiven av snäckor och utländska mynt
Här har vi "villan" med två våningar till vänster, fönstren under varandra, dörren till höger och en enplans byggnad intill, orange tegelpannor finns också

Va!…. Jag har ju fått vad jag ville ha, förutom att det inte är utanför Sverige utan "bara" utanför Sundsvall. Hur ska jag nu göra med min önskebricka? Ska jag ta bort huset för det har jag ju redan fått!

Nej, jag tror att detta hus bara är starten. Jag får låta pengarna och snäckorna ligga kvar runt huset, kanske kan jag komplettera med något för att göra det ännu tydligare att det var längre söderut jag ville komma. Det blir till att leta i gömmorna, det gäller att vara tydlig med vad man vill. Kul va? Kanske kan jag hitta en mer aktiv och alert liten häst att ställa dit också……