Tänk så snabbt tiden går nu. I morgon är det 1 december, bara 24 dagar till julafton! Nu är det dags att skriva ut barnbarnens önskelistor och göra en utflykt till Birsta. Än vet jag inget om när, eller var, vi ska kunna träffas, men vi är beredda på allt.

Köksskåparna är nu nedplockade så nu ska jag sätta mig och beställa de nya skåparna. Det blir roligt att få upp dem och jag vill att det ska se så ”rent” ut som möjligt. Inget skräp som blir liggande på diskbänken. Helst skulle jag vilja ha skjutdörrar så man kan stänga för hela diskbänken, men jag vet ju att det är inte möjligt, de skulle alltid stå vidöppna i alla fall. Nackdelen med vår nya entré är just detta; att man måste passera förbi diskbänken när man kommer in i huset. Det är vi själva som designat så vi får skylla oss själva. Hade vi varit 40-50 år gamla så hade vi flyttat om diskbänk och kyl och frys, ja rubbet. Men nu är vi i 70-årsåldern och vi tar inte in några hantverkare för att göra saker, så då blir det inte några stora ombyggnationer längre.

Det är inte några stora ytor vi har att leka med. Helst skulle jag vilja sätta skåp hela vägen ned på diskbänken. Idag har vi en hylla på varje sida, men de brukar bli överfulla med grejor så kan man stänga för en lucka, desto bättre. Hur gör vi med mikron, ska den vara synlig, inbyggd i ett skåp eller ska den döljas bakom en lucka? Ack, ack, ack, vilka bekymmer man drar på sig.

Det har kommit lite snö i natt så sjön ligger alldeles vit. Fåglarna äter ivrigt, de verkar tycka att det är kallt så de behöver hålla värmen uppe. På TVn är det skidåkning och Livskamraten håller på med köksskåpen. Jag hade velat åka till Galtsjöbruk för att få lite adventskänsla, men Livskamraten ville hellre titta på skidåkningen. Det är ganska skönt att bara slappa här hemma ändå så det kändes bra ändå.

Jag har skickat en bild på adventstaken tillsammans med en liten vers till barn och barnbarn så vi har haft lite kontakt. Känner mig lite under isen men tror att det är en reaktion på allt som hänt. Man kan inte hålla humöret uppe alltjämt. Så är det bara. Jag kommer igen.

Igår började Livskamraten att riva skåpen över diskbänken. Rejäla platsbyggda skåp var det med långa och grova spikar. Vi fick oss en liten överraskning när det första skåpet togs bort. Där fanns nämligen elledningarna. Jag som har måttat flera gånger för att se vilka skåp vi kan sätta in. Hur mycket kommer elledningarna att påverka, suck! Livskamraten menade att vid andra skåpet så var det i alla fall en trävägg och då kan det alltid gå att jacka ur lite. Vi får väl vänta tills det skåpet är borta så får vi se vad som kan passa.

Nu längtar jag efter familjen, vill träffa alla, barn och barnbarn. Sådana här dagar tänker jag – hur kunde vi flytta så långt från alla? Det går över, det vet jag. Men det börjar bli dags att höra hur det blir i jul, när ska vi kunna träffas?

Jag har börjat få ett ljud i mitt vänstra öra på kvällen. Inte ett pipande ljud som de säger att det är vid tinnitus. Det är mer ett knastrande ljud, ett sprakande, inte så högt och inte så ihärdigt, men lite jobbigt. Jag har väl inte vant mig ännu med dessa ljud som går in via mitt ”tredje fönster”, hålrummet i båggången i örat.

Nu sitter Livskamraten och tittar på travet. Jag undrar om jag ska fortsätta brodera på mitt bokmärke till Läsecirkeln eller om jag ska fortsätta titta på någon serie på surfplattan. Vad lockar mest? Ärligt talat, inget av aktiviteterna lockar. Få se om jag hittar på något annat. Vem vet?

Nu har jag varit på mitt första PRO-möte och det var ett möte med många känslor minsann. Vi fick information från Kommunen att de kommer att halvera ytan där pensionärsförbunden PRO och SPF har sina aktiviteter. I ena ögonblicket lyfter de fram Träffpunkten som ett utomordentligt exempel på livaktighet och som nu gjort att det ska skapas liknande träffpunkter på, jag tror att det var två ställen till. I nästa ögonblick meddelade de alltså att de halverar utrymmena för dessa aktiviteter. Vi håller till i Kommunens lokaler som förvaltas av det kommunägda fastighetsbolaget. Vi har högsta hyran. Det finns en tom lokal ovanför där vi håller till som skulle kunna utnyttjas, men Kommunen vill inte utöka sina lokaler.

Det snurrar i mitt huvud. Vad!? De lokaler vi utnyttjat under hösten i Folkets Hus kommer inte att vara tillgängliga under dagtid för man vill hyra ut till mera lukrativa kunder. Pensionärerna är ju lediga alltjämt så vi kan väl använda lokalerna på kvällstid. Men se där misstar de sig. Många av pensionärerna har sina krämpor som gör att de helst inte är ute kvällstid, framförallt då vintertid. Dessutom ska man uppmuntra till att de vistas ute under dagtid och får lite dagsljus och motion på ett så säkert sätt som möjligt. Vi enades om att bjuda in politikerna för att förklara sitt beslut och skrev dessutom en protestlista. Det var många hotfulla röster; – det är val nästa år, – vi möts på Mynttorget nästa år.

Minsann, det hade jag inte väntat mig. Jag ska gå på nästa möte också när det blir jultallrik. Bäst att anmäla sig tidigt. Man får ju inte vara fler än 100 personer i en lokal. Om man då tänker sig 15 stycken i köket, åtminstone 5 från styrelsen och dessutom sångkören så blir det inte många platser kvar.

Så köpte jag med mig två matlådor, Chicken Masala och pasta Carbonara så vi kunde äta middag framför TVn och se de duktiga fotbollstjejerna besegra Finland. HEJA SVERIGE! Jag undrar om Livskamraten i hemlighet håller på Finland?

Tänk att julfilmerna redan börjat visas på TVn, visserligen på kanal 8, men ändå. Finns det inga andra filmer att visa? Det är ju fortfarande bara november. Säger jag vars adventstjärna redan lyser dygnet runt i Uterummet. Det var tänkt att vara med timer och skulle inte slås på förrän nu på fredag. Men Livskamraten hjälpte mig att sätta ihop stjärnan och gick ut och hängde upp den och sedan dess lyser den med ett vackert sken. Den hänger alldeles framför fågelmataren så nu lägger jag ut mat enbart i det lilla fågelhuset. Det är nog lika bra det för skatan vill gärna vara där och norpa åt sig mat och då går det åt så snabbt.

Nästa torsdag ska jag in på uppföljning på Strokeenheten i Sundsvall. Jag ska få träffa en sköterska och nu håller jag på att förbereda de frågor jag ska ställa till henne. Jag tänker skicka frågorna till henne före mötet så hon hinner förbereda sig och samråda med läkaren. Bland annat vill jag veta om de tänker följa upp mitt återstående högersidiga aneurysm för att se hur snabbt det blir större. Växer det snabbt så vill jag att Umeå Sjukhus informeras och att man planerar in en operation. Går det att operera så vill jag absolut att det ska göras.

Vi som skulle börjat med de nya köksskåpen i tisdags. Icke då, jag har haft fullt upp med att städa. Nu är det gästrummet som ska ha upp julgardiner och julbelysning och lite allmän städning efter våra senaste övernattningsgäster. Det är ett par veckor sedan och i vanliga fall brukar det bortplockat efter gästerna redan samma dag de åker eller allra senast dagen efter. Men nu går det långsamt. Tur att jag lärt mig att inte reta mig på det längre. För några år sedan så skulle jag varit lagom sjövild om saker och ting gått så långsamt. Men man lär sig med tiden.

Vad jag däremot retar mig på är att det tar så lång tid för märkena efter kanyler och elektroder att försvinna. Plus att det helt plötsligt dyker upp stora blåmärken lite här och där utan att man gjort illa sig. Det är ju efter de blodförtunnande medlen, så det är bara att acceptera, det också. Låter jag lite gnällig? Ja, jag tror det. Jag kanske skulle ta en promenad i friska luften istället för att ta ned de gamla gardinerna. Jag lyssnar på min kropp, och mitt humör, och gör så. Sköt om er.

Igår hade vi Läsecirkel. En medlem, som varit med i många år, har helt plötsligt slutat. Jag blev väldigt överraskad och min första tanke var – är det mitt fel?

Men vad skulle jag ha gjort för att förnärma henne så? Sedan kröp det fram lite information från en av de andra damerna som gör att jag misstänker en fnurra på tråden mellan dem. Så vansinnigt onödigt! Nu är det bara en kvar av de tre som ingick i gruppen när jag gick med. Det var just för att jag tyckte så mycket om dem som jag fortsatte i gruppen så det känns inte bra alls.

När jag kom hem så hade jag planerat att dammsuga lister och tak i hall och vardagsrum, men jag orkade bara med vardagsrummet. Passade på att hänga upp de röda gardinerna och sedan däckade jag för dagen. Soffan börjar kännas som mitt andra hem. Jag är nog lite skörare just nu.

Här ringde telefonen och vi blev bjudna till glöggmingel den 4/12. Härligt, nu steg humöret ordentligt. Det är ”gänget” som ska samlas och vi är alla nu vaccinerade med 3 Covid-sprutan, hurra för oss. Igår blev jag också bjuden till fika på ABF den 12/12 så nu har jag lite att se fram emot. Även den 13:e blir vi i Läsecirkeln bjudna på fika och denna torsdag ska jag, för första gången, på ett PRO-möte. Kan inte påstå att jag varit speciellt sugen att gå på något möte tidigare, men nu känner jag fler människor i samhället och då blir det roligare att gå dit. Det är väl bara att acceptera att man är en äldre dam och att man kan umgås med likasinnade.

Dagen ska ägnas åt fortsatt städning i hallen. Därefter blir det tömning av köksskåpen och förberedelse inför monteringen av de nya skåpen. Livskamraten ska åka och klippa sig och då ska jag passa på att besöka mitt andra hem, soffan, och titta färdigt på en koreansk serie. En promenad ska också hinnas med. Ja, dagen är fulltecknad.

Idag blev det en shopping-dag helt plötsligt. Både Clas Ohlsson, Rusta och IKEA. Helt plötsligt ville Livskamraten iväg till Birsta och när han vill det, då är det bara att haka på. Så iväg for vi och Livskamraten handlade en grovdammsugare, jag handlade lite smått och gott inför julen, lite LED-slingor (tänk att man aldrig får nog av dem), en ny pläd att lägga över soffan i jultider och några mikrofiber-trasor att försöka få bort resten av sotet med.

Solen strålade och då kunde jag tydligt se alla sotflagor som tillkommit efter min städning häromdagen. Jag höll på att bryta ihop och anklagade Livskamraten för att vara dålig på att elda. Han kommenterade tillbaka att – där brukar du väl aldrig städa (oh, så arg jag blev då). Men jag gick inte in i någon diskussion utan visade honom hur taklamporna såg ut och då blev han tyst. Sedan försvann han ut i Uterummet, kom tillbaka och mumlade tyst – filtret i grovdammsugaren höll inte tätt när jag dammsug köksspisen alldeles efter att du städat.

Därav blev det en ny grovdammsugare. Så nu har jag dammsugit tak och lister i köket medan dammsugaren är ny och fräsch. Ska ta lister och tak i hallen och vardagsrummet imorgon efter Läsecirkeln. Nu är jag nyduschad och fräsch och tänker sätta mig och titta på någon lagom trevlig serie på Netflix. Igår kväll började vi på en polsk deckare som verkar bra.

Lite omväxling från alla koreanska sådana. De är så läckra, gör så annorlunda saker ibland. Tänk er ett kärlekspar som på grund av ett missförstånd hållit sig ifrån varandra i 14 år. Så möts de igen och naturligtvis är det många förvecklingar innan missförståndet klaras upp och de erkänner sin kärlek till varandra. Hade det varit en amerikansk, engelsk, fransk, ja vilken nationalitet som helst, så hade paret mötts i en öm kyss. Men inte i den koreanska, nej där stryker han över hennes axlar, upp mot hennes ansikte och tar tag i kinderna och trycker ihop dem. Hon försöker få fram ett – släpp mig, och då bara gapskrattar han henne rakt upp i ansiktet. Lite ovanligt kanske. Jag hoppas väl att de kysser varandra därefter. Men huvudsaken är väl att de var nöjda.

Ta han om er!

Igår ringde en vän och vi hade ett långt samtal. Vännen har tillhört den grupp människor som jag kunnat prata helt öppet med kring mina upplevelser av hjärnblödningen och de två tidigare operationerna. Nu visar det sig att vi har en gemensam ”fiende”; våra kärl. H*n har gått igenom en stor operation och väntar nu på ytterligare en. Vi sitter alltså i samma sits.

Givetvis började vi tala om dödsångest. Är inte det något som alla gör vid sina samtal med människor? En sak är given här i livet och det är att vi alla kommer att dö. Varenda en av oss. Visst kan vi alla drabbas av lite ångest när man tänker på det.

Men det finns en sak som skiljer våra tankar från det stora flertalet. Det kände jag när h*n sade att – ibland när jag fick ont i magen när jag körde bil så tänkte jag, är det så här jag ska dö? Ska jag stanna bilen vid vägkanten?

Det är inte ofta jag får huvudvärk, men när det händer och jag har ont i huvudet så brukar jag tänka – kommer jag att vakna i morgon? Stackars Livskamraten, så hemskt för honom.

Skillnaden mellan oss och flertalet andra är att vi är medvetna om att vi har ”tickande bomber” i våra kärl, att brister kärlet så hinner vi troligen avlida innan vi kommer under vård. Till saken hör att vi har så speciella ”bomber” att det krävs specialistkompetens söderifrån för att kunna klara en operation. Vi som är så unika….

Nu borde jag väl avrunda med några kloka ord om livet, men några sådana har jag inte. Vad kan man säga? Lev livet så länge du lever är väl det enda. Skjut inte saker på framtiden, se till att du får göra det du absolut vill göra. Ägna inte tid åt att reta dig på saker/människor som stör dig, kan du åtgärda saken, gör det. Kan du inte åtgärda, acceptera och ägna ingen energi på den/det mer. Var rädd om dina nära och kära, säg gärna en gång för mycket – jag älskar Dig.

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.

Så var det gjort, 3:e Covid-sprutan och influensavaccination. Känns bra att ha det gjort. Var lite orolig för att det skulle bli någon effekt av de blodförtunnande medicinerna, men det var inga problem. Regnet bara vräker ned och jag misstänker att det kan övergå i snöfall senare under dagen. Det får bli en innesittar-dag idag med fortsatt torkning av sot kring köksspisen. Sedan ska jag förbereda för start av nedtagning av köksskåpen för på måndag, eller tisdag, ska vi börja byta överskåpen. Det som jag planerat så länge och till och med köpt skåpstommarna som står paketerade i Uterummet. Nu har jag upptäckt att det är fel stommar, hej och hå. Tala om dålig planering och ändå hade jag suttit och tänkt ordentligt innan jag gjorde beställningen. Det är bara att låtsas som ingenting och  beställa nya. Suck! Man kanske kan använda stommarna i hallen……får räkna på det.

Något som jag måste göra idag är att ringa några telefonsamtal, inte mindre än 7 stycken. Jag har haft en lista med samtal som jag måste ringa liggande framför datorn hela veckan och har inte kommit mig för att ringa ett enda av dem. Förstår inte varför det blivit så motigt att ringa, jag bara skjuter samtalen framför mig. Ändå är några av samtalen till goda vänner. Nu ska jag ta mig i kragen och börja avverka listan namn för namn…… ja, så måste det bli.

Signaturen oföretagsam pensionär

Nu har jag lärt mig något nytt! Hurra! Så länge man lär så lever man. Jag vet nu vad cVEMP är. Inte alls bara några slumpvis utvalda bokstäver utan faktiskt en undersökning av öronen. Man blir kopplad till fyra elektroder, i pannan, på vardera sidan om halsen samt i halsgropen. Sedan ska man sitta med huvudet vänt mot datorn, den utlöser ljud som påverkar balanssinnet och man ska se till att en markör håller sig inom det gröna fältet.

Detta är mycket enkelt uttryckt, av en lekman. Detta görs på varje öra och då får man fram linjer för respektive öra. Man kunde mycket tydligt se att det var stor skillnad på linjerna för öronen. Eftersom en skiktröntgen visat att jag har ett extra hål i båggången på vänster öra så tolkar jag det som att jag haft ett tunt ben i båggången som det gått hål i när jag fick I-balken i pannan. Detta förklarar min lockkänsla och att det känns som att mina egna ljud studsar omkring i en burk.

Så var det med det. Ingen mening med att gå och vänta på att hörseln ska komma tillbaka då. Det går att operera och plugga igen hålet, men min Öronläkare har pratat om hörapparat. Får vänta till dess att han ringer så får jag höra vad han tycker nu efter cVEMPen. Vad man får lära sig om sin egen kropp så här på gamla da´r.

Nu blir det middag, fläskpannkaka med lingon och rårivna morötter. Gott!