Hantverkare av den gamla skolan

Vi har haft lite bygghjälp i familjen i sommar och det har väckt en del funderingar hos mig. Uppväxt som jag är i en släkt med hantverkare, på pappas sida, så har jag alltid varit van vid att karlarna i familjen har klarat det allra mesta. Det har aldrig spelat någon roll vad saken gäller, karlarna har vetat hur man löser de praktiska problemen och även kunnat åtgärda dem. Väldigt praktiskt och bekvämt! 🙂

Så är det naturligtvis inte för alla, vi är ju alla olika, men jag upplever att något har försämrats när det gäller hantverkarna. Håller vi på att tappa stoltheten, yrkesskicklig-
heten, kunskapen i att utifrån ett behov hitta lösningen…..

Jag hoppas att det inte är så utan att de ungdomar som vill satsa på att arbeta med händerna får den bästa utbildningen från grunden för sitt arbete. Allt ska inte handla om "halvfabrikat" utan en del saker måste / behöver man känna till från grunden.

Jag minns att när pappa måttade saker så kunde han hålla upp tummen och ange ett mått på ett hus utifrån den. När jag stickade barnkläder till första barnet så hade jag aldrig måttbandet med mig hem till mamma och pappa. Det var bara att fråga: hur lång är ärmen nu? så höll han upp tummen och måttade. Det stämde på millimetern.

Nu är det inte just den förmågan jag efterlyser utan mer helhetskänslan för sitt hantverk. Varför jag tänkt på detta just idag är för att den bygghjälp vi haft har varit av just den sorten; kunskap från grunden, allround-kunskap, stolthet över sitt arbete, en vägran att bara lämna sådant som inte är så bra men som inte ingick i beställningen, helt enkelt GOD YRKESSKICKLIGHET. Hurra för den! Kram denna regniga dag, nu går jag tillbaka till soffan på altan, lyssnar på eldens sprakande och funderar mer kring den trädgårdstrappa och pergola som jag skulle vilja anlita de duktiga killarna till (livskamraten, som också är av den duktiga sorten men kanske något lååååångsammare, vet ingenting……)