Borta med vinden

Igår skulle jag stryka lite kläder inför den kommande arbetsveckan. Sagt och gjort, jag ställde strykbrädan framför TVn och zappade mig fram mellan kanalerna för att hitta något lagom som man inte behöver koncentrera sig på för att följa. Wow, plötsligt kom jag rakt in i filmen Borta med vinden efter boken med samma namn skriven av Margaret Mitchell.

Självklart valde jag att se den, strykningen var snabbt avklarad och jag blev sittande. Den, tjocka boken, läste jag någon gång när jag var mellan 15-17 år gammal och jag tror aldrig jag har sett en film som så tydligt återspeglade boken.

Jag mindes hela boken faktiskt, filmpersonerna stämde in på mina mentala bilder från läsandet; tänk bara Miss Pittypatt, Miss Prissy, för att inte tala om Mammy den evigt trofasta.

Jätteroligt var det att känna hur boken lyftes fram från något av mina inre arkiv. Tänk t o m Rhett Butlers slutreplik: ”Frankly, my dear, I don’t give a damn.”, satt klart fast i minnet. Det måste ju betyda att boken var fantastisk eller hur?

Borta med vinden eller som man säger här i norr: "väck me´ pusta´

Det får mig att undra hur mycket som egentligen finns lagrat på den inre hårddisken. En period brukade jag föreställa mig att jag packade vissa frågor i en wellpapplåda och skrev namnet på lådan för att kunna packa upp den sedan. Det märkliga är att jag faktiskt kan packa upp "innehållet" i de lådorna efter flera år (och två hjärnoperationer). Konstigt va?

Igår kväll, när jag hade gått i säng, så kom jag på en sak jag skulle ta med till arbetet. Då gjorde jag en notering i mitt mentala block och i morse så kunde jag komma ihåg vad jag hade tänkt. Är det bara jag som gör sådant?