En del av vardagen?

En av de roliga, och oväntade, sakerna med släktforskningen har ju varit att få kontakt med ”nya” släktingar, både i Sverige och utomlands. En av min farfars mostrar flyttade till USA, fick en son som sedan fick en son som fick en son, William, och det är alltså honom jag har kontakt med. Han kallas för Pastor Bill och är pastor i en lutheransk kyrka.

Han är väldigt aktiv på Facebook i sin egenskap av pastor och det är jätteroligt att följa hans liv. Det som är så intressant är hur hur han och hans församling lägger ut hela sina liv åt varandra. Det är berättelser om när Bill besöker sin demente far, när hans barn har någon aktivitet i skolan samt naturligtvis foton och berättelser om alla aktiviteter i kyrkan.

Det verkar verkligen som att kyrkan är en stor del av vardagen. Allt ska delas med hela församlingen. Det som förundrar mig mest är när han lägger ut information om någon församlingsmedlem som drabbats av sjukdom eller annat sorgligt och uppmanar alla till att be för personens familj. Det känns lite märkligt när hundratals personer då kommenterar eller ger tummen upp. Det är så personliga saker som läggs ut. Även firande av långa äktenskap, eller barn som tagit någon examen, lyfts fram.

Här slår det mig att jag har inte en aning om man kanske gör så också inom församlingar här i Sverige. Det kanske man gör men jag vet ingenting om det. Kan det vara så?

På ett sätt blir jag lite avundsjuk, är det riktig värme och omsorg som ligger bakom? Eller är det bara ytligt medkännande? Vet inte, men funderar lite på det.

Vilka tankar så här på morgonen. Nu är det nog bäst att ta itu med de mer vardagliga göromålen. Önskar er en trevlig dag!