”Mina tanter”

Så går måndagen mot sitt slut. Livskamraten skjutsade mig till Läsecirkeln idag och när vi närmade oss Träffpunkten så fick jag syn på en av ”mina tanter”, 92-åringen. Hon är så böjd, nästan dubbelvikt över sin rollator men kämpar sig framåt ändå. Hon hade varit både på Apoteket och ICA och handlat för veckan, är inte det fantastiskt! Nästa vecka kommer hon att vara på sjukhuset måndag-fredag för strålbehandling av sin elaka knöl på halsen. Men hon klagar aldrig. Tvärtom skrattade hon så hon nästan grät när vi pratade kring boken vi ska läsa. Man känner sig ödmjuk när man umgås med henne, en alldeles vanlig postkassörska med en humor, en glädje som lyser i hennes ögon, trots ständig smärta.

Jag berättade att nu hade jag formellt avslutat Läsecirkeln hos ABF, summerat och signerat. Men se, det ville de inte vara med om – ”det är ju bara april”. Vi har inte haft någon Läsecirkel på två veckor, först påsk och sedan för att jag tog ledigt, och det pratade de om. Det kändes så tomt när de inte fick gå till vår träff. – ”Ja, vi kan väl hålla på hela sommaren”.

Hittar vi en lägenhet och säljer huset här så kommer det att bli tungt att lämna dem. Jag kan bara hoppas att någon vill fortsätta i mitt ställe så damerna får fortsätta att träffas. Vi läste bara två kapitel idag för vi pratade mest. Tydligen fanns det ett uppdämt behov av att få prata av sig. Jag letade fram mitt första inlägg om Läsecirkeln. Så här skrev jag den 16 januari 2019:

Så iväg for jag och där i ett litet rum satt två äldre, prydliga damer. De berättade att de varit ganska många i gruppen, men nu var de bara tre stycken. Det hade varit naturliga avgångar skrattade de. Jag fick också veta att här diskuterade man inte böcker utan här läste man högt för varandra ur en bok.

-Hon är 90 år, har både grå starr och gula fläcken så hon kan inte läsa, sade den yngre damen. -Jag har också grå starr så jag läser inte heller. Men hon som. läser är bara 85.

Den tredje damen dök upp och vi småpratade lite och skrapade trisslotter. De berättade att de träffats i många år, att det var roligt att ”läsa” en bok tillsammans men att det mesta var rent socialt. De höll på i två timmar, började med att skrapa triss-lotter, läste 50 minuter, tog kaffepaus och fortsatte sedan läsningen. Först tänkte jag att nja, inte min grupp kanske, men de var så trevliga att jag kommer att åka dit nästa vecka också. Jag kan ju lösa av 85-åringen med att läsa. Det blir inte i den gruppen jag kommer att hitta vänner att gå på teater och konserter med, men det var faktiskt skönt att sitta och lyssna när någon annan läser. Få se vad det blir.

Åren har gått, två damer har slutat av naturliga skäl, men gruppen har fyllts på. Vem hade kunnat tro att den finns kvar fem år senare. Livet är förunderligt, håller ni inte med?