En sak som är härlig med trädgårdsarbetet är att man då kan låta tankarna löpa som de vill. Idag när jag höll på att kratta trädgårdsgången så kom jag att tänka på ett samtal kring fikabordet på jobbet i fredags. Av någon anledning så kom samtalet in på olika sätt att benämna varandra i en familj. En del barn säger mamma, andra säger morsan, medan ytterligare andra använder förnamnet. Vilka mekanismer som styr detta vet jag inte men det är lite märkligt faktiskt.

För ett antal år sedan var jag på en större fest och fick en jättetrevlig bordskavaljer vid middagen. Vi kom att prata om familjesituationen och han pratade då om häxan och smådjävlarna. Första gången han sade det nästan studsade jag till på stolen; va’ sa’ han? häxan!? smådjävlarna!? Men han sade det med sådan glädje och ömhet i rösten att det kändes nästan lite småtamt att prata om min man, mina barn. Innan kvällen var slut så kom jag på mig med att säga – men vad sa häxa…din fru då?
Så kan det gå, det är skillnad på käringar och kärringar också. Allt beror på känslan bakom.

Men för att återvända till fikabordet, en sak som vi nog alla kände oss lite oförstående inför var när äkta makar kallar varandra för mamma och pappa. Man ska ju försöka ha förståelse för "allt" så jag provade att säga kom nu pappa så går vi och lägger oss. Det fick mig att vilja fortsätta med att säga så kommer jag in med kopp thé och stoppar om dig sedan. Några tankar på att kura ihop sig tillsammans väckte det sannerligen inte.

Det är som synes inte alltid så djupa tankar som dyker upp under trädgårdsarbetet, men å andra sidan, man kan inte tänka djupa tankar hela tiden heller!
Kram!