Det här med keso…

Jag håller på att TRÄNA att äta keso. Det går SÅDÄR.

Varför vill jag nu äta keso? Jag tycker det ser gott ut när ANDRA äter keso. Det är en sådan där typisk "bra-att-ha" sak i kylskåpet en varm dag (tänker jag). Kunna göra en sallad och ta keso till för att få lite sälta och protein när man är lat helt enkelt. Eller på mackan har jag hört att det kan vara gott!

Men då var det ju det här med att lära sig äta det också. 

Keso har en besynnerlig konsistens. Den är smulig och samtidigt rinnig. Det smakar ju just ingenting det bara rullar runt på tungan. Jag tror mina problem med keso går tillbaks till barndomen. Någon vänlig äldre släkting uppmuntrade mig att testa keso.

Hon förklarade att om jag blandade i vaniljsocker i keso så skulle det smaka EXAKT som Ris a’la malta. Hurra tänkte jag och vevade i vaniljsocker i keson, det såg ut som Ris a’la malta, det luktade vanilj och så tog jag glad i hågen en sked och högg in. Det åkte ut lika fort som det åkt in. Jag spottade och hulkade hejdlöst över diskhon. Ris a’la Malta my ass!

Nej, det smakade inte alls ris a’la malta. Å jag tror jag började i fel ände helt enkelt. Jag började med att försöka få något helt nytt att smaka som något helt annat i stället för att ta det som det är.  Jag testar en liten sked nu och då för att bekanta mig med produkten. Det är alltså mest konsistensen jag har lite svårt för, får liksom inte grepp om det hela. 

Så om någon vänlig själ har något tips för hur jag kan vänja mig med keso i sin rena naturella form tar jag tacksam emot förslag. Inga Ris a’la malta tips alltså!

//a