Idag har jag agerat som en gränslös  människa utan farstu -Fast bara mot mina närmsta anhöriga! DOM får sanna mina ord lyssna på både det ena och det andra, precis som min läkare! Jag är liksom krass när det gäller min kropp -Har man problem med lever, gallgångar, mage/tarm då skiter jag bokstavligen i formalian. För när allt kommer kring handlar det om hur det de facto ser ut i vardagen.

Jag träffade min läkare igår och han fick som sagt höra hur mitt sk liv ter sig ”-Det är inget liv” framhärdade jag.

Smärtor? Nix, men ett konstant rännande på muggen utan historiskt motstycke. Charmigt? Inte alls, men komiskt sett med perspektiv. Konstant toapappersbrist och ingen nåd i sikte är liksom vad jag vant mig vid -Och alla runt omkring mig förfäras, förtvivlar och undrar hur i friden jag orkar leva. Typ!

Att inte ÄTA har blivit lösningen. Leva på vätskeersättning och vatten för DÅ har jag fått ha frid i kroppen och har kunnat lämnat lyan utan expressjakt på toalett. ”-Jag är en en fet person som svälter, jag får ju ingen energi” Japp så lät jag hos läkaren, desperat, utmattad, färdig, less och väldigt rak på sak! Raka puckar och ärlighet är vad som gäller när man sitter där.

Jag är oerhört glad över att ha en klok, empatisk och rutinerad läkare. Med tanke på alla mina bukspottkörtelinflammationer senaste fyra åren (till följd av mina sju ercp-ingrepp) så verkar det som att min bukspottkörtel har fått lite problem MEN det var enkelt att åtgärda förklarade läkaren. Jag fick kapslar som jag skulle testa DiREKT! Så jag knaprade kapslar igår och kunde faktiskt gå ut och gå på kvällen EFTER maten!!!! Frikking WOW liksom!

Läkaren hävdade att jag skulle ha så snabb effekt av kapslarna att han skulle ringa och stämma av med mig redan idag, och jag erkänner att jag kände mig grymt skeptisk där i stolen. Ty här har livet varit ett smärre fängelse i MiNST ett år!!!

OM det inte inträffat ett smärre mirakel över natten så skulle jag vilja hävda att matsmältningsenzymer i kapselform var exakt vad  min kropp behövde. SÅ det innebär att min läkare hade helt rätt. Det innebär att jag plötsligt kan gå ut och gå, åka och handla och inte behöva sitta inne fram tills kvällskvisten. Det innebär att jag kan börja fundera på att ÄTA på riktigt. Det innebär att jag kan kasta alla vätskeersättningsrör åt fanders tillsammans med näringsdryckerna och i stället sätta tänderna i friska grönsaker, nötter, fröer och frukter och tillföra riktig energi!

Att ett sådant skitfel kan leda till så mycket problem hade jag ingen aning om -Däremot hade jag lagt ihop ett och ett efter ingreppet i Huddinge och själv begripit att något var FEL och att det inte längre handlade om levern. Såååå efter ett år i det här träsket, efter några månader med dagliga och konstanta gallkramper (pga PSC), efter ytterligare en bukspottkörtelinflammation (pga ercp-ingrepp) och efter en fullkomligt galen månad med näringsdryck och ihärdig molvärk någonstans i buken så kan alltså några kapslar göra livet möjligt igen! Hur fascinerande är inte det?!

Låt livet återvända, låt kraften, orken och livsenergin stiga som sav i träden. Låt maten ge mig näring för här skall byggas upp för min älskade älskade VARDAG!

För är det något jag förtvivlat över så är det just bristen på vardag. Bristen på allt det där ”vanliga”, bristen på energi, ork. En trötthet in i märgen och en hopplöshet att inte ens kunna äta MAT -it’s not a life! Träning finns inte på kartan utan bra mat för det finns inget att ta av mer än trötthet.

Jag skriver detta inlägg för att det är så viktigt att aldrig ge upp. Det är så viktigt att våga prata med läkare om hur det egentligen ÄR. Det är så viktigt att inte lägga sig ner och acceptera sådant som man känner måste gå att rätta till. Oavsett vad det handlar om. Att lägga sig ner och dra täcket över huvudet har känts väldigt lockande (det erkänner jag) men det har alltid slutat med att jag vräkt mig upp ur sängen. Frikking vägrat att bli  konsumerad av handlingsförlamning.

Jag är otroligt glad för den inställningen idag!

Nu skall jag planera helgens MAT. Jag skall handla och inte bara fundera på vad sonen skall äta utan faktiskt planera för oss båda!

Å där fick jag tillbaks en stor bit av min vardag -Ett litet men stort steg på vägen!

//a

PS: ni anar inte hur mycket censur jag lagt in i detta inlägg… Det mina anhöriga fått höra idag är sanna mina ord värt en medalj för att dom hanterade!