Att vara arbetssökande är inte så roligt. Jag slits mellan den jag är, och vad andra tycker att man ska vara. Nu menar jag kanske inte människor i den bemärkelsen, utan snarare systemet. Min planering från Arbetsförmedlingen innebär att jag ska söka 6-20 jobb/månad i HELA Sverige.

Ehh…jag har dock berättat både för Arbetsförmedling och A-kassa att jag INTE söker mer än 50-60%, sen tänker jag förmodligen inte tacka nej, ifall jag blir erbjuden en rad på ett ställe där jag vill vara. Men hur kan systemet tycka att det är ekonomiskt försvarbart att jag söker ett jobb på 50%, som personlig assistent nere i Malmö? För Malmö tillhör vad jag vet, Sverige, även om det är 124 mil från Umeå och dit.

Undrar om jag söker jobb där och får det, ska jag då veckopendla, eller dagspendla med flyg Vad ska mitt löneanspråk ligga på, månntro Och boende därnere, hm, undrar om jag måste panga nån spargris vi har gömd nånstans. Det är egentligen lika befängt, om nån tror att jag skulle söka en anställning på 100% vart som helst i Sverige. Dom kunde enkelt lägga in en fråga ifall man är flyttbar också.

Vad som gör att jag känner att jag inte kan vara den jag är, kommer då jag egentligen ska anmäla mitt intresse till jobb som jag inte är intresserad av. Allt för rättigheten att stämpla. Jag ska ljuga om det, för att komma upp i den kvot som systemet ålagt mig att göra. Jag vill vara så pass kaxig att jag säger att jag VET att jag kommer att få jobb, inom en snar framtid.

Med erfarenheten av att sitta med rekrytering, ta in folk, som lovar att dom verkligen vill ha jobbet. Och som man sedan lägger ner energi, tid och pengar på. Man skolar in assistenter som sedan försvinner, för det var inte riktigt det rätta stället. Det är så trist och tråkigt så jag vill inte vara den som gör på samma sätt.

För mig handlar det om brukaren, och att den personen ska vända sig in och ut, för en främmande människa som sedan försvinner efter nån vecka eller två. Så grymt! Vem skulle själv vilja ha det så? Det är ju människor vi pratar om, inte saker eller materiella ting. Snälla nån, man må väl få chansen att kunna matcha varandra.

Sen vet jag också, av egen erfarenhet att man kan växa ihop med en person som man inte trodde från början. Men det handlar om engagemanget från bägge håll. Hur mycket själ och hjärta man lägger ner i att synka varandra. Det går, jag lovar, men du måste ha ett genuint intresse, från början.

Jag vill inte söka som vikarie där jag får hoppa in hos olika människor som jag inte får en chans att lära känna ordentligt. Nåt jag lätt hade kunnat göra om det var så jag ville ha det…rotation och nya möten. Det skulle ju kunna vara en rolig utmaning, det med, fast…för mig, här och nu…tveksamt.

Nu lutar det ju dock åt att det är vad jag måste göra, söka dom jobb jag inte vill ha. Och då blir det en lögn, och jag är ingen lögnare, jag kan inte… Jag blir alltså tvingad att utge mig att vara något som jag inte är. Inte bara det, jag blir ofrivilligt den där som skickar in ansökningar hit och dit och man ser efter första meningen att dom som sökt, inte ens vet om vad dom sökt. Kan tillägga att jag ska meddela Arbetsförmedlingen att jag söker jobb på deltid, punkt. Och då sänks även kraven på hur många jobb man ska söka.

Nå, jag är inte riktigt där än, jag bidar min tid. Vissa må ju kanske tycka att det är egoistiskt, men är det det? Alltså att man inte vill dra en lögn, och man vill prestera och ge, det bästa man kan

Ska ha en tredje intervju på onsdag, så det rör ju på sig, definitivt. Jag väntar fortfarande på svar från den första intervjun jag var på. Har återkopplat till dom och jag är absolut kvar i gamet. Dom väntar fortfarande på beslutet, så jag väntar med spänning. Det är mest det som kanske känns knepigt. Man ställer upp på andra intervjuer, fast…vem vet, det kan ju vara under den intervjun man inser att dom har nåt ännu bättre att erbjuda Jobbigt 

Tog en kylig promenad innan middagen igår. Gick ut på Västerslätt och kom till det där nybygget. Hade tänkt fortsätta rätt fram till Vindelvägen, men gång och cykelbanan dom anlagt var inte plogad. Så jag funderade 2 sekunder, vek av till vänster och gick yttersvängen förbi DHL och rundade gamla Spedition och sedan tillbaka. Det blev några steg ändå.

Ville vika in på nån tvärgata men tordes inte. Vem vill villa bort sig i -10 grader och småfrusna fingrar…not me. Mörkret hann falla innan jag var tillbaka.

Blev sugen på att baka hällakaka igår kväll så jag slog igång en deg. Så hittade jag en jäst som gått ut, i kylskåpet. Hade först tänkt slänga den men så tänkte jag att jag sätter en till deg, gjorde så och det fick bli Gáhkku. Hade ju liks kört in Gourmet stålet i ugnen, så varför inte passa på. Så nu finns det lite bröd i frysen, minsann. Jästen funkade bra.

Önskar er alla en fin måndag!