Satt ute här förra veckan, och skulle in och börja med middagen, frågade om Winstone skulle med in och noterar att han sitter i en väldigt konstig sits… kolla här:

Hur i hela världen hade han kommit sig dit??? Jag vet att han inte hoppat upp på sitsen och ner mellan armstödet, jag hade ju suttit därute med honom, hela tiden.

Jag ställer mig upp och försöker dra kopplet kors och tvärs och se om det fanns ett kryphål, men icket. Säger åt Nicco att komma ner och lösa detta matematiska problem åt mig. Jag sätter mig ner på stolen igen och då… ser jag hur det hela hade kommit sig:

Armstödet hade sluppit och därför hade kopplet kommit sig under…puh, jag trodde att det spökade på riktigt. Alltså det där var ju ungefär som en nyckel på en nyckelknippa, helt plötsligt har tjorvat in sig med dom andra nycklarna och hur man än sliter och drar så lossnar det inte, men tar man knippan mellan tummen och pekfingret, och skakar lite lätt så släpper det.. bara så där.

Nu kunde jag ju inte plocka upp hunden och stolen och skaka lite lätt, men det behövdes ju inte. Innebär nu denna iakttagelse att våld egentligen aldrig bör brukas… utan tar man det bara fint, lugnt och sansat så löser sig det mesta…

Igår gjorde vi inte mycket, jag åkte ut på kyrkogården och gav gravstenen där, en omgång med mossmedel, och se, visst vart det skillnad, synd bara att medlet inte räckte till hela stenen.

Före:

Efter:

Kvällspromenad med Winstone, då jag gick samma vända som jag gjorde då jag hamnade mitt i spöregnet, och se, igår satte det igång att regna på exakt samma ställe men, hahaa… den här gången var jag förberedd och hade paraflaxet med mig, tji fick den däruppe 🙂

Nu är det frukost som vankas och sedan arbete så det är bara att sätta igång. Önskar er alla en fin måndag!