Etikett: ninja

Kung fu fighting

Av , , 4 kommentarer 9

 

Men var det då fredag… igen, jo, det var det. Min bästa dag, i veckan, fråga mig inte varför. Kan ju ha att göra med att man klarat av ytterligare en vecka och att man snart gör helg.
Vi tog det bara lugnt på jobbet igår, med en promenad upp på centrum, det kändes fullt tillräckligt med tanke på hur det är i min hals, fy tusan, (skrev hon och kraxade våldsamt).
Jag har bokat in Åke på en hälsoundersökning, något han måste göra för att få behålla behörigheten på hans lastbils körkort. Jag vet inte hur ofta dom gör detta men säkert med några få års mellanrum, och det kan ju vara bra. Jag skrev specifikt och bad om en tid, sent på dagen eftersom han kör till Vindeln varje dag…
Det funkade ju jättebra, han fick en tid klockan 13.00. Undrar just varför man kan skriva in saker under övrigt, då det ändå aldrig görs som man vill? Dessutom skulle dom ha 750:-/halvtimme, har ni hört va. Och vad händer om undersökningen är klar på 20 minuter, blir det billigare då, och om det drar över fem minuter, hm. Ja, med den erfarenhet vi nu har av vad vi alltid åker på, så tillåt mig tvivla på att det blir billigare.
Just nu spelas ”Everybody was kung fu fighting” på radio Umeå, jag har alltid gillat den här låten, men den får mig också att se en svartklädd ninja som ramlar ner från ett träd, platt på magen, i en park i England någonstans, ett par som är ute och går, stannar upp och tittar på ninjan som plötsligt reser sig upp och springer och gömmer sig bakom ett träd samtidigt som han vevar på med sina armar.
 
Det var ett sånt där ”dolda” kameran program som det där visades i. Haha… faktiskt rätt så kul, och jag undrar mest vad det där paret tänkte.
Och med dom orden lämnar jag er åt era fredags nöjen och hoppas dom blir lika roliga som ni hade tänkt er.

Hugo von Arkenstainer o Orvar…

Av , , 4 kommentarer 7

 

När storebrorsan gick på bräntis så hade han en klasskompis (Eddie tror jag hans namn var) som skrev och ritade historier om en som hette Hugo och den andre hette Orvar. Jag vet inte om brorsan också hade en hand med där, i skriverierna, men jag vet i alla fall att han hade böckerna hemma från gång till gång. Jag läste dom och skrattade, fascinerades av all fantasi och det var inte bara berättelserna som var fantasifulla utan även teckningarna han gjorde.
 
Nå, igår letade jag fram en gammal pärm som innehöll en del skolarbeten, jag skulle visa Nicco vad jag skrivit om droger eftersom dom nu ska göra det i skolan. Då hittade jag följande lilla historia:
 
 
Där har vi Hugo von Arkenstainer och Orvar von Lurkenheimer (vet inte om det var dom namnen som användes eller om jag hittat på egna efternamn). Jag började läsa för Nicco som bävade inför vad som skulle komma. Det var strid på kniven hela tiden och ett väsande, krypande, skuggor och skrik. I ett stycke sitter Hugo och smuttar på en (S)cherry (jag fattar inte ens att jag visste att det existerade något som hette (S)cherry) och i nästa stycke bestämde sig Hugo för att gå in och ta sig ett glas med snorsyra och koöga. Alltså vi skrattade så det rann tårar, vilken fantasi. Vidare kan man läsa och jag citerar: Hugo sov med uppspärrade ögon som lyste i mörkret. En svart skugga kom sakta krypande över golvet. Slutcitat.
 
Måste ju ha varit en dold talang att kunna sova med uppspärrade ögon och aldrig har man sett en skugga komma krypande 🙂 Nicco tyckte att historien saknade väsentliga delar, såsom innehåll, avslut, och framförallt en början. Här hoppade jag direkt in i handlingen och ingen får någonsin veta varför Hugo och Orvar skulle dräpa varandra. Inte heller får vi veta hur det gick då sista kapitlet saknas *snyft* Ja, där ser man, jag tyckte om att skriva, redan på den tiden, gissningsvis är jag 11-12 år, då den skrevs.
 
Apropå spöken, eller konstiga snubbar så fick jag se en igår. Då jag kom ut på jobbet och parkerade bilen såg jag Mats Jonsson stå längre bort med sin slambil, jag gick dit och vi tvärpratade om Fällfors och om vi trodde att det skulle bli av. Han börjar med att fråga om jag jobbar där? Ja säger jag, fast i huset längre upp. Aha, där det står en Ninja på gräsmattan säger han. Jag vänder mig uppåt men ser inte vad han menar. Ja, vi pratar klart och när jag vänder mig om för att gå upp till chefen så ser jag vad han syftat på…det står faktiskt en livs levande Ninja däruppe, svartklädd med huva på skallen och ett långt svärd som han fäktar på med, hm, undrar just vad polisen skulle ha sagt om dom sett den lilla föreställningen? Jaja, det var då inget man räknat med att träffa på, inne på ett bostadsområde i lilla Umeå.
 
Nu ska jag se om Nicco kravlat sig upp och kanske att jag kikar in om det finns något frukost liknande i kylskåpet eller skafferiet. Ni får ha en bra dag…och nej, Fällfors blir inte av, vi blev bara 24 anmälda och det är för lite för att det ska löna sig, tyvärr. Så tävlandet får vänta ett tag till.
Maria Lundmark Hällsten