Dagens samhälle, särskilt moderaternas, bygger en människosyn på att alla människor är starka och drivna.

Men hur sant är det?

Jag tänkte nu orera och gräva lite i detta högst icke-politiskt-korrekta ämne. För för att anta att alla människor inte är starka, är ju att säga att människor är svaga. Och ingen människa är väl svag och orkeslös?

Om du frågar 1000 socialarbetare och vårdanställda om alla människor är starka, kloka och drivna så är jag övertygad om att du får ett skratt och ett nej till svar. Ta pensionssystemet som exempel. Då dagens sammhälle tar för givet att folk är starka, drivna och engagerade så har man infört ett system där folk själv ska gå in och styra sin pension. Dock så visar det sig att 7/10 inte kan göra ett bra val. Det finns followers och do’ers, och jag skulle tro att 7/10 är followers och 3/10 do’ers. Problem uppstår om man antar att alla är do’ers, något som håller på att hända.

Männsiskan, i alla dess former, är inte i fokus i dagens sammhälle, idag handlar allt om pengar och ekonomisk tillväxt. Jobben är viktigare än människan i moderaternas sverige, man ska jobba till varje pris. Systemet skiter i om folk mår dåligt eller är sjuk, det ska tjänas pengar.

Pengar ja. En mycket stor andel av våra chefer är ekonomer. Men hur mycket kan våra ekonomer om ledarskap? Förr i tiden var var och varannan chef reservofficer. Detta är något som knappast förekommer bland handels/stureplans-bratzen idag som växt upp i omvärldsavskilda bubblor på östermalm, och som kommer bli våra framtida ekonomer och därmed också chefer.

Ekonomistyrning är ledarskap för dom fega och svaga. Visst att siffror är viktiga, men tittar man bara på siffror och det som går mäta så missar man ofta saker. Det är mycket enklare att jämföra siffror än att jämföra det som inte går att räkna i kronor och ören. Ju fler perspektiv och saker man tänker på inför ett beslut, destå bättre beslut, som jag beskrivit i en post tidigare.

Sen idag så är tendensen att man man outsourcar för att spara pengar. Detta är inte bra, då man förlorar heltsperspektivet, begränsar antalet perspektiv man har på en fråga, och inbjuder till suboptimering. Suboptimering är en term inom företagsekonomin där en del eller sektion av ett företag tar ett beslut som är bra för den enskilda delen, men dåligt för företaget i stort. Så har det blivit i sammhället idag, ta friskolorna som exempel.

Vidare kan man också se moderaternas skattesänkningar som en sorts suboptimering. Man för över det ekonomiska ansvaret på den enskilda individen, och förlorar därmed den helhetssyn som är nödvändigt för att få ett så bra samhälle som möjligt.

I dessa tider med liberala strömmningar så minskar också tilltron till våra myndigheter. Ju mer man kan ta för givet destå mer känner man att man inte behöver den välfärd som vårt sammhälle förser oss med.

Men vi måste hjälpas åt. De senaste 50 åren så har vi haft en kraftigt ökande välfärd, som berott på en kraftig ökning av energitillgången. Detta har gjort att vi kunnat ta en massa saker för givet, men i takt med att energitillgången och därmed också välfärden minskar så kommer vi bli allt mer beroende av varandra, och tvingas hjälpas åt för att inte förgås.

Hoppas vi inte hinner förändra och anpassa vårt samhälle till en mer individualistisk infrastruktur innan kriserna sätter in och vi inser att vi behöver varandra.