Den första tanken som slog mig var att Länsstyrelsernas kritik, men även från huvudstaden, kretsat kring hur bygdeavgiftsmedlen (en kompensation för vattenkraftutbyggnadens konsekvenser) har kommit att användas av kommuner, som ett sätt att dryga ut egna medel till exempelvis näringsbefrämjande åtgärder och projekt ”…som annars är bygden till nytta”. En kritik som egentligen borde leda till en större förståelse för de stora strukturella skillnaderna mellan residensregioner och perifera glesbygdskommuner, och behövliga justeringar i statsbidragen, eller varför inte det allra bästa, en vattenkraftåterbäringsmodell alá Norge.

Har märkligt nog sett varken en notis eller artikel i ämnet, men det har gått rykande fort efter Riksrevisonens revisionsrapport (20/3) av Länsstyrelsen i Västerbotten, där granskningsmyndigheten gav anmärkning på följande vis:

”Grund för uttalande med reservation: Länsstyrelsen i Västerbottens län redovisar lämnade bidrag till kommunerna i transfereringsavsnittet om 27 618 tkr avseende bygde- och fiskemedel. Utbetalningarna har gjorts med delegerad rätt för kommunerna att fatta beslut om utbetalning till slutliga mottagare. Förfarandet är i strid med förordning (1998:928) om bygde- och fiskeavgifter. Enligt uppgift från länsstyrelsen uppgår den ackumulerade behållningen hos kommunerna av ännu inte utbetalade medel från kommunerna per den 31 december 2014 till 49 477 tkr. Om utbetalning och beslut i dessa bidragsärenden hade fattats av Länsstyrelsen i Västerbottens län enligt förordningen skulle fonden för bygdemedel i länsstyrelsens redovisning ha redovisats med motsvarande högre belopp”

Kritiken här rör dock inte hur bygdemedelsavgifter används ute i kommunerna, den underliggande förklaringen torde vila i hur Länsstyrelsen hanterat (eller inte hanterat) de medel som ej förbrukats under ett givet år. Kritiken rör dock även laglighetsaspekterna, vilket man blir aningen brydd över, var inte detta prövat och känt långt tidigare när man gav kommuner rätt till delegation?

Kommuner har särskilda deponeringskonton för bygdemedlen där reglering sker när Länsstyrelsen godkänt kommunens bygdemedelplan och förutvarande ansökningar. Kontot ”hänger” i luften och kan därför inte tillgodose räkenskaperna i årsredovisningen för Länsstyrelsen i Västerbotten (inte heller ingår det i kommunernas årsredovisning). Bristerna som Riksrevisionen anmärker på, men inte alls förklarar, skulle säkert kunna lösas på ett bättre sätt, där innestående/kvarvarande medel återförs till Länsstyrelsen. Då skulle de kritiserade nivåskillnaderna minska. Om det nu är där skon verkligen klämmer.

Ansökta och genomförda bygdemedelprojekt, precis som ej eller delvis slutförda, kan löpa över flera år och eftersläpningen gör det svårt även för kommunerna att på kronan uppskatta vad som finns och kommer att finnas på ”kvarståendekontot”. Rent praktiskt har det nog varit bra att medlen inte flyttas tillbaka i all hast till Länsstyrelsen. Rent praktiskt 2, alla medel borde kunna kvarstå och utbetalas från länsstyrelsen, även om kommunerna behåller beslutsdelegationen. Jag kan i ögonblicket inte låta bli att fundera över innehållet i Tillväxtverkets granskning av bygdemedlens användning, en rapport skulle lämnas till regeringskansliet den 16 april. Om detta har det varit mycket tyst.

Oavsett så brinner det nu i knutarna. Länsstyrelsen lät den 23 april meddela att beslutsdelegationen till kommunerna i länet nu återtas. Inte helt oväntat, men högst anmärkningsvärt är de dagar omställningen ska ske på. Redan under 2015. Senast den 18 maj flyttas hela kontoinnehavet hos kommunerna till Länsstyrelsen. Ska Länsstyrelsen även per omgående överta handläggningen av bygdemedelansökningar lär det bli inte så lite bökigt. Om detta måste besked ges genast. Vad gäller för 2015?

I Vilhelmina kommuns var sista ansökningsdag 20 mars för bygdemedel och beredningsarbetet långt gånget inför kommunstyrelsens arbetsutskott 11 maj. Hade Länsstyrelsen aviserat en ny ordning från årskiftet 2015/2016 hade nog övergången skett smidigare och utan ovisshet och förmodligen även utan oro. Man får innerligt hoppas att Länsstyrelsen har avsatt medel och personal för handläggningen och sitt återtagna uppdrag. Annars riskererar ansökningar och beslut förskjutas månader framåt. Det är sommarmånaderna som är möjligheternas tid, annars tappar många föreningar lätt ett år. Tycker verkligen det är hög tid för Länsstyrelsen att tydliggöra och offentliggöra detta. Det finns f.ö. inte en rad om detta på Länsstyrelsens hemsida.

Vilhelmina kommun verkar aldrig formellt beslutat att tillsätta en fullmäktigeberedning kallad ”Skolan i Framtiden”. Kan man verkligen påstå något sådant utan att skända det högst politiskt beslutande organet?

I backspegeln minns nog lokalpolitiker den s.k. förtroendemannautredningen, som reder ut hur den politiska organisationen ska se ut kommande mandatperiod. Den föregicks av partiremiss där dock sittande majoritet i stort lade agendan för direktiv och uppdrag. Ärendet passerade kommunstyrelsen för beredning och sändes till kommunfullmäktige. Enligt kallelse, i dagordningen, som ärende, med bifogade handlingar. Med tydliga förslag till utredningsdirektiv som ingen kunde ta miste på. Som alla partier och fullmäktigeledamöter gavs chans att påverka innehållet i (oavsett hur det i praktiken förhöll sig med den saken). En formellt sett korrekt hantering.

Vid kommunfullmäktige 15 december 2014, fanns inte något ärende på dagordningen om en ny fullmäktigeberedning. Något sådant ärende hade aldrig passerat kommunstyrelsen, inte heller hade partiremiss förelegat. Efter uppropet togs inte heller någon nytt ärende upp till dagordningen, att tillsätta en fullmäktigeberedning. Men presidiet lyfte nu ledamotsfrågan. Nu hänvisade fullmäktiges ordförande till socialdemokraternas budgetremissvar, i vilket lyder som följande ”Vi föreslår att kommunfullmäktige tillsätter en fullmäktigeberedning…”. Utmärkt, ett förslag måste lyftas för beslut – för att äga giltighet. Varför har aldrig förslaget då lyfts formellt, i något beslutsfora?

Det intressanta är att kommunbudgeten, med remissvaret från (s) som grund, inte heller var beslutad i det ögonblicket. Kan ett förslag till fullmäktige, i ett remissvar, ge rättsverkan, utan ett formellt beslut? Detta hade sannerligen varit godis för förvaltningsdomstolen att sätta tänderna i.

Aldrig någonsin har en ”fullmäktigeberedning” arbetat på så lösan grund. Utan formellt beslut, utan en grundlig genomgång av direktiv och uppdrag som skall ges. På det här viset, åsidosattes oppositionspartierna från möjligheten att påverka innehåll och målsättningar. I förslaget från socialdemokraterna, långt ner i sitt remissvar, under budgetrubriken för Utbildningsnämnden, finner man fem rader text bifogade. Men inte ett ord om någon skolöversyn i inledande strategitexten. Det är dimmigt värre.

Om någon funderade på direktiv, så nämndes det inte heller på fullmäktige 15/12, och varför skulle den tanken kläckas? Ärendet var just reducerat till en nominering och inget annat. Det blev en ”ad hoc” föreställning där socialdemokraternas förslag till direktiv redan vunnit ”laga kraft”. Alla gick i fällan, jag med (utschasad av budgetmangling och vindkraft), hur kan fullmäktige tillsätta en beredning utan vare sig formellt beslut eller direktiv?

Följden blev en skolberedning vars ”direktiv” enbart handlade om majoritetens (S/V/BB) förslag till fullmäktige, i ett remissvar. Med ”direktiv” att se över skolstrukturen utanför tätorten. Om det är ett förslag till fullmäktige, då tycker jag sannerligen att fullmäktige själv borde prövat och tagit beslut i ärendet. Hela förfarandet är slarvigt och slafsigt. Hade den formella frågan prövats, och beretts, då hade man förmodligen också avsatt ekonomiska medel till skolberedningen.

Hela det här skådespelet, i att snabbt och effektivt, med renodlad ekonomisk karaktär, granska möjligheterna att spara in, samlokalisera, reducera eller lägga ner skolor, eller flytta högstadier, har bara handlat om att skära i kostnader och inte se till de samhällsbärande och/eller bygdeutvecklande uppdraget man har i kommunen (sett till kommunallag, skollag och kommunens egna målsättningar). En rationaliseringsutredning kunde man gjort exakt på samma sätt i Utbildningsnämnden  – och naturligtvis gavs ändå utbildningsförvaltningen huvudansvar för skolutredningen. I en obskyr fullmäktigerustning. Ingen skugga på förvaltningen dock, de har utrett vad man ålagts.

Allt började med att tidigare förvaltningsledning, i en budgetremiss för några år, sedan satte Latikberg skola under galgen genom att placera den utanför budgetramarna såsom ofinansierad. Målet att få till en byaskoleavvecklingsutredning började, som jag sett det, från min insnöade horisont.

En vacker dag ska jag förklara varför jag använder dessa ord, avvecklingsorden, för somliga politiker vilka irriterar sig över ordvalet. Fortsättning följer… del 2…

PS. För en rekapitulation av fallet Latikberg skola, som jag skrev ett blogg om, ges länken här:

http://blogg.vk.se/entitet/2014/03/02/sakrandet-av-byaavvecklingen-fortskrider-latikberg-nasta/

Marsån verkar vara en smått okänd å, sett till en internetsökning på Wikipedia, det är marsánsås som blir sökträff. Men likväl som bara en marsánsås finns, finns nog bara en Marså (för Kalix är så långt bort att det inte räknas). I vart fall strömmar Marsån, i detta län, från östra Marssjön, i Marsfjällets skugga, genom Marsådalen ner till den vidsträckta sjön Malgomaj.

Marsån betraktas som ett kärnområde av den rödlistade och hotade flodpärlmusslan, dessvärre betecknas inte bestånden som livkraftiga utan bevarandeåtgärder är nu nödvändiga att genomföra för långsiktig överlevnad. Samtidigt återskapas då förlorade livsmiljöer för öring. Naturen får sin läkning likväl som det kan stärka förutsättningarna för fisketurismen i detta enastående fjällnära område (ett stenkast från Marsfjället och Njakafjäll). Öring dominerar i ån men längre ner förekommer både harr och gädda. Man slås av tanken, att den äldsta flodpärlmusslan som hittats var 256 år gammal, och att en likvärdig mussla i Marsån skulle kunna vara ”född” ett halvsekel före den första nybyggaren i trakterna.

Utvecklingsenheten vid Vilhelmina kommun har i samverkan med Länsstyrelsen Västerbotten och Vilhelmina skogsallmänning skapat ett restaureringsprojekt för Marsån, där alla tre parter föreslås gemensamt finansiera projektet som omsluter 700 000 kr.  Genom samverkan och erfarenhetsutbyten ska man återskapa och långsiktigt bevara och förvalta områdenas höga naturvärden och därmed leva upp till regionala, nationella och internationella åtagande.

När man läser beredningsdokumentet för projektet, med målet att skapa ett vattenekosystem helt i balans, med livkraftiga bestånd av den hotade flodpärlmusslan och öringen, så blir jag oerhört förvånad, och besviken, när arbetsutskottet i Vilhelmina kommun tagit ett avslagsbeslut. I brist på medel, som det står i beslutsprotokollet från den 14/4.

För det första tycker jag det är märkligt att arbetsutskottet, som främst är beredningsorgan, tagit det definitiva beslutet, eftersom man inte lämnar ärendet vidare med en beslutsrekommendation till kommunstyrelsen. Jag kan inte i delegationsordningen finna något stöd för ett sådant beslut som detta.

Vilka medel handlar det då om? Den kommunala delfinansieringen om 200 tkr föreslogs tas från det s.k. 1329-kontot, som är en pott för utvecklingsprojekt där ungefär hälften är baseras på s.k. bygdeavgiftsmedel (bygdemedel i vardagligt tal). Det innebar i reda pengar 100 tkr. Inte några astronomiska belopp precis.

Det finns flera finansieringsvägar, dels från nämnda 1329-konto, men också ett renodlat bygdemedelstöd, då andra parter delfinansierar projektet. När man från centralt håll (huvudstaden) haft både kritik och invändningar hur bygdeavgiftsmedel (som är en gottgörande ersättning för skador och följder av vattenkraftregleringen) används, så borde kommunens projektdel helt kunna finansieras av bygdeavgiftsmedel, då det handlar om biotopåtgärder i ett strömvatten som utmynnar i en reglerad sjö. Någon sådan beredning har inte utförts, så vitt jag förstått, och förmodligen har ingen heller konsulterat länsstyrelsen (som givit beslutsdelegation om vissa bygdemedel till kommunerna) för en avstämning om möjligheterna.

Jag tycker avslagsbeslutet från arbetsutskottet är både anmärkningsvärt och bedrövligt. Det är för mig obegripligt varför inte ärendet lämnas till kommunstyrelsen för beslut, oavsett vilken beslutsrekommendation man haft i arbetsutskottet. Finansieringslösningar brukar kan man alltid finna, om man vänder på alla stenar. Och finner inte kommunstyrelsen råd, varför inte lämna detta viktiga och betydande ärende vidare till kommunfullmäktige? Jag tycker arbetsutskottet onödigtvis sänkt detta projekt med en nolldom som jag faktiskt tror det fanns och finns en lösning till.

(fotografiet, ett biflöde till Marsån)

Turerna kring det snart länsbekanta öltältet på en skolgård i Vilhelmina tätort fortsätter. Länsstyrelsen i Västerbotten (Lst AC) delgav i veckan Vilhelmina kommun sitt tillsynsbeslut i ärendet. Eftersom en kommunstyrelseledamot i Vilhelmina påstått att den överdrivet hårda kritiken från Lst AC kan vara ett utslag av en personlig vendetta/hämnd från en Lst AC-tjänsteman (som tidigare varit anställd i Vilhelmina), därtill förespeglar ledamoten tvivelaktigt myndighetsutövning och att Lst AC bitvis tappat den strikt neutrala hållning som man bör kunna avkräva myndigheten, så finns anledning att gå till botten med tillsynsmyndighetens granskning.

Här följer Länsstyrelsens tillsynsbeslut och ett mejl som kommunalrådet Åke Nilsson (sid 6) skickade till Länsstyrelsen efter ett inslag i SVT Västerbottensnytt den 11 mars, http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vasterbottensnytt/tillat-alkoholservering-pa-skola En TV-intervju där kommunalrådet avfärdar kritiken på alla punkter. I mejlet till länsstyrelsen avfärdar kommunalrådet all kritik, ännu en gång.

Så till Länsstyrelsens tillsynsbeslut, i vilket allvarlig kritik riktas mot Vilhelmina kommun och tillståndshanteringen av ett tillfälligt alkoholtillstånd. Vilket kommunstyrelsen ytterst ansvarar för, men där kommunstyrelsens ordförande använt delegationsrätten för beslut i ärendet i öltältsfallet. Det obefintliga utredningsmaterialet riktar Lst AC kritik mot, material myndigheten begärt kompletteringar av men som kommunen aldrig kunnat framvisa (detta är känt den 11 mars). För det finns inte. I övrigt konstaterar Lst AC tillståndet vara oförenligt med tobakslagen, nationella alkoholpolitiska riktlinjer samt kommunens eget drogpolitiska program. Märk väl, Länsstyrelsens tillsynsbeslut är undertecknat av enhetschef Curt Hörnqvist och tillsynshandläggare Therese Runarsdotter. Vad i texten, som ytterligare någon tjänsteman eventuellt skulle ha delförfattat, är enligt mig närmast omöjligt att avgöra. Apropå den ”bild” av personlig hämnd som påstås framträda från den tjänsteperson som upprättat skrivelsen.

I kommunalrådet Åke Nilssons mejl till landshövding Magdalena Andersson och länsrådet Lars Lustig, riktar Nilsson hård kritik mot hur länsstyrelsen brustit i kommuniceringen av kritiken. Ja, praxis i tillsynsärenden kan alltid diskuteras, jag kan hålla med om att kritiken borde delgivits kommunen med chans till yttrande. Men i sak fanns ingen utredning, inget underlag, som skulle förändra Lst AC bedömning, som jag ser det. Nilsson skriver i mejlet att han känner sig uthängd i massmedia, efter intervjun i Västerbottensnytt. Han säger sig inte fått möjlighet att förklara sig, men nog tycker jag att det är precis vad han gör, Nilsson förklarar sig: kritiken mot honom är obefogad och tillståndet lämpligt i sig. Tvärtemot socialnämndens yttrande i avslagsbeslutet han själv tog en vecka före bifallsbeslutet.

En motivering av kommunens ställningstagande, som kommunalrådet i mejlet säger sig önskar ge, ska alltid finnas med i utredningen och tillståndsbeslutet, inte ges i efterhand. När väl tillsynsbeslutet från Lst AC, ärende 705-1519-2015, hamnar i Vilhelmina kommunstyrelse den 31 mars, sägs en del knorrat över länsstyrelsens skrivelse och kritik. Vad är den underliggande orsaken till detta, då tillsynsbeslutet är så kristallklart som ett byråkratiskt myndighetsbeslut bör vara? Förförståelse bland en eller flera kommunstyrelseledamöter, oaktat sanning eller förtal, kring en av de handläggande tjänstemännen vid Lst AC, bedömer jag som möjligt bidragande.

Politiskt korridorsprat verkar övertygat somliga, den här gången har detta haft räckvidd rakt ut i media. Om det är förtal som sprids vidare, är det rent bedrövligt. Då har verkligen sakfråga övergått till personfråga, vilket kan ge alibi för kommunstyrelsen att skaka av sig kritiken. Vem som sprider vad, och med vilken sanningshalt, är inte min sak att utröna, men är det falsk tillvitelse, då bör man inom både politiken och förvaltningen ta sig en rejäl funderare över vad som sprids och vilka verkningar det får.

Kommunstyrelsen i Vilhelmina tog slutligen beslut att ge förvaltningen uppdrag att revidera drog- och alkoholpolicyn. Så någonstans har väl kritiken slutligen sipprat ner och landat. Inget ont utan något gott, den här gången.

Till sist. Att kommunstyrelsen ändrade delegationsordningen, för tillfälliga alkoholtillstånd, från kommunstyrelsens ordförande till kommunchefen, är ännu en indikation på att beslutsansvaret ska flyttas från förtroendevalda till en tjänsteperson och att kritiken tagit skruv. Politiken kommer i tidspressade nödfall hålla tillfälliga alkoholtillståndsärenden på en armlängds avstånd. Men att varken förtroendemannautredningen, eller ett partiremissförfarande, tagit fram förslag till förändringar i delegationsordningen är lika indikativt som anmärkningsvärt. Tänk att det inte är kommunstyrelsen som utarbetar vilka förändringar i sin egen delegationsordning som ska ändras, läggas till eller tas bort.