Etikett: doktor

En kick mitt i natten!

Av , , Bli först att kommentera 3

Kiddo har hostat några nätter så igår ringde jag till våran doktor och fick hostmedicin. Dom receptbelagda hostmedicinerna mot rethosta innehåller både det ena och det andra och innan sänggång fick han sin dos och jag tror vi båda såg framemot en lugn hostfri natt. 

Istället för att lugnt somna var det som att vrida på en knapp. Han började prata högre och högre, låg och trummade (!) och var allmänt stollig. Ropade och frågade vad vi skulle göra?! Någon gång efter midnatt (!!!) tystnade surrkusen! :-)

Idag blir åter en lugn dag och så hoppas jag innerligt att junioren piggar på sig och kan få börja njuta av sitt sommarlov. Stugturer, studsmatta och simskola är aktiviteter som inte har utrymme för feber och förkylning!

…och inatt… om det behövs hostmedicin får det bli den mera naturliga varianten iform av honung/glycerol! Inga mera efedrinkickar tack! :-)

//a

Who Cares?

Av , , 8 kommentarer 7

Ta dig gärna tid att läsa mitt hypotetiska exempel… Å kom gärna med åsikter! 

Rent hypotetiskt… Ponera att du har värk i dina fotleder. Tänk dig värk som du inte begriper vart det kommer ifrån. Det värker dygnet runt, bara mer eller mindre. På nätterna ligger du och sparkar och sparkar för det ger någon form av lindring.

Varje morgon vaknar du av att du är stel och du går som en pinne. Att gå ner för en trapp innebär att du får gå sidledes, och halvt hänga i räcket då fötterna värker. Å så har du haft det i flera år. Läkaren har tagit prover som visar att du inte har reumatism! Så skönt. Men vad är det då? Fotlederna är röntgade, så det är inga extra ben som spökar. Skönt men vad är det då?! Du har ont. Du är stel. Du ÄR påverkad. Läkarna vill avvakta. Du får fortsätta halta på.

Värken gör att du är konstant trött. På jobbet biter du ihop och hänger på allt du orkar, för att sedan komma hem. Lägga dig i soffan med benen i högläge och inte orka något mer. Inget socialt liv. Nada. För att dina fotleder värker. På jobbet upplever dina kollegor att du vissa dagar är kort och sur. Lite "fräsig". Dom ser inte din värk eller din trötthet då du biter ihop. Dom ser dock att du haltar… Varje dag!

Du köper dyra skor och inneskor som är bra för foten och fotlederna, som ger stöd och avlastning som någon form av "självhjälp". Det hjälper föga. Du är hemma en vecka från jobbet för att vila. Du mår bättre då du i allafall inte är lika trött. Värken blir mildare av vilan. Sedan har veckan gått och du måste tillbaks till jobbet eller få tag i en läkare som kanske kan sjukskriva dig på deltid.

Du ringer, läkaren skall ringa upp. Du testar på eget initiativ en kur med antiinflammatoriskt, för att försöka se om det hjälper. Det hjälper föga. Du ringer vården igen då läkaren aldrig ringt tillbaks. Då du påbörjat egenmedicinering ringer äntligen läkaren som konstaterar att hen måste konsultera en annan läkare kring din märkliga situation. Hen skall ringa upp dagen efter för ett upplägg av det hela. 

Du blir lättad och lycklig. Dagen efter sitter du limmad vid telefonen. Väntar och väntar. Hen ringer inte tillbaks. Men då måste ju doktorn ringa NÄSTA dag tänker du och väntar och väntar. Doktorn ringer inte. Du ringer därför sekreteraren varje dag och får lämna meddelanden. 

På jobbet dyker det upp uppgifter som varje vecka börjar bli omöjliga för dig att genomföra på grund av värken. Du ringer om och om igen allt mera desperat i jakten på din doktor. När det gått fyra veckor av denna cirkus… Vad gör du då? 

Å vad gör du om exemplet ovan gällde en 8-åring och arbetet var skolan? Rent hypotetiskt…

//a

 

Only in Sweden….

Av , , 4 kommentarer 8

Många som är sjukskrivna tycks vänta. Vänta på vården, vänta på rehabilitering, vänta på tid hos doktorn, vänta på operation. Det är lika för alla, barn som gammal. I denna väntan har vi som tur är, i Sverige, möjlighet att vara sjukskriven. Tack vare en unik socal försäkring. Vi får inte kicken från våra jobb och vi får också en ersättning från Försäkringskassan. I väntan får vi ha ont hemma och lösa "situationen" efter bästa förmåga.

Ibland undrar jag, om vi INTE hade föräkringskassan och denna unika socialförsäkring, hade vården då TVINGAS att bli mera effektiv?! Är det just det faktum att när vi blir sjuka och behöver någon form av åtgärd, rehab etc så KAN det ta tid eftersom vi har socialförsäkringen?! 

För detta sega byråkratiska, adminsistrativa kvarnhjul till vård har många gånger fått mig att undra hur fan det står till?! Hur KAN det vara så segt??? Jag förstår faktiskt inte. Att det handlar om människor skiter väl byråkratin i, vikitgare tycks vara att skicka en KALLELSE med snailmail som tar tre dagar i stället för att aktivt ringa upp dom i kön" -Du vi har ett återbud, kan du komma om två timmar?!" Ligger man hemma sjukskriven är man som tillgänglig 24-7.

Man skall aldrig jämföra äpplen och päron -det är helt omöjligt. Dom växer på olika träd, helt olika rötter å hela paketet, jag fattar det… ändå kan jag inte låta bli att avundsjukt titta på hur det går till där bror bor. Jag tittar inte på hur HELA deras samhälle ser ut, jag tittar BARA på hur vården är organiserad och administrerad, för några remisser och kallelser med post får man inte där. 

Svägerskan hade länge haft ont i ryggen. Slutligen lyte hon luren och ringde läkaren. Hon träffade en allmänläkare, gjorde en MR av ryggen, var på ryggkliniken och bedömdes av ortoped inom tre DAGAR! Hon erbjöds att genomgå operation på den fjärde dagen. Deras sjukförsärkingar i det land dom lever i kostar mycket, men där ringer också barnläkare hem klockan 23.45 för att kolla hur det går för barnet som är sjukt…

Jag efterlyser inte ett samhälle där allt är privat och allt handlar om privata försäkringar. Ty i ett sådant land skulle jag inte få försäkra min lever… Men kan man inte bli effektivare här i Svedala?! Är det så jävla omöjligt? 

När jag insjuknade första svängen november 2010 och blev inlagd konstaterade man att något var galet och man skickade remiss för att jag skulle göra en MR. Min lever var vid det tillfället svullen, proverna hade skjutit i höjden och jag var grön och mådde ILLA. Det var trångt i gallgångarna. Detta ledde till att jag också var mottaglig för infektioner, vad sägs om 8 munsår och en öroninflammation som krävde akut ompunktering av trummhinnan på akuten. Var sjukskriven hela december pga det.

När jag sedan blev inlagd 30 december på grund av LEVERN igen insåg dom att nä, nu sjukskriver vi dig tills vi vet vad som är fel. "Min" läkare var på semester så i väntan på att han skulle återvända hann jag göra MR (som jag väntat på sedan november). Jag låg an för att ha en tid hos min läkare så snart han skulle vara i tjänst. Träffade honom och han konstaterade att jag behövde genomgå en ERCP. Ny remiss skulle skickas till kirurgen.

Mötet med min läkare var i början av februari, då blev HAN sjuk och min remiss gick inte i väg förrän 14 dagar senare. Ringde typ varje dag för att höra om något hänt. När remissen gått iväg ringde jag kirurgen för att fråga hur lång tid jag skulle få vänta. Det visade sig då att min remiss kommit in en tisdag eftermiddag och dom tittade bara på remisser på TISDAGAR så jag skulle få vänta ytterligare en vecka innan dom ens kunde säga något om "prioriteringar".

Min ERCP gjordes i mitten av mars (1½ månad efter att min läkare konstaterat att jag behövde detta a.s.a.p!) Inte nog med att dom misslyckades med att göra det som skulle göras blev jag fruktansvärt sjuk, -fick en pankreatit som komplikation.

Det tog lång tid att återhämta mig från pankreatiten och i mitten av MAJ fick jag göra ERCP nr 2. Efter det ingreppet tog det 14 dagar och jag var åter i tjänst på heltid. 

Jag var således sjukskriven närmare 6 månader på grund av det jävla ineffektiva systemet. Under den tiden betalas sjukersättning ut. Det är förödande för mig och min ekonomi att vara sjukskriven. Det var förödande för min son, som hade en mamma som bara mådde fruktansvärt ILLA, hade smärtor, som frustrerat ringde sjukhuset VARJE dag för att trycka på. Det var förödande för mig personligen, att ligga hemma i sex månader och göra vad? Tugga hår? Kunde inte göra något! Visste aldrig när kramperna skulle slå till utan jag låg bokstavligen hemma i sex månader och bara VÄNTADE!

Jag undrar faktiskt vad en sex månader sjukskrivning kostar både MIG och samhället?! Nog måste man väl kunna titta på en remiss en annan dag än tisdagar? Nog tusan måste väl en annan läkare kunna skicka iväg en remiss om någon blir sjuk? Nog borde väl försäkringskassan ha rätt att börja opponera sig mot köer och väntetider då dom faktiskt ser att opps… den här personen är snart utförsäkrad! 

Detta inlägg är på intet sätt någon kritik mot någon person, läkare, sjuksköterska, försäkringskassan etc. Dom flesta jag diskuterat min frustration med inom vården (när jag lackat ur i telefon) har varit ytterst empatiska men har bara kunnat beklaga.

Jag vet att det går! Min son hade väntat 90 dagar på en operation på NUS som han behövde för att förbättra hans livskvalité i väntan på sin hjärtoperation. Ringde då i februari och frågade NÄR han skulle bli opererad och fick svaret "Tidigast i Juni". Jag ringde upp Sunderbyn och dom kunde ta honom veckan därpå. Satte mig på bussen och stormade in på avdelningen och begärde att få ut min sons journal. "Nej men så kan du inte göra"

Förklarade att 90 dagar hade gått, jag åberopade vårdgarantin. Jag förklarade sakligt att min son med hjärtfel kunde bli opererad i Sunderbyn och att DOM kunde faxa ett godkännande att betala kalaset. Kliniken på NUS ringde samma eftermiddag hem till mig -Sonen erbjöds operation två dagar senare! Ska man måsta gapa och skrika? Min farmor sa alltid "Man skall vara frisk för att vara sjuk" -Ja verkligen, man skall kämpa med näbbar och klor, man skall bevaka sina rättigheter så det står ut genom öronen!

Only in Sweden -Det måste ju bara vara i Sverige man accepterar att vara sjukskriven sex månader i väntan på ett ingrepp som är gjort på någon timme?! I min värld är det helt obegripligt. Detta är min åsikt. Förstår att politiker och landstingsdirektörer har andra. Som sagt… Only in Sweden!

//a