Ta dig gärna tid att läsa mitt hypotetiska exempel… Å kom gärna med åsikter! 

Rent hypotetiskt… Ponera att du har värk i dina fotleder. Tänk dig värk som du inte begriper vart det kommer ifrån. Det värker dygnet runt, bara mer eller mindre. På nätterna ligger du och sparkar och sparkar för det ger någon form av lindring.

Varje morgon vaknar du av att du är stel och du går som en pinne. Att gå ner för en trapp innebär att du får gå sidledes, och halvt hänga i räcket då fötterna värker. Å så har du haft det i flera år. Läkaren har tagit prover som visar att du inte har reumatism! Så skönt. Men vad är det då? Fotlederna är röntgade, så det är inga extra ben som spökar. Skönt men vad är det då?! Du har ont. Du är stel. Du ÄR påverkad. Läkarna vill avvakta. Du får fortsätta halta på.

Värken gör att du är konstant trött. På jobbet biter du ihop och hänger på allt du orkar, för att sedan komma hem. Lägga dig i soffan med benen i högläge och inte orka något mer. Inget socialt liv. Nada. För att dina fotleder värker. På jobbet upplever dina kollegor att du vissa dagar är kort och sur. Lite "fräsig". Dom ser inte din värk eller din trötthet då du biter ihop. Dom ser dock att du haltar… Varje dag!

Du köper dyra skor och inneskor som är bra för foten och fotlederna, som ger stöd och avlastning som någon form av "självhjälp". Det hjälper föga. Du är hemma en vecka från jobbet för att vila. Du mår bättre då du i allafall inte är lika trött. Värken blir mildare av vilan. Sedan har veckan gått och du måste tillbaks till jobbet eller få tag i en läkare som kanske kan sjukskriva dig på deltid.

Du ringer, läkaren skall ringa upp. Du testar på eget initiativ en kur med antiinflammatoriskt, för att försöka se om det hjälper. Det hjälper föga. Du ringer vården igen då läkaren aldrig ringt tillbaks. Då du påbörjat egenmedicinering ringer äntligen läkaren som konstaterar att hen måste konsultera en annan läkare kring din märkliga situation. Hen skall ringa upp dagen efter för ett upplägg av det hela. 

Du blir lättad och lycklig. Dagen efter sitter du limmad vid telefonen. Väntar och väntar. Hen ringer inte tillbaks. Men då måste ju doktorn ringa NÄSTA dag tänker du och väntar och väntar. Doktorn ringer inte. Du ringer därför sekreteraren varje dag och får lämna meddelanden. 

På jobbet dyker det upp uppgifter som varje vecka börjar bli omöjliga för dig att genomföra på grund av värken. Du ringer om och om igen allt mera desperat i jakten på din doktor. När det gått fyra veckor av denna cirkus… Vad gör du då? 

Å vad gör du om exemplet ovan gällde en 8-åring och arbetet var skolan? Rent hypotetiskt…

//a