Etikett: ringa

Hur ofta är nog?

Av , , 1 kommentar 4

Hur ofta ringer du dina vänner?

Å nästa fråga: Hur ofta kräver du att dina vänner hör av sig till dig/vecka?

På a) svarar jag ytterst sällan och på b) aldrig

Nej, jag och mina vänner tillhör en skara människor som inte uppskattar att sitta fastlåst i telefonen. Vi har annat för oss. Vi träffas inte heller dagligen eller ens varje vecka, vissa träffar jag kanske bara någon gång per år MEN jag vet att dom finns!

Jag sitter aldrig och surar för att någon inte ringer mig eller hör av sig. Jag blir glad när vi hörs.

Jag blev medveten om detta får riktigt länge sedan. Minns att jag ringde en kompis som ALLTID inledde samtalet med "-Jaha, dig hör man då aldrig av…" För det första ringde ju inte den här personen själv och för det andra… att försöka manipulera och spela på skuld och dåligt samvete biter inte på mig. Det där senaste fattade jag inte förrän senare men det jag begrep var att människor som låter på det viset inte passar mig helt enkelt. Varken som kompis, vän eller något annat.

Såå… vad är nog för dig? Hur är du? RInger du? Kräver du att folk ringer dig? Ringer folk i överhuvudtaget längre?

Länge leve sms… Love ’em!

//a

 

 

V.v STÖR EJ!

Av , , Bli först att kommentera 9

Kiddo stack över till sin far denna afton då jag var tråkig och bara ville läsa en bok. Han hade förvarnat sin far om att kvällens projekt var att göra ett eget spel. Dom är väldigt kreativa tillsammans.

Sonen drog glad iväg och jag försjönk in i min bok. Runt 21-tiden började jag undra vart kiddo tagit vägen. Kollade min ljudlösa mobil och upptäckte inte bara missade samtal utan även sms från hans far om att kiddo inte alls konstruerade spel utan hade dissat sin pappa och satt och körde Minecraft online med sina polare.

Då gjorde jag en sådan där ytterst störande ”mamma-grej” Jag ringde upp min son via Skype! Samtalet nekades. Jag ringde igen. Tekniken svek. Jag skickade mess via chatten och frågade när han tänkt springa hem igen?! Förstod att jag kanske retade gallfeber på honom men ringde igen.

Som mamma är det mitt jobb att vara den där jobbiga snigeln i ögat och jag fick napp. Han svarade faktiskt skrattandes å undrade var i hela friden jag gjorde på Skype! Jag undrar när du kommer hem?! Sätt på min dator… Jag kommer nu!!!!! Typ 1minut40sek stod han i hallen, glad som en lärka!

Det är helt underbart att känna sig som den där jobbiga mamman vissa gånger. Jag har sagt åt kiddo att han får vänja sig, jag kommer fråga, tjata och ligga an vissa gånger, det är min uppgift som hans mamma, -This is it liksom 🙂 Han brukar le sitt sneda leende och titta på mig med sina blåa ögon och säga ”- Jag vet!”

//a

Who Cares?

Av , , 8 kommentarer 7

Ta dig gärna tid att läsa mitt hypotetiska exempel… Å kom gärna med åsikter! 

Rent hypotetiskt… Ponera att du har värk i dina fotleder. Tänk dig värk som du inte begriper vart det kommer ifrån. Det värker dygnet runt, bara mer eller mindre. På nätterna ligger du och sparkar och sparkar för det ger någon form av lindring.

Varje morgon vaknar du av att du är stel och du går som en pinne. Att gå ner för en trapp innebär att du får gå sidledes, och halvt hänga i räcket då fötterna värker. Å så har du haft det i flera år. Läkaren har tagit prover som visar att du inte har reumatism! Så skönt. Men vad är det då? Fotlederna är röntgade, så det är inga extra ben som spökar. Skönt men vad är det då?! Du har ont. Du är stel. Du ÄR påverkad. Läkarna vill avvakta. Du får fortsätta halta på.

Värken gör att du är konstant trött. På jobbet biter du ihop och hänger på allt du orkar, för att sedan komma hem. Lägga dig i soffan med benen i högläge och inte orka något mer. Inget socialt liv. Nada. För att dina fotleder värker. På jobbet upplever dina kollegor att du vissa dagar är kort och sur. Lite "fräsig". Dom ser inte din värk eller din trötthet då du biter ihop. Dom ser dock att du haltar… Varje dag!

Du köper dyra skor och inneskor som är bra för foten och fotlederna, som ger stöd och avlastning som någon form av "självhjälp". Det hjälper föga. Du är hemma en vecka från jobbet för att vila. Du mår bättre då du i allafall inte är lika trött. Värken blir mildare av vilan. Sedan har veckan gått och du måste tillbaks till jobbet eller få tag i en läkare som kanske kan sjukskriva dig på deltid.

Du ringer, läkaren skall ringa upp. Du testar på eget initiativ en kur med antiinflammatoriskt, för att försöka se om det hjälper. Det hjälper föga. Du ringer vården igen då läkaren aldrig ringt tillbaks. Då du påbörjat egenmedicinering ringer äntligen läkaren som konstaterar att hen måste konsultera en annan läkare kring din märkliga situation. Hen skall ringa upp dagen efter för ett upplägg av det hela. 

Du blir lättad och lycklig. Dagen efter sitter du limmad vid telefonen. Väntar och väntar. Hen ringer inte tillbaks. Men då måste ju doktorn ringa NÄSTA dag tänker du och väntar och väntar. Doktorn ringer inte. Du ringer därför sekreteraren varje dag och får lämna meddelanden. 

På jobbet dyker det upp uppgifter som varje vecka börjar bli omöjliga för dig att genomföra på grund av värken. Du ringer om och om igen allt mera desperat i jakten på din doktor. När det gått fyra veckor av denna cirkus… Vad gör du då? 

Å vad gör du om exemplet ovan gällde en 8-åring och arbetet var skolan? Rent hypotetiskt…

//a