Hopptorn och ladugårds tak

När vi var ute och gick i söndags så berättade Kerstin att hon åkt rutschkanan som ligger i hedlunda dungen här på västerslätt, ja inte bara själv, hon hade några barn med sig. Hon gruvade första gången men sen gick det bra.

Då kom jag att tänka på någonting som vi använde som rutschkana då jag var 13-14 år.

Ni kommer säkert ihåg att det en gång i tiden fanns ett hopptorn på bräntbergsbacken. Nu åkte vi inte där på vintern utan på sommaren. Dom första 15 metrarna eller vad nu kunde ha varit, så var brädorna täckt med en typ av plast, gräsmatta. Det gick alldeles ypperligt att åka på den, det var värre då mattan tog slut och man studsade på brädorna som inte var så jämn och fin som man hade önskat. Visst vet ni hur det känns att få en sticka genom ett par jeans, i baken? Inte är det så mycket att eftersträva. Sen hade man rätt så god fart så man hade bara tur att man lyckades stanna innan banan tog slut.

Men det var en lååång rutschkana, och framför allt hög. Att man fick lida lite, gjorde väl ingenting.

Vi brukade också åka på ladugårds taket hos farfars, då det var vinter. Det gjorde jag första dagen då jag fått en ny skoteroverall, det gick inte som planerat. Jag fastnade på en stor spik som var i kanten på taket och overallen blev illa tilltygad. Men jag fick allt lov att använda den ändå, mamma lagade och sedan var det bara att se glad ut.

Att jag fått använda trasiga saker som var lagade var inget ovanligt. Men jag var oftast skyldig till det. En tjej på våran gård hade fått nya skidor, jag var väl lite avundsjuk och stampade av spetsen på den ena skidan sedan släppte jag ner dom i brunnen på gården. Fråga mig inte vad jag tänkte på, tjejen skvallrade naturligtvis, pappa fick ta upp dom, köpa nya skidor till henne och jag fick paret som jag gjort sönder, fast pappa lagade dom först. Tja, det kanske var smart, jag fick ju ett par skidor i alla fall 😀
Ha det gött!