Dom föll, jag föll

Satt hemma hos mina föräldrar en dag i förra veckan och vi började prata om när man faller/ramlar. Mamma berättade om en gång då hon skulle ner till sjön för att hämta vatten och när hon kommer ner till bryggan så blir det obalans och hon far huvudstupa ut i vattnet. Hon berättade att när hon sedan kom upp och sa till pappa vad som hänt så funderade han vad hon sysslade med.

Jojo, sa jag när dom talade om det här, jag vet en som försvann ner i källarluckan i storstugan, jag. Och det var ingen annan än pappa, det enda som låg kvar på golvet var hans armbandsklocka. Det är en sån där lucka i köksgolvet som finns i många äldre hus och därnere är det då en potatiskällare eller vad man nu vill förvara därnere. Luckorna är oftast ganska tunga och den som finns i storstugan sitter fast med en kedja för att den inte ska vara som ett snäpplock och falla hela vägen bakåt då man öppnar den.

Trappan ner är ganska brant och med målade trappsteg så är den även lite halkig. Förmodligen kom pappa åt kedjan då han skulle klättra ner och med en våldsam fart kommer då luckan rätt ner i skallen på honom och han försvinner med ett dunder och brak ner i potatis källaren, klockan fastnade på utsidan av luckan och var därför det enda spår som fanns kvar av honom. Som tur var klarade han resan utan några framtida men.

Själv var det nära ögat för min del, förra vintern. Jag och Jennifer hade varit in på preem för att hämta ut ett paket och för att kosta på oss en glass till kaffet. När vi kommer in på gården så trampar jag snett och håller på att stupa, men av ren reflex så börjar man ju springa för att återupprätta balansen, det brukar inte lyckas alla gånger men jag fixade det efter en snabb spurt och med glass påsen vevandes runt, runt. Vi skrattade efter den fadäsen så att jag inte höll på att kunna gå. Och tänk er vad grannarna skulle ha funderat på vad man sysslade med. Måste ha sett helt galet ut.

Numer är ingen av min familj speciellt konfunderad över mina snedsteg eller när jag håller på med liknande danser för att slippa ramla, senast var det i söndags då vi var uppe vid energicentrum, Jennifer säger nåt till mig, jag tvärvänder mig om och hakar fast foten i en sten och håller på att tippa, men efter en del viftande med armarna så står jag fortfarande stadigt på backen. Jennifer däremot säger att hon inte vill kännas vid mig, och ökar farten för att hålla ett visst avstånd till mig, hm. Undrar just varför.

Ta vara på dagen, man vet aldrig hur morgondagen kommer att te sig.